Kristiania). För sina präktiga hafsbad, med varma
och kalla bad, besökes staden om sommaren af
många resande. Sedan 1881 står H. genom järnväg
(Jarlsbergsbanan) i förbindelse med Drammen och
Kristiania och bildar sedan 1902 utgångspunkt
för H.—Vittingfos-banan. Våren 1801 anlades
till H:s skydd ett batteri på den framspringande
udden
Gaasetange. Batteriet förföll emellertid
snart, men återuppbyggdes af borgarna 1808 och
bestyckades såväl s. å. som 1814. Efter 1815
lämnades batteriet åt sitt öde.
O. A. Ö. Ln. L. W:son M.
Holmfirth [hå͡u'm-fə̄'th], stad i West Riding
af engelska grefsk. York, vid Colmes biflod
Holme, 9 km. s. om Huddersfield. 8,977
inv. (1901). Tillverkning af yllevaror.
(J. F. N.)
Holmfrid, dotter af Olof Skötkonung och en i krig tillfångatagen
jarladotter från Vendland vid namn Edla,
blef gift med norske jarlen Sven Hakonsson.
Th. W.*
Holmger, konung Knut långes son,
var, enligt det i Statens historiska museum
förvarade broderi, som legat öfver hans graf,
"född af svearnas lysande konungastam" och
tillhörde sannolikt en sidogren af den Erikska
ätten. Hans moder var ej, såsom ofta uppgifvits,
af Folkungaätten; hon hette Helena och var dotter
till den danske riddaren Peter Strangesson. Själf
var H. gift med Helena Filipsdotter af Sko (af
Rumbyätten). Han anses ha varit hufvudmannen för
ett uppror i Uppland mot konung Erik Eriksson
1247, hvilket i förbigående i allmänna ordalag
omtalas af påflige legaten Vilhelm af Sabina
och torde ha kufvats genom den kungliga härens
seger öfver Upplandsbönderna vid Sparrsätra,
nära Enköping (s. å.). Kort därefter blef
H. tillfångatagen i Gästrikland samt 1248
halshuggen. Han begrofs i Sko klosterkyrka
i Uppland, och underverk sades ske vid hans graf.
(V. S—g.)
Holmgren, svensk släkt, hvars
äldste kände stamfader är hemmansegaren Magnus
Andersson i Kjekestad, Ullervads socken,
Västergötland. Släktnamnet antogs af hans
son
Anders H. (k. hofpredikant, kyrkoherde i
Vinnerstad och Motala, f. 1784, d. 1874).
<img l>
1.
Hjalmar Josef H., son af ofvannämnde Anders
H., matematiker, f. 22 dec. 1822 i Västra Ny
socken, Östergötland, d. 29 aug. 1885 på Väddö,
blef student i Uppsala 1838, filos. doktor 1845 och
docent i matematik 1847. 1847—50 var han lärare
vid Uppsala lyceum. Som bysantinsk stipendiat
företog H. 1850—53 en vetenskaplig resa till
Tyskland, Frankrike, England och Italien,
förestod därefter någon tid den matematiska
professuren i Uppsala och mottog 1855 förordnande
som lärare i matematik och mekanik vid
Teknologiska institutet i Stockholm samt utnämndes
1857 till ord. professor i mekanik därstädes.
Sedan 1878 föreläste han därjämte en tid som
tillf. lärare dels mekanik, dels ren matematik
vid Stockholms högskola. 1866 blef H. medlem af
Vet. akad. och 1870 af Vet. soc. i
Uppsala. Under en lång följd af år var
H. censor vid mogenhetsexamina och nyttjades
i flera praktiska värf, bl. a. 1870—79
som fullmäktig i Riksgäldskontoret. — Som
vetenskaplig författare sysselsatte sig H. nästan
uteslutande med den rena matematiken. Bland hans
afhandlingar torde i främsta rummet böra sättas
Om differentialkalkylen med indices af hvad
natur som helst (Vet. akad:s handl., 1866),
där han genom uppställande af en alldeles ny
definition blef i stånd att på ett enkelt
och strängt vetenskapligt sätt härleda de
viktigaste formlerna för differentiation med
godtyckliga indices. Som en omedelbar tillämpning
däraf vid integration af en anmärkningsvärd
differentialekvation kan betraktas afhandlingen
Sur l'intégration de l'équation différentielle
etc. (Vet. akad:s handl., 1869). Äfven uppsatsen
Sur la convergence des séries trigonométriques
procédant suivant les multiples d'un même
arc (Liouvilles "Journal des mathématiques
pures", 1851) och afh.
Om multipla integralers
transformation (Vet. akad:s handl., 1866)
vittna om stor tankeskärpa. F. ö. länder
det H. som vetenskapsman särskildt till
förtjänst, att han icke stelt fasthöll vid
den äldre riktning inom matematiken, som
härskade ännu under hans studietid, utan
med intresse följde den storartade rörelse,
som gifvit en så karakteristisk prägel åt det
matematiska forskningsarbetet i våra dagar.
H:s föredrag utmärkte sig för stor klarhet
och reda, vetenskaplig halt samt förmåga att
intressera åhörarna. Under sina studieår hade
H. med förkärlek vändt sin håg icke blott åt
matematiken, utan äfven åt botaniken och egnade
sig äfven sedermera åt den senare vetenskapen
samt företog flera vandringar, företrädesvis
till Norrland, Lappland och norska fjällen, samt
blef därigenom satt i tillfälle att i fråga om
sin specialitet, mossorna, fullständiga de nya
upplagorna af Hartmans flora genom angifvande
af nya växtställen.
2.
Karl Albert Viktor H., den föregåendes
broder, fysiker, universitetslärare, f.
18 maj 1824 i V. Ny socken, Östergötland,
d. 12 dec. 1905, blef filos. doktor i Uppsala
1851, docent i fysik där 1855 och adjunkt vid
Lunds universitet 1861, där han förestod
professuren i fysik 1861—67 och
höstterminen 1868—76 samt 1876—97 var
professor i ämnet. Bland H:s skrifter
må nämnas
Om gamla grufvor igenvallade af
mossa (i Öfversigt af Vet. akad:s förhandl.,
1854),
Recherches relatives à l'influence
de la température sur le magnétisme (i
"Nova Act. reg. soc. scient.", 1855),
Rön
ang. magnetismens inverkan på värmeledningen
hos fasta kroppar (1861),
Om värmeledningen hos
magnetiskt järn (i Öfversigt af Vet. akad:s
förhandl., 1862, äfven införd i Poggendorffs
"Annalen der physik") och
Bidrag till läran
om ljudvågsbildningen i rör (därst. 1865).
Han var censor vid mogenhetsexamina 1867—97,
kallades till hedersdoktor vid universitetet i
Padua 1892 och var led. af Fysiogr. sällsk.
i Lund (1861).
3.
August Emil Algot H., den föregåendes
broder, zoolog, f. 10 nov. 1829 i Västra Ny socken,
Östergötland, d. 30 dec. 1888 i Stockholm, blef 1850
student i Uppsala, biträdde 1855—56 vid ordnandet af
Riksmuseets entomologiska samlingar och blef 1871
lektor i naturhistoria vid Skogsinstitutet. 1880 fick
H. anställning som Landtbruksakademiens entomolog,
med åliggande att på kallelse besöka orter, som
