då Karl Holgersson (Gera) lät göra detsamma, och 1567, då bråtar äfven anordnades, men utan att Daniel Rantzaus återtåg från Östergötland till Skåne i början af 1568 däraf omöjliggjordes. I maj 1611 intog hertig Johan ett befäst läger i H:s pass till flank- och ryggstöd för Karl IX:s här under dess marsch mot Kalmar; och 1612 anlade hertigen en skans på östra H. Ehuru H. var obygd under medeltiden och långt senare, funnos alla nuvarande socknar redan på 1400-talet med undantag af Trehörna, som bildades på 1640-talet, och Blåvik, som uppstod genom afsöndringar från Ekeby och Rinna på 1870-talet. L. W:son M. Holbach [ålba'k], Paul Henri Thierry (eg. P. Heinrich Dietrich), baron d'H., fransk filosof, f. 1723 i Edesheim vid Landau i Pfalz, d. 1789 i Paris, uppfostrades i Paris och lefde som rik man där och på sitt slott därutanför samt samlade i sitt gästfria hus flera af tidens främsta franska författare. Han egnade sig åt kemiska studier och skref artiklar i detta ämne för Encyklopedien. Under inflytande af Diderot väcktes hans filosofiska intressen, och 1770 utgaf han Système de la nature, ou des lois du monde physique et du monde moral (ny uppl. 1821—22). På titelbladet angafs som författare den tio år förut döde Mirabaud, men snart blef det bekant, att H. var utgifvaren. Arbetet tyckes emellertid vara frukten af de samtal i filosofiska ämnen, som förts i H:s hem, och man räknar som medarbetare däri Diderot, Naigeon, matematikern Lagrange och Melchior Grimm. Bokens slut präglas af en entusiastisk stil, hvari man trott sig igenkänna Diderots penna. Annars är dess framställning torr och systematisk, h. o. h. utan fransk esprit. Goethe karakteriserar den också i "Wahrheit und dichtung" som "grau, cymmerisch, totenhaft". Men den väckte genast ett oerhördt uppseende och har sedan kallats "materialismens bibel". Några nya filosofiska tankar innehåller den dock icke, men den chockerade t. o. m. Voltaire genom den hänsynslösa, nästan entusiastiska ateism, som däri förkunnades. En populärare form sökte H. gifva sina materialistiska teorier i Le bon sens, ou idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (1772). Personligen skildras H. som en anspråkslös och synnerligen välvillig och välgörande man. Hans hufvudtendens är att befria människorna från den vidskepliga tron på en öfversinnlig värld och återföra dem till naturen. I verkligheten finnes intet annat än den genom sig själf existerande materien och dess rörelser, som regleras af sträng, mekanisk nödvändighet. Någon från materien skild själ behöfva vi ej antaga, då materien själf eger kraft eller rörelseförmåga. Själslifvet är intet annat än rörelser i hjärnans molekyler af samma slag som de, hvilka ligga till grund för jäsning, näring och tillväxt. Tron på viljans frihet år en meningslös dogm; äfven människans handlingar äro af nödvändigheten bundna led i naturens stora mekanism af aktioner och reaktioner. Odödligheten finnes endast i minnet hos de efterlefvande. Och vill man i ordet Gud inlägga en rimlig betydelse, så kan därmed betecknas endast den aktiva naturen. Äfven etiken hvilar på fysiologisk grund: hvad tröghet, attraktion och repulsion äro i fysiken, det är i moralen egoism, kärlek och hat. All vår sträfvans mål är en varaktig lycka; handlingarnas väl förstådda förhållande till detta mål bestämma deras moraliska värde. Den farligaste fienden till denna naturliga världsförklaring och lifsåskådning har varit och är religionen, som grundar sig på människornas nästan outrotliga förkärlek för det hemlighetsfulla och underbara, men som ytterligare hållits vid makt genom prästernas egoism. Från deras välde dröjer det väl länge, innan den stora massan kan befrias. Men H. hoppas på framtiden. Det gifves blott en sanning, och sanningen kan aldrig skada. Den måste därför förkunnas för alla. S—e. <img l>H. Holbein d. ä. (Själfporträtt.)

Holbein [hå̄lbajn]. 1. Hans H. den äldre, hufvudmannen för den i måleriets historia berömda familjen H., var son af en garfvare och föddes i Augsburg, sannolikt 1460 eller något senare. Sina första studier gjorde han med Martin Schongauer till förebild, hvarjämte hos honom skönjes äfven ett flandriskt inflytande, dels i hans tidigaste porträttbilder, dels i det lugn och den måtta, som utmärkte hans äldsta kompositioner. Så är förhållandet i hans bevisligen tidigaste arbeten, fyra bilder i Augsburgs domkyrka från 1493, med gripande och naivt innehåll, samt äfven i flera småbilder med madonnan och barnet, hvilka särskildt påminna om flandrisk teknik. Men detta inflytande undanträngdes snart af Schongauers stil i flera stora följder af passionsbilder, t. ex. den i dominikankyrkan i Frankfurt a. M., utgörande sju taflor (1502), m. fl. I dem återfinner man förebildens våldsamma skildring af förloppet och fula typer hos det åskådande folket, men därjämte stundom vackra detaljer och alltid en slående förmåga i individualisering och karakteristik, hvarförutom färgen är harmonisk, glad och lysande. Flera bilder i Augsburgs galleri visa samma riktning, men ock ett afgjordt framåtskridande till en friare, mera modern stil. — Med 1508 inträdde en ändring i H:s framställningssätt. Han lämnade sina gamla typer och öfvergick till en bredare, mera storvulen realism i det nya århundradets anda, hvarjämte han gjorde bekantskap med renässansens arkitektur och ornamentik, hvilka han med fullt medvetande anbragte i sina nya verk. Han var då omkr. femtio år gammal, men hängaf sig med ungdomsfriska känslor åt den nya stilen, som visade sig äfven i hans formgifning och modellering. Utom ett vackert altarverk i Augsburg, bland hvars bilder märkes Den hel. Anna med madonnan och barnet (1512), samt ett manligt porträtt i Darmstadt (1515) räknas till denna period mästarens förnämsta verk: Sebastian-altaret (i Münchens galleri), med S. Barbara och S. Elisabet på dörrarnas insidor, ypperliga figurer, i synnerhet den sistnämnda, som är utmärkt af en verkligt kunglig storhet och adel. Till samma tid höra äfven två altarflyglar, utförda grått i grått