För de dåliga tidernas skull lämnade H. 1526 hustru och barn i Basel och reste till London, med rekommendation från Erasmus till den engelske statsmannen Thomas More. I London blef H. uteslutande porträttmålare. Främst målade han sir Th. More och dennes familj (den förres porträtt af 1527 finnes i enskild ego i England; en stor vattenfärgsbild med hela familjen, 10 figurer, är förkommen, men originalskissen ses i Basels museum). Andra lika mästerliga porträtt äro t. ex. det af ärkebiskop Warham i Canterbury, hvaraf en replik finnes i Louvre, och en studie bland 87 med färgad krita utförda porträtteckningar i Windsors bibliotek; vidare de 1527—28 utförda bilderna af Thomas Godsalve och hans son John (i Dresden), af sir Henry Guildford som kunglig stallmästare (i Windsor) samt af astronomen N. Kratzer och Sir Henry Wyatt (bägge i Louvre). — Mellan 1528 och 1532 var H. åter i Basel under ifrig verksamhet. Han fullbordade då sina arbeten i rådhussalen på ett sätt, hvarom ett par bibehållna originalskisser bär vittne, nämligen som en af alla tiders största historie- och monumentalmålare. Den ena skissen framställer Israels sändebud inför konung Rehabeam, en komposition i strängaste stil, den andra mötet mellan profeten Samuel och Saul, i spetsen för sin här efter fälttåget mot amalekiterna. För öfrigt målade H. i Basel flera porträtt, såsom (ännu en gång) Erasmus (1530, nu i Parma) och Melanchthon (1529, nu i Hannover) samt sin hustru och sina barn (nu i Basel), hvarjämte han sannolikt då utförde det träsnitt, "Erasmus im gehäus", som framställer den lärde vännen under en renässansbåge, med högra handen hvilande på en satyrherm. — H. återvände till England 1532 och målade där både monumentala bilder och porträtt. Till de förra fick han beställning af köpmännen i det hanseatiska gillehuset ("The steelyard") i London, i det han först 1533 vid Henrik VIII:s kröning åt dem utförde en festdekoration och sedan målade två stora friser i deras högtidssal, framställande rikedomens och fattigdomens triumf i allegoriska tåg, efter Mantegnas och Dürers förebilder. Dessa allegorier äro förlorade; men originalskissen till den förra af dem finnes i Louvre, och den senares innehåll är kändt genom små kopior och stick. Af porträtterade personer må främst nämnas konung Henrik VIII (se d. o., fig.), i hvars tjänst H. inträdde 1536. För hans räkning utförde H. 1537 en stor väggmålning, som brann 1698, men är känd genom en liten kopia i Hampton court. Den framställde Henrik med gemål och föräldrar, alla, men i synnerhet den förstnämnde, skildrade med en lefvande kraft, som enligt samtidas vittnesbörd verkade rent förskräckande. "Man trodde sig se den fruktade monarken lifslefvande". Likaledes målade han konungen för barberargillet i London i en figurrik tafla på trä, som ännu finnes i behåll, men som är starkt restaurerad och fullbordad af en underordnad målare. Slutligen har han äfven flera gånger i träsnitt skildrat konungen, hvilken han dessutom tjänade dels med teckningar och snitt i hans reformatoriska kamp mot Rom, såsom i den "satiriska passionen" (16 blad af denna följd stuckna i koppar af W. Hollar), dels med utkast för plastisk konstindustri i renässansstil. Af de efter 1532 utförda porträtten må de förnämsta här påpekas: först och främst bilderna af köpmännen i det hanseatiska gillet, utmärkande sig för den omsorg, hvarmed de stillebensartade småsakerna i det omgifvande rummet äro utförda, t. ex. porträttet af Georg Gisze (1532, nu i Berlin) samt liknande bilder i Wien, München, Windsor castle och Braunschweig, alla på det värdigaste sätt återgifvande personligheten; därnäst porträtt af personer vid hofvet, såsom af drottning Johanna (i Wien) och prinsen af Wales (i Hannover), några äfven utförda i miniatyr, såsom de af konungen själf och drottning Katarina Howard; vidare stora oljebilder på trä af den engelska adeln, såsom af den kunglige falkeneraren Robert Cheseman (i Haag), Lady Vaux (i Hampton court och i Prag), sir Richard Southwell (1536, i Uffizi i Florens) och hertigen af Norfolk (i Windsor castle). Till H:s största mästerverk höra två porträtt från denna engelska tid, nämligen en bröstbild af en obekant man, som den engelske målaren Millais 1871 insände till Holbein-utställningen i Dresden, och den berömda bilden af Sieur de Morette i Dresden. — 1538 besökte H. ännu en gång Basel och sin där boende familj. Rådet därstädes sökte förgäfves hålla honom kvar; han återvände till sin glänsande ställning i London. Där målade han 1542 en ung man med en falk på handen (en af de bästa målningarna i Haag) och 1543 sitt själfporträtt, hvartill utkastet förvaras i Uffizi i Florens, medan det utförda miniatyroriginalet existerar blott i kopior. H. bildade ingen skola och efterlämnade ej några egentliga lärjungar; men han var i flera hänseenden en af alla tiders ypperste mästare, hvilken, jämte det att han rönte ett afgjordt inflytande från den italienska renässansen, särskildt sådan den visade sig hos Mantegna, och äfven af den samtida flandriska skolans teknik, dock i det stora hela förblef sitt tyska ursprung trogen och visade sig vara framvuxen ur den konst, som tillhörde hans fädernestad. Också betraktas han med allt skäl som Tysklands stolthet. Ett fjärdedels sekel yngre än Dürer, med hvilken han i afseende på genialiteten f. ö. kan jämföras, nådde han på grund af flera sammanträffande lyckliga omständigheter en friare utveckling än denne. Dit hörde först den schwabiska skolans mera allmänligt humana karaktär, hvartill kom, att de former, efter hvilka Dürer under hela sitt lif kämpade, lågo som ett färdigt arf redo att tillträdas af H., hvilken också i det hela var en mera objektiv och fri ande än den subjektive, inåtvände Dürer. Slutligen stod äfven H. fullt inne i den nya tiden, med medeltiden bakom sig, och kunde egna sig åt ett själsutvecklande monumentalmåleri, hvartill han fann god anledning, under det Dürer fick inskränka sig till att nedlägga sina största idéer i kopparsticket. Ett olyckligt öde har tillintetgjort alla H:s väggmålningar, och vi känna honom nu mest som porträttmålare; men i detta fack är han en af världens yppersta, såväl i enkel och skarpsynt naturtrogen uppfattning som i storartad och fri behandling, och äfvenså hör han till alla tiders förste historiemålare. Icke minst beundransvärda äro H:s teckningar för bokillustration, bilderna till bibeln och dödsdansen. — Jfr K. van Mander, "Schilderboek" (1604), A. Woltmann. "Hans Holbein und seine zeit" (2:a uppl. 1874—76), R. W. Wornums, "Some account of the life and works of Holbein" (1867) och "Geschichte