(nu i Prags museum), och Lifvets brunn (1519; i konungens af Portugal ego i Lissabon) med härliga kvinnogestalter kring madonnan och stolt renässansarkitektur. Denna målning, som förr ansetts vara ett ungdomsarbete af den yngre H., är mästarens sista kända verk. Lika stor som i dessa kyrkobilder var H. äfven i sina handteckningar, mest bestående i skissboksblad, i hvilka han lägger i dagen sin förmåga att uppfatta olika karaktärer med största liflighet och enklaste medel. En sådan skissbok från 1502 finnes i Basel, men de flesta bladen från hans mogenhetstid förvaras i Berlins kopparstickssamling. Genom enkel behandling och individuell uppfattning förebådar han i dessa teckningar med silfverstift och penna sin store son. — 1517 måste H. för ledsamma ekonomiska omständigheter lämna sin fädernestad och flyttade då till Elsass. I Augsburgs "Handwerkerbuch der maler" uppgifves han ha dött 1524. H:s broder, målaren Sigmund H. (d. 1540), lämnade Augsburg 1518 och flyttade till Bern, där han blef en ansedd och förmögen man. Inga verk af hans hand äro kända. — H:s son Ambrosius H. (födelse- och dödsår okända) var ganska begåfvad och arbetade vid sidan af sin nedannämnde broder; men han måtte ha dött tidigt, ty 1519 gå spåren efter honom förlorade. Han utmärkte sig mest genom sina teckningar, berömda för humor och lätt uppfinningsförmåga. De flesta af dem äro förvarade i Basels museum. <img l>H. Holbein d. y. (Eftet ett själfporträtt, i Basel.

2. Hans H., kallad den yngre, den föregåendes son, en af den tyska målarkonstens störste mästare, f. 1497 i Augsburg, d. mellan 7 okt.—29 nov. 1543 i London af pesten, utbildade sig till konstnär under inflytande af sin fader och Hans Burckmair. Redan tidigt började hans själfständiga verksamhet i Basel, där han vid unga år slagit sig ned. Från 1515 eger man i behåll af honom en i renässansstil tecknad boktitel och en, 1871 återfunnen, bordskifva, målad med humoristiska folklifsbilder. Från hans yngre år härstammar äfven ett ett mästerligt illustreradt exemplar af Encomium moriæ" (Dårskapens lof) af Erasmus Rotterdamus. (Boken finnes nu i Basels museum.) Sålunda kom H. genast i sin ungdom i beröring med humanismens förkämpar i Basel, boktryckaren Froben och skriftställaren Erasmus. Under de närmast följande åren utförde han en del porträtt af framstående personer, bland hvilka märkas borgmästaren Jakob Meyer och hans fru (nu i Basels museum), hvarmed hans förhållande till de tongifvande i Basel var befäst; och under de följande 10 åren utvecklade han en vidsträckt verksamhet. Till denna tids arbeten hörde först och främst åtskilliga nu förstörda väggmålningar, såsom de, med hvilka han 1517 både innan- och utantill prydde "schultheiss" J. von Hartensteins hus i Luzern (nedrifvet 1824; kopior i Luzerns Bürgerbibliothek), fasaddekorationer på borgarhusen i Basel (där H. 1519 upptogs i målarskrået), utsmyckade i renässansstil, samt hans mest monumentala skapelse: väggmålningar i Basels rådhussal (började 1521, fulländade under en senare tid af hans lif, men förstörda af fukt redan före århundradets slut). Ämnet för dessa var "nödvändigheten af opartisk rättskipning", och de äro kända genom teckningar, smärre kopior och äfven några fragment (i Basels museum). Därnäst märkas H:s s. k. "visirungen", utkast för glasmålningar, i hvilka han visade sin förmåga att fylla rummet med renässansornamentik och att med kraftfull realism ställa lefvande figurer i sammanhang därmed (ypperliga exempel i Basels museum). — Af religiösa eller kyrkotaflor från denna tid finnas flera i behåll, ehuru en mängd troligen förstördes i den bildstorm, som 1529 gick fram öfver Basel. Bland dessa märkas följande: midtstycket af Nattvarden (i Basel), som visar så påtaglig släktskap med Lionardo da Vincis berömda fresk i Milano, att många forskare däri trott sig finna anledning att antaga ett besök i Italien af Holbein; vidare Kristus som död, liggande utsträckt i kroppsstorlek, med förfärlig realism återgifvande ett lik, men underbart modellerad (i Basel); därnäst den härliga madonnan i Solothurn (1523), ett af H:s förnämsta verk, med två mäktiga figurer; en biskop och en riddare, på hvardera sidan om den heliga jungfrun, i hvilken mästaren antages ha återgifvit sin hustru; samt, mest berömd af alla, den 1526 målade Meyerska madonnan (se plansch I o. II), känd i hela världen, särskildt genom den i början af 1870-talet utkämpade häftiga striden ang. företrädet af det exemplar, som länge beundrats i Dresden (pl. I) eller det under Holbein-utställningen i nämnda stad 1871 vid dess sida upphängda exemplaret från Darmstadt (se pl. II), hvilket senare af flertalet bland de kritiske domarna ansågs vara original, under det att det förra förklarades vara en senare, delvis förändrad, men af en duktig målare utförd kopia. Till denna tid hör äfven en rad af porträtt, bland hvilka särskildt må framhållas några bilder af Erasmus, en i Longford Castle nära Salisbury, en i Louvre och en i Basel, alla tre målade 1523, samt ett par märkvärdiga bilder af en tvetydig dam i Basel, en gång framställd som grekisk hetär, en annan gång som Venus med Amor. — Men dessutom var H. under denna tid ifrigt sysselsatt som tecknare för träsnitt, bestående dels af illustrationer, titelblad och initialer till klassiska författare, som trycktes hos Froben, och illustrationer till bibeln, som trycktes hos Wolff och Petri i Basel (bland hvilka märkas 21 illustrationer till Johannes' Uppenbarelse), skurna 1523—26 af Hans Lützelburger, Tysklands förnämste formsnidare, dels af ett par stora följder, den ena utgörande 91 blad bilder till gamla testamentet, den andra innehållande H:s berömda Dödsdans (se d. o.). Till denna hade han fått impuls genom ett blad af Burckmair och genom de i Schweiz målade framställningarna af ämnet, medan han själf på sitt eget vis, drastiskt och gripande, framställt dödens tragedi i en mängd slående enstaka scener, i hvilka en bitter humor ej saknas. Af dessa benrangel i dödsdansen kan man se, huru obetydlig H:s anatomiska insikt var; så mycket säkrare var han i skildringen af den yttre, för ögat synliga formen.