framtårna försedda med långa gräf-tår. I öfre käkhalfvan finnas två mellantänder, en roftand och en knöltand, hvilken saknas i underkäken. Honungsgräflingen l. ratelen, M. ratel. når en längd af 45 cm., den 25 cm. långa svansen oberäknad. Hårbeklädnaden är lång och sträf, färgen är på pannan, nacken, ryggen, skuldrorna och svansen askgrå, men på nosen, kinderna, öronen, framhalsen, bröstet, buken och benen svartgrå. Till kroppsbyggnaden liknar honungsgräflingen vår vanliga gräfling och lefver liksom denne i hålor, hvilka den kan gräfva med förvånande hastighet. Den förmår äfven klättra i träd. Om dagen ligger den stilla; men under dygnets mörkare del vandrar den omkring för att uppsöka sin föda, som utgöres af små däggdjur, fåglar, sköldpaddor, rötter, frukter m. m. Dess älsklingsspis är honung, och därför är den en ifrig bijägare, men anställer ock förödelse i hönsgårdarna. Fångad som ung, blir honungsgräflingen ganska tam och roande genom sina putslustiga upptåg. Samma art lefver såväl i Indien som i västra och södra Afrika. C. R. S. (L—e.)

Honungsgökarna, Indicatorini, zool., bilda en underfamilj af fam. Capitonidæ och ordn. Coraciiformes inom fåglarnas klass. Näsborrarna ligga i en fördjupning mellan näsbenen och öfverkäksbenet samt äro mer eller mindre öfvertäckta. Näbben är kort, tjock, nästan rak och böjd endast i spetsen. Stjärten är af medelmåttig längd och grundt inskuren samt innehåller 12 pennor; vingarna äro långa och spetsiga. De arter, som bilda honungsgöksläktet, Indicator, förekomma i Afrika, utom två, som äro hemma i södra Asien. De vistas i skogstrakter, merendels parvis, högst sällan i små flockar, samt fladdra från träd till träd och låta därvid höra sitt starka, välklingande läte. Dessa fåglar utmärkas genom den egendomligheten, att de söka fästa andra djurs och framför allt människans uppmärksamhet på allt ovanligt, som de märka. Därvid ådagalägga de en påtaglig dristighet samt uppmana med skrik och besynnerliga åtbörder att följa med. Att honungsgökarna på detta sätt skulle visa vägen till bisvärmar, påstås allmänt i de trakter af Afrika, där dylika fåglar finnas. Liksom vanliga göken lägga honungsgökarna sina ägg i andra fåglars, t. ex. törnskators, spettars och gyllingars, bon; honan värper på marken och bär därefter ägget i näbben till det främmande boet, sedan hon först utkastat ett ägg därur. — Honungsgöken, Indicator Sparrmani (se fig.), är ofvan gråbrun, under hvitgrå; strupen är svart, skuldrorna försedda med en gul fläck, vingpennorna gråbrunaktiga, med bredt hvitkantade täckfjädrar, stjärtens midtpennor bruna och sidopennorna bruna och hvita. Längden är 18 cm. Mot biens styng är denna fågel väl skyddad, emedan deras gaddar ej kunna genomtränga dess hårda hud. C. E. S.*

Indicator Sparrmani.

Honungsgöken, Honungsgöksläktet, zool. Se Honungsgökarna. Honungsgömme, bot. Se Honungskörtel. Honungskastare. Se Biskötsel. Honungsklöfver, bot. Se Melilotus. Honungskörtel, Nektarie, Honungsgömme (lat. nectarium), bot., ett organ hos växterna, hvilket afsöndrar en söt, sockerhaltig vätska (honungssaft, nectar). Honungsgömme finnes i de flesta insektblommor (florala nektarier), men saknas i vindblommor. Hos många växter, t. ex. asp, fågelbär, Vicia sepium m. fl., finnas nektarier på örtbladen (extraflorala nektarier). Till formen kunna honungsgömmena vara mycket olika: såsom sporrar (oftast koniska, mer eller mindre utdragna, i spetsen slutna, rör- eller strutlika förlängningar af hyllebladen), t. ex. hos Aquilegia, Linaria och vissa Orchideæ; fickformade fördjupningar eller gropar (honungsgropar) vid basen af kronbladen, hos Ranunculus m. fl.; strutlika kronblad, hos Helleborus, Nigella o. s. v.; två snäcklikt formade kronblad, hos Aconitum; omvandlade ståndare, hos Pulsatilla och Parnassia; diskusbildninga,, hos Saxifraga, Umbellater m. fl. Honungsgömmena äro i själfva verket sockerafsöndrande körtlar, hvilka kunna uppstå både af axel- och af bladorgan inom blomman. Deras plats är alltid sådan, att en besökande insekt måste intaga en bestämd ställning i förhållande till blommans ståndare eller pistiller, hvarigenom den icke kan undgå att under sitt besök verkställa överflyttningen af frömjöl från en blommas ståndare till en annans märke. Hos många blommor (t. ex. Viola tricolor) finnas å kronbladen s. k. honungstecken, eller strimmor och teckningar, hvilka löpa ned mot honungsgömmet och möjligen vägleda insekten, så att den lätt finner detta, hvarigenom pollinationen kan verkställas så mycket hastigare och säkrare. Oftast är honungsgömmet skyddadt mot regn genom blomhyllets form eller genom hår, fjäll eller dylika bildningar. Dock finnas äfven fullkomligt öppna, icke skyddade honungsgömmen. O. T. S. (G. L—m.) Honungsmage. Se Bi, sp. 214. Honungsmyror, zool. Se Myror. Honungsränta, kam. Se Biskötsel, sp. 490. Honungsskiflingen, bot. Se Honungssvampen. Honungsslungare. Se Honung. Honungssten (Mellit), miner., ett i stenkols- och brunkolslager förekommande honungsgult, tetragonalt, i oktaedrar kristalliserande mineral, som utgöres af mellitsyrad lerjord med kristallvatten (Al₂ C₁₂ O₁₂ + 18 H₂O). P. T. C.* Honungssugarna, Nectariniidæ, zool., äro små, prydligt byggda fåglar (af ordningen Passeriformes), hvilka delvis prunka med de praktfullaste färger och därigenom erinra om kolibrifåglarna.