(2 bd, 1885—86), och därpå följde Danmark-Norges historie fra den store nordiske krigs slutning til rigernes adskillelse, hvaraf hittills utkommit 9 bd (1891—1909), som föra framställningen fram till 1797. Alla dessa arbeten innehålla en rikedom af nya upplysningar och nya synpunkter samt visa en stor förmåga att gripa och fasthålla hufvudmomenten i utvecklingen midt i massan af enskildheter. De äro vidare präglade af en vid, human syn och sträng rättskänsla samt vittna om en allvarlig sträfvan efter opartiskhet. De intaga därför en framstående plats i Danmarks historiska litteratur. En förkortad framställning af tidrymden 1699—1814 har H. gifvit i den stora illustrerade "Danmarks riges historie", V (1903). E. Ebg. Holm, Hans Jörgen, dansk arkitekt, f. 1835 i Köpenhamn, studerade vid konstakademien och under Herholdt, vann 1867, efter en längre studieresa, den mindre guldmedaljen och blef 1873 medlem af akademien. Bland hans arbeten må nämnas den inre utsmyckningen af Frijsenborg, Sundby kyrka och Ordrups kyrka, flera skolor, Mineralogiska museet och Nya kungliga biblioteket i Köpenhamn (börjades 1898). Han tillhör Herholdts nationella riktning och har som lärare vid akademien ifrat för ett grundligt studium af den gamla danska arkitekturen. H. blef 1904 medlem af Akademien för de fria konsterna. Ph. W. (G—g N.) Holm, Olaf Andreas, norsk präst och författare, f. 26 juli 1845 i Bergen, blef 1872 teol. kandidat, 1878 kyrkoherde i Tysfjorden, 1884 komminister i Rakkestad, 1897 kyrkoherde i Hurum och 1904 i Röken. H. har utgifvit bl. a. diktsamlingen Fra mine fritimer (1877), Hvad og hvorledes. Fire religiöse afhandlinger (1891), Kristus (1892), Kristus eller Ibsen (1893), Hvorledes bliver man kristen? (1893) och Aand og liv (1896). O. A. Ö. Holm, Harald, dansk politiker, f. 19 apr. 1848, d. 9 febr. 1903, student 1867, teol. kandidat 1875, var alltifrån studenttiden nära förbunden med S. M. Högsbro (blef senare hans måg) och Grundtvig samt anslöt sig innerligt till dennes kyrkliga riktning. Redan 1876 led. af folketinget och omvald till sin död, tog han företrädesvis del i debatterandet af kyrko- och skolfrågor och var som liflig talare mycket verksam i den politiska agitationen landet rundt (han talade 1886 på 100 möten). 1878—83 var han dessutom medarbetare i Högsbros "Dansk folketidende" och författade 1884—1901 en rad politiska småskrifter, bl. a. årsredogörelser för riksdagens verksamhet sedan 1891. 1888 medlem af den förhandlande vänsterns styrelse, tog han 1890—94 framstående del i folketingets arbete; 1893—95 var han äfven statsrevisor och sedan 1891 medlem af Köpenhamns hamnråd. H. stiftade 1878 Köpenhamns högskoleförening och styrde sedan 1887 dess högskolehem; han hade också väsentlig del i bildandet af "Kjöbenhavns valgmenighed" 1890. E. Ebg. Holm, Viggo Valdemar, dansk författare, f. 1855, d. 1899, blef 1881 teol. kandidat och utgaf, under pseudonymen Woldemar, Fra hexernes tid (1887), Kuriöse historier fra hexernes tid (1896), tidsbilder från 1500—1700-talen i form af fingerade samtida berättelser med illusorisk efterbildning af gångna tiders språk och uttryckssätt samt målande episoder af upprörande råhet och dumhet. I samma anda äro några skådespel: Gregers (1891), Præsidenten (1893) och Varulven (1894). Jfr C. Behrens i "Ord och bild" (1899). E. Ebg. Holma l. "ringa" björn, jaktv. Se Björn, sp. 575. Holmamiral, sjöv., titel på den person (sjöofficer), som på 1600-talet, då svenska örlogsflottan var förlagd förnämligast i Stockholm, vid den s. k. Skepps- l. Amiralitetsholmen, förde öfverbefälet vid stationen och varfvet. Ehuru stora flottan (1680) förlades till Karlskrona, bibehölls titeln vid Stockholms station långt in på 1700-talet. Vid Karlskrona station fanns i stället en vice holmamiral, som var chef för skeppsbyggeriet, smedjorna och repslageriet. L. H.* Holmberg, Adam Peter, dekorationsmålare, f. 1762, d. 19 maj 1819, ingick i målarlära i Stockholm, kom där att äfven arbeta under Desprez och omtalas som en af dennes skickligaste lärjungar. 1798 blef H. af målarämbetet antagen till mästare utan uppvisande af mästerstycke, och alla hans samtida äro ense om, att han var utmärkt i sitt fack. Han har emellertid blifvit förgäten af eftervärlden, ty man känner knappt mer än ett stycke ("Konung Rikart Lejonhjärta"), till hvilket H. målat dekorationerna. Han var f. ö. en i sitt kall driftig man, dekorerade flera rum på k. slottet och anlade ett tapettryckeri, från hvilket många väggdekorationer i pompejansk stil utgingo, äfven dessa nu alldeles försvunna. —rn.* <img l>

Holmberg, Axel Emanuel, fornforskare, författare, f. 27 april 1817 i Stockholm, d. där 6 juni 1861, son till en skomakare Lindgren, men upptagen som eget barn af en hemmansegare H., hvars namn han sedan antog, tog dimissionsexamen i Lund, prästvigdes och fick som pastorsadjunkt sin tjänstgöring i Bohuslän, inom Bullarens härad. Där egnade han sig åt fornforskningen och topografien. Hans Bohusläns historia och beskrifning (1842—45; 2:a uppl., ombesörjd af Brusewitz, 1867) gjorde epok i den svenska landskapsbeskrifningen, ej blott genom den raska och likväl omsorgsfulla skildring af Bohusläns historia, som inledde det, utan äfven genom teckningarna af folklifvet och den egendomliga natur, som här upplåter sig, genom de rikhaltiga arkeologiska uppgifterna samt genom en stil, som gör verket behagligt och lättläst. Skandinaviens hällristningar (1848—49) blef genom de många afbildningarna och den om vidsträckt beläsenhet vittnande texten ett hufvudverk, hvars förtjänster, trots de nyare framstegen inom arkeologien, ej ännu ställts i skuggan. Honom tillkommer här ej endast den vetenskaplige bearbetarens, utan äfven till stor del upptäckarens ära. Väl voro åtskilliga af dessa märkliga minnen kända före hans tid; men ganska många uppdagades först af honom under hans mångåriga resor och vandringar inom Bohuslän. Att hans försök till deras förklarande och hans vetenskapliga bestämning af tiden för deras tillkomst ej längre