Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1077-1078 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Honorius ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framtårna försedda med långa gräf-tår. I
öfre käkhalfvan finnas två mellantänder,
en roftand och en knöltand, hvilken saknas i
underkäken. Honungsgräflingen l. ratelen,
M. ratel. når en längd
af 45 cm., den 25 cm. långa svansen
oberäknad. Hårbeklädnaden är lång och sträf,
färgen är på pannan, nacken, ryggen,
skuldrorna och svansen askgrå, men på nosen,
kinderna, öronen, framhalsen, bröstet, buken
och benen svartgrå. Till kroppsbyggnaden liknar
honungsgräflingen vår vanliga gräfling och lefver
liksom denne i hålor, hvilka den kan gräfva
med förvånande hastighet. Den förmår äfven
klättra i träd. Om dagen ligger den stilla;
men under dygnets mörkare del vandrar den
omkring för att uppsöka sin föda, som utgöres
af små däggdjur, fåglar, sköldpaddor, rötter,
frukter m. m. Dess älsklingsspis är honung,
och därför är den en ifrig bijägare, men
anställer ock förödelse i hönsgårdarna. Fångad
som ung, blir honungsgräflingen ganska tam och
roande genom sina putslustiga upptåg. Samma
art lefver såväl i Indien som i västra och
södra Afrika.
C. R. S. (L—e.)


Honungsgökarna, Indicatorini, zool., bilda en underfamilj
af fam. Capitonidæ och ordn. Coraciiformes
inom fåglarnas klass. Näsborrarna ligga i en
fördjupning mellan näsbenen och öfverkäksbenet
samt äro mer eller mindre öfvertäckta. Näbben
är kort, tjock, nästan rak och böjd endast
i spetsen. Stjärten är af medelmåttig längd
och grundt inskuren samt innehåller 12 pennor;
vingarna äro långa och spetsiga. De arter, som
bilda honungsgöksläktet, Indicator, förekomma i
Afrika, utom två, som äro hemma i södra Asien. De
vistas i skogstrakter, merendels parvis, högst
sällan i små flockar, samt fladdra från träd
till träd och låta därvid höra sitt starka,
välklingande läte. Dessa fåglar utmärkas genom
den egendomligheten, att de söka fästa andra
djurs och framför allt människans uppmärksamhet
på allt ovanligt, som de märka. Därvid ådagalägga
de en påtaglig dristighet samt uppmana med skrik
och besynnerliga åtbörder att följa med. Att
honungsgökarna på detta sätt skulle visa vägen
till bisvärmar, påstås allmänt i de trakter
af Afrika, där dylika fåglar finnas. Liksom
vanliga göken lägga honungsgökarna sina ägg i
andra fåglars, t. ex. törnskators, spettars
och gyllingars, bon; honan värper på marken
och bär därefter ägget i näbben till det
främmande boet, sedan hon först utkastat ett ägg
därur. — Honungsgöken, Indicator Sparrmani
(se fig.), är ofvan gråbrun, under hvitgrå;
strupen är svart, skuldrorna försedda med
en gul fläck, vingpennorna gråbrunaktiga,
med bredt hvitkantade täckfjädrar, stjärtens
midtpennor bruna och sidopennorna bruna och
hvita. Längden är 18 cm. Mot biens styng
är denna fågel väl skyddad, emedan deras
gaddar ej kunna genomtränga dess hårda hud.
C. E. S.*

Indicator Sparrmani.

Honungsgöken, Honungsgöksläktet, zool. Se
Honungsgökarna.

Honungsgömme, bot. Se Honungskörtel.

Honungskastare. Se Biskötsel.

Honungsklöfver, bot. Se Melilotus.

Honungskörtel, Nektarie, Honungsgömme
(lat. nectarium), bot., ett organ hos växterna,
hvilket afsöndrar en söt, sockerhaltig vätska
(honungssaft, nectar). Honungsgömme finnes i de
flesta insektblommor (florala nektarier),
men saknas i vindblommor. Hos många växter,
t. ex. asp, fågelbär, Vicia sepium m. fl.,
finnas nektarier på örtbladen (extraflorala
nektarier). Till formen kunna honungsgömmena
vara mycket olika: såsom sporrar (oftast
koniska, mer eller mindre utdragna, i spetsen
slutna, rör- eller strutlika förlängningar af
hyllebladen), t. ex. hos Aquilegia, Linaria
och vissa Orchideæ; fickformade fördjupningar
eller gropar (honungsgropar) vid basen af
kronbladen, hos Ranunculus m. fl.; strutlika
kronblad, hos Helleborus, Nigella o. s. v.;
två snäcklikt formade kronblad, hos Aconitum;
omvandlade ståndare, hos Pulsatilla och
Parnassia; diskusbildninga,, hos Saxifraga,
Umbellater m. fl. Honungsgömmena äro i själfva
verket sockerafsöndrande körtlar, hvilka
kunna uppstå både af axel- och af bladorgan
inom blomman. Deras plats är alltid sådan,
att en besökande insekt måste intaga en
bestämd ställning i förhållande till blommans
ståndare eller pistiller, hvarigenom den icke
kan undgå att under sitt besök verkställa
överflyttningen af frömjöl från en blommas
ståndare till en annans märke. Hos många blommor
(t. ex. Viola tricolor) finnas å kronbladen
s. k. honungstecken, eller strimmor och
teckningar, hvilka löpa ned mot honungsgömmet
och möjligen vägleda insekten, så att den
lätt finner detta, hvarigenom pollinationen
kan verkställas så mycket hastigare och
säkrare. Oftast är honungsgömmet skyddadt mot
regn genom blomhyllets form eller genom hår,
fjäll eller dylika bildningar. Dock finnas äfven
fullkomligt öppna, icke skyddade honungsgömmen.
O. T. S. (G. L—m.)

Honungsmage. Se Bi, sp. 214.

Honungsmyror, zool. Se Myror.

Honungsränta, kam. Se Biskötsel, sp. 490.

Honungsskiflingen, bot. Se Honungssvampen.

Honungsslungare. Se Honung.

Honungssten (Mellit), miner.,
ett i stenkols- och brunkolslager
förekommande honungsgult, tetragonalt,
i oktaedrar kristalliserande mineral,
som utgöres af mellitsyrad lerjord
med kristallvatten (Al₂ C₁₂ O₁₂ + 18 H₂O).
P. T. C.*

Honungssugarna, Nectariniidæ, zool., äro
små, prydligt byggda fåglar (af ordningen
Passeriformes), hvilka delvis prunka med de
praktfullaste färger och därigenom erinra om
kolibrifåglarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>