drottningar, 3), och en tredje, William H., blef 1554 upphöjd till baron H. of Effingham. Dennes son, Charles H., "den stora armadans" besegrare (se H. 7), erhöll 1597 earlvärdighet af Nottingham, som emellertid utslocknade med hans yngste son 1681. En ättling af Charles H:s yngre broder William blef 1731 earl af Effingham, hvilken titel sedan 1837 tillhör en yngre linje af hans ättgren. Från den 1571 sin hertigvärdighet fråndömde 4:e hertigens af Norfolk yngste son Thomas H. (se H. 8) härstammar ättgrenen H. de Walden, som 1603 erhöll earlvärdighet af Suffolk och ännu fortlefver, från hans tredje son, lord William H. (f. 1563, d. 1640), besjungen af Walter Scott som "Belted Will" i "Lay of the last minstrel", härstammar en annan sidogren, som 1661 efter restaurationen fick earlvärdighet af Carlisle och äfvenledes fortlefver. Ättens hufvudmän buro en tid bortåt endast earltitel af Surrey och Arundel (den senare förvärfvad 1581 genom giftermålsförbindelse med släkten Fitzalan, se d. o.), men Thomas H., sonson till "marmorearlen" af Arundel (se H. 9), återfick 1661 efter restaurationen hertigtiteln af Norfolk, som sedan bevarats inom hans linje. En yngre son till den 13:e hertigen af Norfolk, den liberale politikern Edward George H., f. 1818, d. 1883, blef 1869 upphöjd till baron H. of Glossop. — Titeln baron H. de Walden har genom giftermål öfvergått till andra släkter, såsom Hervey och senast Ellis (se Ellis 3). 1. John H., 1:e hertig af Norfolk, f. omkr. 1430, d. 1485, deltog i "rosornas krig" på Yorkpartiets sida från dess början 1455, då han blef parlamentsledamot för Norfolk. Han upphöjdes af Henrik VI 1470 till baron H., åtföljde 1475 Edvard IV på dennes expedition till Frankrike och var en af underhandlarna om stilleståndsfördraget i Picquigny s. å. Efter Edvard IV:s död slöt han sig till den ärelystne hertigen af Gloucester (Rikard III) och belönades för sitt bistånd vid dennes upphöjelse på tronen med titeln hertig af Norfolk, ärftlig värdighet af riksmarskalk (earl marshal) och utnämning till riksamiral (1483). H. stupade i Rikards här vid Bosworth, 22 aug. 1485, och förklarades af parlamentet ha som förrädare förverkat gods och titlar. 2. Thomas H., earl af Surrey, sedermera 2:e hertig af Norfolk, den föregåendes son, statsman, d. 1524, var som yngling hofman hos Edvard IV, fick 1483 af Rikard III titeln earl af Surrey, tillfångatogs 1485 vid Bosworth och hölls i mer än tre år af Henrik VII fången i Tower, men återfick 1489 släktgodsen och earltiteln samt användes att kufva upprorsförsök och vakta gränsen mot skottarna. 1501—22 var han lordskattmästare, ansågs under Henrik VIII:s första regeringsår som dennes främste rådgifvare och vann 1513 den stora segern öfver skottarna vid Flodden, för hvilken han 1514 upphöjdes till hertig af Norfolk. H. undanträngdes sedan dock småningom af Wolsey från allt inflytande på konungens utrikespolitik. <img l>

3. Thomas H., earl af Surrey, sedermera 3:e hertig af Norfolk, den föregåendes son, statsman, f. 1473, d. 1554, blef genom sitt giftermål (1495) med Edvard IV:s dotter Anna besläktad med konungahuset, anförde förtruppen i slaget vid Flodden 1513 och fick 1514 titeln earl af Surrey. 1513 blef H. lordamiral, var 1520—21 lordlöjtnant på Irland, blef 1522 faderns efterträdare som lordskattmästare och ärfde 1524 hans hertigvärdighet. Han ledde 1521—22 ett par härnadståg mot de franska kusterna och företog 1523 under omfattande härjningar ett fälttåg inåt Skottland. Till kardinal Wolseys fall bidrog H. nitiskt, men bemödade sig förgäfves om att vinna samma inflytande, som denne utöfvat öfver konungen, och förblef Henriks lydiga redskap, t. ex. vid undertryckandet 1536 af de nordengelske katolikernas uppror (pilgrimage of grace) och vid blodsdomen öfver hans systerdotter, drottning Anna Boleyn, s. å. samt belönades med rika förläningar utaf de till kronan indragna klostergodsen. H. motarbetade som god katolik Th. Cromwells protestantiska politik och framlade 1539 i öfverhuset förslag om antagande af de strängt katolska "sex artiklarna". Efter Cromwells fall gynnade han konungens passion för hans brorsdotter Catherine H., men vann ej heller genom hennes upphöjande till drottning sin maktlystnads mål och upptog därför med likgiltighet, att hon 1542 delade Anna Boleyns öde. Under Henrik VIII:s sista lefnadsår uppblossade en häftig strid om makten under den unge tronföljarens minderårighet mellan H. och släkten Seymour, hvars hufvudman, earlen af Hertford, lyckades intala konungen, att H. och hans son Henry (se H. 4) umgingos med högförrädiska planer på att i katolskt syfte ändra tronföljden. De insattes bägge i Tower, dec. 1546, och dömdes till döden. Sonen afrättades, och H. skulle 28 jan. 1547 undergå samma öde, men räddades genom underrättelsen, att konungen på natten aflidit. Han kvarhölls emellertid i fängelset till Marias tronbestigning 1553, då han återfick sin hertigtitel och plats i rådet. H. främjade nu planerna på drottningens förmälning med Filip II och deltog trots sin höga ålder 1554 i undertryckandet af Wyatts protestantiska upprorsförsök. — H:s yngre broder, sir Edward H., f. omkr. 1477, vann vid unga år rykte som sjöhjälte i striderna med fransmännen, blef 1513 storamiral och omkom s. å. vid ett äntringsförsök mot ett franskt fartyg. 4. Henry H., earl af Surrey, den föregåendes son, skald, f. omkr. 1517, erhöll en vårdad uppfostran, tidvis tillsammans med Henrik VIII:s naturlige son, hertigen af Richmond (se Fitzroy), hvilken 1533 förmäldes med hans syster. H. var hetsig och stolt samt råkade flera gånger i fängelse till följd af obetänksamma tilltag. Han deltog i det skotska fälttåget 1542 och stred de närmaste åren i Frankrike, där han aug. 1545—mars 1546 var engelsk guvernör i Bologne. I dec. 1546 häktades han som misstänkt för högförräderi, i själfva verket ett offer för den makttäflan mellan familjerna