Honungssugarna utmärkas genom undersätsig kropp, utdragen, sakta böjd, tunn och spetsig näbb, tämligen höga ben med smala tår, vingar af medelmåttig längd samt antingen tvär, afrundad eller kilformigt tillspetsad stjärt, hvars båda mellersta fjädrar kunna vara mycket förlängda. Tungan är lång, rörformig, djupt klufven och utsträckbar. Denna familj, som räknar ett mycket stort antal arter, är spridd öfver Afrika, Asien och Oceanien. I vissa trakter förekomma honungssugarna i stor mängd och äro därför en synnerlig prydnad för skogar, busksnår och trädgårdar. De lefva af insekter samt träffas parvis och endast kort efter häcktiden i små flockar. Hannarna sjunga rätt vackert. Nästet är konstrikt och i de flesta fall upphängdt vid tunna kvistar. Metallhonungssugaren, Nectarinia metallica, blir 15 cm. lång (de mellersta stjärtpennorna 9 cm.). Hannen är ofvan metallgrön samt under höggul, med svartblå ving- och stjärtpennor; honan är olivbrunaktig. Denna art tillhör Afrika och finnes ända upp till norra vändkretsen, i synnerhet i mimosa- och fikonkaktusträd. C. R. S.* Honungssvampen, Honungsskiflingen, Agaricus (Armillaria) melleus Vahl., bot., är en af våra skogars på samma gång skadligaste och allmännaste svamparter (se fig.). Dess mycelium (beskrifvet såsom en egen svampart, Rhizomorpha fragilis Roth.) lefver i jorden dels saprofytiskt på multnande träd, dels parasitiskt, både på barrträd och löfträd såsom björk, bok, körsbärsträd, hästkastanje m. fl. Dess brunsvarta, hornartade myceliesträngar påträffas mellan bark och ved hos nämnda växter; från dessa strängar tränga enskilda mycelietrådar mellan och genom väggarna in i veden och dess celler (se Agaricus, där fig. återger sådana bildningar). Resultatet häraf visar sig särskildt hos barrträdens rötter såsom s. k. jordkräfta. Vid denna spricker barken, och ett hartsflöde uppstår, hvilket vanligen snart slutar genom trädets död. Svampen sprider sig lätt från träd till träd på underjordisk väg genom sitt mycelium. Svampen fruktificerar om hösten och träffas då allmänt på stubbar och bredvid stammar. Hatten är honungsgul, fjällig eller tofshårig, med något beskt, men dock ätligt kött. — För att hindra utbredningen betjänar man sig ofta af isoleringsgrafvar kring de angripna träden. G. A. (G. L—m.)

Honungssvampen. a en grankvist, b svampens mycelium ("Rhizomorpha"), c—f fruktkroppar i olika utvecklingsstadier.

Honungstecken, bot. Se Honungskörtel. Honvéd [hå'nvēd], ung., "fosterlandsförsvar", namnet på landtvärnet i den ungerska hälften af Österrike-Ungern. Benämningen upptogs 1848 af den armé, som Ungern då uppställde, när det ville göra sig fritt från Österrike. Sommaren 1849 uppgick honvédarmén till 179 bataljoner, 158 skvadroner och 488 kanoner med tillsammans 162,000 man. Benämningen återupptogs vid österrikisk-ungerska arméns ombildning 1867. Honvédarmén utgjordes då endast af infanteri, men omfattar numera alla vapen (se Österrikisk-Ungerska monarkien, försvarsväsendet) och förvaltas af sitt eget krigsministerium, vanligen kalladt Honvédministeriet. Honvédtrupperna ha ungerska eller kroatisk-slavonska fanor och begagna inhemskt tjänste- eller kommandospråk, under det detta vid linjearmén är tyska. C. O. N. Honvédministeriet. Se Honvéd. Honväxt, honplanta, bot., individ af en dioik växt, som bär honblommor. Hooch l. Hoogh [hå̄ch], Pieter de, holländsk målare, f. 1630 i Utrecht, d. sannolikt strax efter 1677 i Amsterdam, vistades 1655—56 i Delft, sedan 1668 i Amsterdam. Han utbildade sig under inflytande af Karel Fabritius, Rembrandt och Verner van Delft. — Det egendomliga i H:s uppfattning är den märkvärdiga ljusverkan, som han på ett oefterhärmligt sätt förstod anbringa i sina taflor. Förgrunden utgöres vanligen af ett halfdunkelt rum, där man genom en öppen dörr i bakgrunden eller genom ett fönster blickar in i ett ljusare gemak och så vidare genom ännu en dörr eller ett fönster har utsikt ut i den solbelysta naturen eller yttervärlden. Graderingen af ljusverkan i det för detta ändamål särskildt ordnade perspektivet är framställd med stort mästerskap. Om han af intresse för ljus och luftperspektiv stundom något åsidosätter sina figurer, hindrar detta likväl icke, att han äfven i skildringen af dem är en mästare, och att han förstår förläna dem en egen, karakteristisk typ. I detta hänseende är H. i sina bästa arbeten lika originell som i sina interiörer och sitt ljusdunkel. Arbeten af H. finnas i de flesta större museer. Sveriges nationalmuseum eger tre taflor, som tillerkännas honom. C. R. N.* Hood [hō'd], Robin. Se Robin Hood. <img l>

Hood [hō'd], Samuel, viscount H., engelsk amiral, f. 1724, d. 1816, började vid 16 års ålder sin militära bana som skeppsgosse och blef 1754 kapten. Som sådan eröfrade han 1759 franska fregatten Bellona. Under nordamerikanska kriget (1775—83) befordrades han 1780 till konteramiral och besegrade (jan. 1782) genom en förträfflig manöver fransmännen under amiral de Grasse samt tog i april s. å. två franska linjeskepp och två fregatter. Efter krigets slut blef H. 1784 led. af underhuset samt 1787 viceamiral och 1788 lord af amiralitetet. Vid krigets utbrott mot franska republiken 1793 fick H. befälet öfver Medelhafsflottan och eröfrade Toulon samt satte arsenalen, förrådet och en del af franska flottan i brand. 1794 besatte han Corsica och befordrades till amiral. 1795 medverkade han vid landstigningen vid Quiberon. 1796 utnämndes han till viscount Hood of Catherington och guvernör öfver Greenwichs hospital. H. prisas som utomordentligt djärf, nitisk och ihärdig. Fastän