J. Brovallius 1744), en imitation efter Ovidius, dock sålunda, att djur och träd enligt sina karakteristiska egenskaper förvandlas till olika slags människor. I mars 1728 utkom det första af hans tre märkliga "levnedsbreve" (Epistola ad virum perillustrem), hvari han dessutom ger allmänheten en vägledning till att förstå och värdera hans litterära verksamhet; de två sista utkommo 1737 och 1743. (Ohållbar är norrmannen V. Olsvigs 1895 framställda och sedermera hårdnackadt försvarade åsikt, att "Epistola ad virum perillustrem" skulle vara en försvarsskrift, afsedd att öfverlämnas till konungen, emedan H. kände sin ställning hotad af åtskilliga afundsmän, bl. a. Hojer, och att H. skulle för att afvärja faran ha lofvat att ej skrifva komedier mera, hvilket skulle vara förklaringen till, att H. upphörde med denna art af sin författarverksamhet. Sanningen är den, att H. som komediförfattare sagt allt hvad han hade på hjärtat och sökte ett slags hvila för anden genom att inlåta sig på helt nya områden eller rättare återvända till desamma, på hvilka han först, 1711—12, uppträdt, så mycket mera som ju teatern själf inställde sin verksamhet.) Efter de 10 årens diktning utvecklar H. 1729—46 en lika alstringsrik och förtjänstfull verksamhet som historieskrifvare; om komedierna äro hans ena litterära storverk, är hans historieskrifning det andra; äfven den fyller väsentliga luckor i litteraturen, och på samma gång H. grundlägger en historieskrifning på modersmålet, utvecklar han en dansk prosastil. Raden af dessa hans verk började med Danmarks og Norges beskrivelse (1729; 2:a uppl. 1749 under titeln "Danmarks og Norges geistlige og verdslige stat"), hvarpå följde hans hufvudarbete, Danmarks riges historie (3 bd, 1732—35), från äldsta tider t. o. m. Fredrik III, hvars äldsta del helt visst lidit betydligt däraf, att H. saknade sinne för sagohistoria och fornforskning och som i många enskildheter ej visar samma kritiska skärpa som hans samtida H. Grams arbeten, men som dock hvilar på grundliga studier och sundt omdöme och är klart och lifligt berättad. Det är äfven den första med historisk konst utförda framställning sedan Saxos latinska krönika. Samtidigt härmed utarbetade H. 1733 två skolböcker, Synopsis historiæ universalis och Compendium geographiæ, som i en lång följd af år användes vid undervisningen och t. o. m. nådde till utlandet. Efter en ypperlig skildring af sin födelsestad, Bergens beskrivelse (1737), utgaf han Almindelig kirkehistorie (till reformationen, 2 bd, 1738), där han ställer sig på en mycket objektiv ståndpunkt i förhållande till de olika läroriktningarna, och en Jödisk historie (2 bd, 1742). Efterbildande Plutarchos' karakteristiker, skref han Store heltes og berömmelige mænds sammenlignede historier (1739) och Heltinders eller navnkundige damers sammenlignede historier (1745), de förra ett urval från Asiens eller antikens, de senare företrädesvis från Europas nyare historia. H:s uttalanden om drottning Kristina af Sverige bragte honom i en litterär strid med svenska historieforskare, särskildt Archenholtz (1752). Slutligen utkom 1746 en öfversättning af Herodianos' "Romarrikets historia" (180—238), hvartill H. skref en utförlig inledning om Aarsager til romernes umaadelige tilvæxt. H. hade dock ej helt och hållet tagit handen från poesien, men använde nu latinet. I hans Opuscula latina (2 bd, 1737 och 1743) upptogos 7 böcker Epigrammata, hvaribland visserligen många slippriga, ja, cyniska, men äfven många mycket kvicka (utg. och öfv. 1868 under pseudonymen Just Justesen af C. Müller i Trondhjem). 1741 utkom efter flerårigt arbete H:s satiriska samhällsroman och fingerade resebeskrifning Nicolai Klimii iter subterraneum (tr. utan författarnamn i Leipzig; öfv. till danska 1742, ypperligt, men mycket fritt af J. Baggesen 1789, af N. V. Dorph, med historiska anm. af Werlauff, 1841, senare 2 ggr utg.; öfv. till engelska 1742, till tyska 1745, senare minst 5 andra öfv., till holländska och franska 1745, till svenska 1746, till ungerska 1783, sedermera till andra främmande språk). Det är en skarp och kvick satir öfver många sociala och religiösa förhållanden, såväl danska som allmäneuropeiska; den griper dristigt in i tidens brännande frågor och bekämpar allsköns fördomar och konventionella föreställningar genom att ställa de invanda förhållandena på hufvudet. Arbetet väckte utomordentligt uppseende och ej ringa förargelse, i synnerhet hos pietisterna, men H. var då för ansedd, för att man skulle vågat röra honom. Ingen af alla H:s skrifter har blifvit så spridd i utlandet som denna. Den bildar en naturlig öfvergång till Moralske tanker (1744), hvari H. starkt häfdar religiös tolerans. Personligen var han visserligen rationalist och lade mera vikt vid det praktisk-moraliska lifvet än vid läro- och trossatser, men han föraktade uppenbart fritänkeri och häfdade vördnad för kyrkan; han var på det kyrkliga som på det borgerliga området långtifrån revolutionärt anlagd, utan höll på besinningsfulla framsteg. 1746 samlade han sina Mindre poetiske skrifter (Metamorphosis, skämtdikter m. m.), och 1748—54 utkommo 5 bd Epistler (inalles 446), utg. 1865—75 med upplysande kommentarer af K. V. Bruun, ett slags följetongsartiklar om alla möjliga ämnen, ett utmärkt vittnesbörd om hans mångsidiga lektyr och intressen, dessutom sista frukten af hans kvickhet och humor. H:s ålderdomsarbete, Moralske fabler (1751), är däremot matt och af föga värde. Hans spridda småskrifter samlades 1755 af V. Höyberg i "Kjöbenhavnske samlinger af rare, trykte og utrykte pjecer" (1:a bd) och senare af A. E. Boye i Holbergiana (3 bd, 1832—35). Af den omfattande Holbergslitteraturen må framhållas: L. H., "Epistolæ ad virum perillustrem", 1727—43 (öfv. af F. Winkel Horn 1897), J. A. Scheibe, "Nachrichten von dem leben und den schriften L. H:s" (1764, öfv. 1883), K. L. Rahbek, "L. H. som lystspildigter og om hans lystspil" (1—3, 1815—17), J. S. Welhaven, "L. H." (1854), O. A. Toppelius, "H:s komedier" (akad. afh. 1856), C. W. Smith, "H:s levned og populære skrifter" (1858), A. Legrelle, "H. considéré comme imitateur de Molière" (1864), O. Skavlan, "H. som komedieforfatter" (1872), J. Paludan, "Om H:s Niels Klim" (1878), G. Brandes, "L. H." (1884; 2:a uppl. 1898), K. Warburg, "H. i Sverige" (1884), N. M. Petersens Literaturhistorie (4 bd), K. V. Bruun, "Om L. H:s trende epistler" (1895), "L. H. og Terslösegaard og hvorledes det er gaaet til at H. blev baron" (1905) och V. Andersen i "Tider og typer" (2:e bd 1909). E. Ebg. Holberg [hå'll-], Ludvig, dansk rättshistoriker,