bildning, hvilande på de Väst-europeiska folkens framskridna kultur, hade han på sina resor förvärfvat stor människokännedom och fördomsfrihet i förhållande till sina landsmäns sedvanor och föreställningar. Men vid sidan däraf var han genomträngd af en allvarlig ifver att fylla bristerna i folkets andliga lif och litteratur och att lyfta det till ett kulturstadium liknande det, som han funnit i främmande länder. Han ville dock ej blott, som han säger, "moralisera", d. v. s. bekämpa folkets förhärskande fel, akademiskt pedanteri, kälkborgerliga ståndsfördomar, blind auktoritetstro och grof vidskepelse, utan äfven "polera" språket, d. v. s. utveckla det och ådagalägga, att det mycket väl lämpade sig för allsköns "literære materier". Under kampen för detta mål blef humorn hans förnämsta medel, och den gaf därjämte hans pennas alster både deras utmärkande prägel, hvari alla nordbor kände igen något af sitt eget innersta väsen, och deras varaktiga värde samt typiska betydelse, som endast riktigt klassiska verk kunna erhålla. Den 1719 förda fejden med A. Hojer (se denne), som H. under olika pseudonymer skarpt och närgånget angrep i latinska småskrifter, synes först ha gifvit H. lust att skrifva satiriska dikter. Efter att ha profvat sin penna på öfversättning af en bland Juvenalis' satirer utgaf H. under författarnamnet Hans Mikkelsen 1719—20 Peder Paars, en komisk hjältedikt i fyra böcker (14 sånger; 1772 praktupplaga med kopparstick efter Wiedevelts teckningar; en edition med lärda anmärkningar af F. L. Liebenberg och illustrationer efter Marstrand, 1863, praktupplaga, illustrerad af H. N. Hansen, 1885, öfv. till svenska och tyska, 1750). Ehuru Boileaus "Lutrin" tjänat H. till förebild, är det ett utprägladt originellt, ja, i litteraturen enastående verk. Det är dels en genomförd parodi på antikens hjältedikter, i synnerhet æneiden, men ännu mera på pedagogernas sätt att behandla dem, dels en synnerligen kvick satir öfver samtidens alla dårskaper, som tecknas i en rad komiska typer;, man kan i "Peder Paars" finna frön till många af gestalterna i H:s senare komedier. Dikten väckte utomordentligt uppseende och vann mycket bifall, men åstadkom äfven förargelse på vissa håll. Storkansleren F. Rostgaard (se denne), som egde ön Anholt, skådeplatsen för Peder Paars' bedrifter och missöden, kände sig särskildt kränkt å egna och inbyggarnas vägnar och anhöll i en klagoskrift hos konungen, att författaren måtte straffas och hans arbete konfiskeras och brännas. Men klaganden vann gehör hvarken hos Fredrik IV, som själf haft nöje af boken, eller i dennes konselj, som ansåg, att den blott innehöll "fingeret skemt". Till "Peder Paars" slöto sig 1722 fem Skemtedigte, af hvilka den 3:e, Critique over Peder Paars, är märklig, därför att H. däri uttalar sin åsikt om skaldens uppgift och nationella betydelse, medan Sille Hansdotters forsvarsskrift for qvindekjönnet både skarpsinnigt och varmt tar till orda för kvinnornas andliga frigörelse och likställighet med männen, en idé, som H. ytterligare utvecklar en tjugu år senare i "Niels Klim". Från dessa dikter var öfvergången lätt till de komedier, som H. 1722 började författa för den nya danska teatern, öppnad hösten s. å. med unga danska skådespelare under ledning af fransmannen Montaigu (från en f. d. fransk hofskådespelartrupp) och ifrigt understödd af H. liksom af hans förre motståndare Rostgaard. Den första af dessa komedier, hvarmed H. grundlade en nationell dramatik i Danmark, var Den politiske kandestöber (uppf. 26 sept. 1722) och redan 1724 utgaf han under ofvannämnd pseudonym de första 10 komedierna, hvaribland Den vægelsindede, Jeppe paa Bjerget, Barselstuen och Maskerade. De närmast följande åren skref H. 4—5, komedier hvart år — en i dramatikens historia dittills rent af oerhörd produktivitet —, så att till 1728, då teaterverksamheten upphörde, spelats inalles 20 af H:s komedier, hvaribland Jacob v. Thyboe, Den stundeslöse och den öfverdådigt lustiga parodien på de tyska teaterstyckena Ulysses von Ithacia samt den motsvarande, men då missförstådda parodien på franska tragedier, Melampe. Erasmus Montanus, säkert H:s djupsinnigaste skådespel, skrefs, liksom några andra, vid samma tid, men uppfördes först långt senare. Då teatern 1747, efter Kristian VI:s död och det pietistiska regementets slut, ånyo öppnades, skref H. ytterligare 6 stycken, men de stå långt tillbaka för de äldre. Visserligen bära H:s komedier (33) ej få spår af den hastiga utarbetningen (i synnerhet framträda emellanåt i H:s teaterstycken en och annan märklig glömska och orimlig intrig), och det kan ej heller förnekas, att han ofta lånade ämnena från annat håll och utan betänkande upptog många infall, t. o. m. hela scener från sina föregångare; men likväl måste hans alster sägas vara fullkomligt originella, och de gifva så trogna bilder af tidens mångahanda dårskaper och det dagliga lifvet på H:s tid, att man i dem kan studera Köpenhamns och den danska landsbygdens ("Jeppe paa Bjerget") seder och lefnadssätt. Till den grad fördanskades det främmande under H:s penna; komedierna visa äfven hans sällsynta förmåga att skildra figurer och framställa situationer liffullt och humoristiskt. Också gjorde de utomordentlig lycka och väckte hågen för god komedi ej blott i Danmark, utan äfven i grannländerna. I Sverige utkommo redan 1729 öfversättningar, och 1730—50 spelades de mycket af kringresande trupper, liksom i nyare tid, och de lästes ännu mera på danska och i öfversättningar (en fullständig samling utkom 1827—33 i Strängnäs, ett urval 1888—90; enskilda stycken, särskildt "Jeppe paa Bjerget", lära varit tryckta i ett vida större antal exemplar än i själfva Danmark). I Tyskland bildade H:s komedier till omkr. 1770 huvudbeståndsdelarna af teatrarnas repertoar, och ännu långt senare ha de öfversatts till tyska (bl. a. af Öhlenschläger 1822—23, R. Prutz 1868 och J. Hoffory 1888). Till Holland och England funno de likaledes väg. I Danmark och Norge ha de, ehuru tidtals skjutna åt sidan af en öfverförfinad smak, dock ständigt bildat repertoarens grundstomme och alltid ånyo trängt sig fram i förgrunden genom sin rikedom på förträffliga uppgifter för skådespelarkonsten. Af de många upplagorna böra framhållas F. L. Liebenbergs (8 bd, 1848—54) och J. Martensens med ypperliga inledningar (12 bd, 1897—1906) samt "jubelupplagan" (3 bd, 1883—88, med värdefulla bilagor och H. Tegners utmärkta illustrationer). Efter en 1725—26 företagen resa till Aachen och Paris utgaf H. den tämligen matta dikten Metamorphosis eller forvandlinger (öfv. af