ormlika våglinjen som nödvändig för all sann skönhet. En mängd målare och estetiska författare reste sig emot honom med beskyllning, att han rubbade konstens grundvalar. Striden, som vardt häftig, fördes af H. med både penna och ritstift. Men konstnären, som då blifvit gammal, tröttades af kampen och drog sig tillbaka till sin konst, sysselsatt under de sista månaderna af sitt lif med att retuschera sina planscher, bibehållande till det yttersta sitt goda lynne och sin naturliga glädtighet. — H:s satiriska verk ha framkallat mångfaldiga litterära arbeten, i hvilka de utläggas och förklaras; i detta afseende ha tyskarna åstadkommit det bästa arbetet, nämligen G. C. Lichtenbergs "Ausführliche erklärung der hogarthischen kupferstiche" (1794—1809). På svenska finnas bl. a. "W. Hogarths caricaturer efter originalen lithographierade och utgifne af C. F. Vougt" (1834—39; 14 pl. med text) och "W. Hogarths teckningar i stålstick efter originalerna. Med fullständig förklaring efter G. C. Lichtenberg och Fr. Kottenkamp" (1840—41; 20 pl.). C. R. N.* Hogdal. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län, Vette härad. 7,238 har. 1,603 inv. (1908). Annex till Näsinge (ehuru Hogdal har moderkyrkan), Göteborgs stift, Vikornas norra kontrakt. Sydvästra udden af det här liggande Rustningsfjället utgör Sveriges fastlands västligaste spets, 6° 57′ 11″ v. om Stockholms observatorium. — 2. Socknar i Jämtlands län. Se Ytter-Hogdal och Öfver-Hogdal, bildande ett pastorat, som benämnes äfven blott Hogdal. Hogendorp [håchen-]. 1. Dirk van H., grefve, nederländsk general, f. 1761 i Rotterdam, d. 1822 vid Rio de Janeiro, tillhörde först preussiska armén och innehade därefter (1785—99) anställning i nederländska ostindiska kompaniets tjänst. 1803—05 var han holländskt sändebud i Petersburg, och 1807 blef han krigsminister, men utnämndes redan s. å. till sändebud i Wien, 1809 i Berlin och 1810 i Madrid. Efter Hollands införlivande med Frankrike s. å. blef han 1811 divisionsgeneral i fransk tjänst och Napoleons adjutant samt 1812 guvernör först i Königsberg, sedan i Vilna och 1813 i Hamburg under Davout. Af Napoleon upphöjdes han till grefve. Efter dennes fall (1814) drog han sig tillbaka till Holland, men återinträdde under de "hundra dagarna" (1815) i hans tjänst. 1816 begaf han sig till Syd-Amerika. — 2. Gijsbert Karel van H., grefve, den föregåendes broder, nederländsk statsman, f. 1762 i Rotterdam, d. 1834 i Haag, blef 1782 anställd vid arfståthållarens garde, men studerade sedermera juridik och blef pensionaris i Rotterdam. Då Holland 1795 eröfrades af fransmännen, öfvertog han en affär i Amsterdam och satte sedan till en del af sin förmögenhet vid ett misslyckadt försök att på Goda-Hoppsudden grundlägga en koloni för huset Oraniens anhängare. 1813 bidrog han kraftigt att återuppsätta huset Oranien på tronen. I den kommitté, som efter Hollands befrielse (1813) skulle uppgöra förslag till ny konstitution, utöfvade han såsom ordf. stort inflytande. Han blef därefter chef för utrikesdepartementet och vicepresident i statsrådet samt grefve, men tog 1816 afsked. I generalstaternas andra kammare, af hvilken han 1815 blef medlem, slöt han sig till oppositionen emot den konservative ministern van Maanen. — H. författade bl. a. Bijdragen tot de huishouding van staat van het koningrijk der Nederlanden (10 bd, 1818—29) samt Lettres sur la prospérité publique (2 bd, 1830) och La séparation de la Hollande et de la Belgique (1830). Hans Brieven en gedenkschriften (6 bd, 1866—1903) ha utgifvits af hans son och sonson. 1 o. 2. V. K—r.* Hogenäs näs, municipalsamhälle inom Askums socken, Göteborgs och Bohus län. Omkr. 450 inv. (1908). Taxeringsvärde å fastigheter 100,600 kr. (1907). Hogg [hå'g], James, skotsk folkskald, vanligen, efter sin födelseort, kallad herden från Ettrick (The Ettrick shepherd), f. 1770, d. 1835, tillhörde en släkt, som i århundraden utgjorts af herdar, och själf vallade han hjordar till trettioårsåldern. Läsningen af Allan Ramsay, Burns m. fl. lockade honom till efterbildning, och 1800 utgaf han en patriotisk dikt, 1801 följd af en samling, Scottish pastorals. Han deltog sedan i insamlingen af de skotska folkvisor, som W. Scott utgaf under titeln "Border minstrelsy". Dessa påverkade hans diktning, som synes af nästa verk, The mountain bard (1807), hvartill Walter Scott skref inledningen. För honoraren köpte han sig en liten gård, men inom kort förlorade han gård och grund samt slog sig 1810 som litteratör ned i Edinburgh, där han bl. a. utgaf veckoskriften "The spy" (1810—11) och dikterna Queen's wake (1813), hvilka stadgade hans anseende som skald, The pilgrims of the sun (1815), The poetic minor (1816), The Brownie of Bodsbeck (1818), Winter evening tales (1819), The three perils of man (1822), The three perils of women (1823), Lay sermons (1834) och Montrose tales (1835) samt en mängd uppsatser i "Blackwood's magazine". 1817 bosatte H. sig på Altrive, en liten arrendegård, som hertigen af Buccleuch skänkte honom för lifstiden, och 1820 gifte han sig. Utan att tåla någon jämförelse med Burns, utmärkte sig H. för stor skärpa i iakttagelsen och kraft i återgifvandet samt en frisk, folklig ton. 1860 erhöll H. en minnesvård i Ettrick. H:s Poems and life utkommo 1874 i 2 bd, Works 1878 i 6 bd, ett urval dikter 1903. Jfr H:s själfbiografi och arbeten om H. af Wilson (1850), Thomson (1865), fru Garden, H:s dotter (1885), och G. Douglas (1899). (R—n B.) Hogg [hå'g], Robert, skotsk pomolog, f. 1818, d. 1896, stiftade 1854 jämte Rivers Brittiska pomologiska sällskapet, var 1866 generalsekreterare vid den internationella trädgårdsutställningen i South Kensington och 1869 en af den brittiska regeringens kommissarier vid trädgårdsutställningen i Petersburg. Tills. med G. W. Johnson utgaf han "Journal of horticulture". Bland H:s större arbeten förtjäna nämnas British pomology (1851), Apple, its history and its varieties (2:a uppl. 1852), The dahlia, its history and cultivation (1853), The fruit manual (1860; 5:e uppl. 1884) och den årligen (sedan 1860) utkommande "The gardener's yearbook". Hoghusen, svensk adlig släkt, härstammade från den från Westfalen inkomne vinhandlaren i Stockholm Johan H., hvars två söner (se nedan) adlades 1662 och 1677. Den förres linje utslocknade med stiftaren 1684, den senares, som 1696 blef friherrlig, 1736. 1. Henrik H., ämbetsman, f. 7 okt. 1624