förverkade titlar samt återköpte småningom de indragna familjegodsen, bl. a. släktresidenset i London, Arundel house, som han försåg med rik konstnärlig utsmyckning. Han öfvergick 1615 från katolicismen till anglikanska högkyrkan, blef 1616 rådsmedlem och sökte som sådan i allmänhet intaga en medlande ståndpunkt mellan enväldets och parlamentets anhängare. 1642 eskorterade han vid inbördeskrigets utbrott drottning Henrietta Maria till kontinenten och tillbragte sedan sina sista år i Italien. -- H. grundade den första större konstsamlingen i England; från 1615 uppköpte han dels under sina resor, dels genom agenter i utlandet konstsaker i stor skala (mest antika statyer och byster, gemmer o. s. v.) för sitt galleri i Arundel house. Hans värdefulla tafvelsamling skingrades, men antiksamlingen (se Arundel marbles) skänktes 1667 till Oxfords universitet. 10. William H., viscount Stafford, den föregåendes son, politiskt offer, f. 1614, d. 1680, anklagades 1680 jämte några andra katolska lorder af äfventyraren Titus Oates (se d. o.) för delaktighet i en sammansvärjning (the popish plot) mot Karl II:s lif och den protestantiska religionen, försvarade sig med kraft mot de ogrundade anklagelserna, men dömdes till döden och halshöggs 18 dec. s. å. Domen upphäfdes formligen genom ett parlamentsbeslut 1824. 11. Philip Thomas H., den föregåendes brorson, kardinal, f. 1629, d. 1694, ingick 1645 under en resa i Italien i dominikanorden, blef 1662 hofpredikant hos Karl II:s katolska drottning, nödgades 1674 på grund af befolkningens upphetsning öfver hans proselytmakeri lämna England och utnämndes 1675 af påfven till kardinal ("kardinalen af Norfolk"). Han var sedan mycket inflytelserik i Rom under Innocentius XI:s pontifikat. Jfr biografi af Palmer (1867). 12. George William Frederick H., 7:e earl af Carlisle, politiker, f. 1802, d. 1864, bar från 1825 till 1848, då han ärfde faderns earlvärdighet, titeln viscount Morpeth och var 1826--41 och 1846--48 medlem af underhuset, där han tillhörde whigpartiets dugligaste förmågor. H. var apr. 1835--sept. 1841 minister för Irland i Melbournes ministär (från 1839 med säte i kabinettet) och förde som sådan under svåra omständigheter en taktfull politik. Han tillhörde juli 1846--febr. 1852 Russells kabinett, först som kommissarie för skogsväsendet, sedan 1850 som kansler för hertigdömet Lancaster, samt var febr. 1855--febr. 1858 och juni 1859--okt. 1864 i Palmerstons ministär lordlöjtnant på Irland, där han gjorde sig omtyckt genom sin energiska verksamhet för jordbrukets höjande. -- H:s brorsons son, Charles James Stanley H., viscount Morpeth, f. 1867, medlem af underhuset sedan 1900, tillhör unionistpartiets mera bemärkta yngre medlemmar och är en af den Chamberlainska "tariffreformens" ifrigaste förfäktare.

13. Henry Fitzalan-H., 15:e hertig af Norfolk, politiker, f. 27 dec. 1847, ärfde hertigvärdigheten 1860 och är en af Englands största jordegare samt de engelske katolikernas ledande man. Han tog 1888 liflig andel i agitationen mot Gladstones home-rule-förslag, sändes 1887 som utomordentligt sändebud till Leo XIII:s jubileum -- den första engelska beskickning till Vatikanen sedan reformationens genomförande -- och har vid flera tillfällen ledt engelska katolikers pilgrimsfärder till Rom. 1895 blef han som generalpostdirektör medlem af Salisburys kabinett och genomförde under sin ämbetstid enkelt porto inom hela riket (imperial penny postage). Han afgick 1900 för att som officer vid en af honom uppsatt frivillig kår deltaga i det sydafrikanska kriget. -- H:s broder och arftagare lord Edmund Talbot, f. 1855, tillhör underhuset sedan 1894 och var en tid 1905 yngre skattkammarlord i Balfours ministär. 1--13. V. S-g.

Howard [tofii'ed], John, engelsk filantrop, reformator af fångvårdsväsendet, f. något af åren 1725--27 (i Hackney; 2 sept. 1726 säger den osäkra inskriften å hans staty i S:t Paul), d. 20 jan. 1790 i Cherson. Första anledningen till hans arbete för fångvårdens förbättrande torde ha varit den bekantskap han gjorde med de franska fängelserna. Vid underrättelsen om Lissabons förstöring genom jordbäf-ningen 1 nov. 1755 ämnade nämligen H., som efter sin fader, köpmannen H., ärft en betydlig förmögenhet, begifva sig till olyckans skådeplats för att bispringa de nödlidande. Men fartyget uppbringades af en kapare, och H. sattes i fängelse, först i Brest, tillsammans med många krigsfångar, sedan å några andra orter på franska kusten. Sålunda lärde han känna den tidens barbariska behandling af de krigsfångne. Hemkommen ur fångenskapen, sörjde han på sitt gods nitiskt för sina underhafvandes välstånd och upplysning samt utnämndes 1773 till sheriff i Bedfordshire. Denna utnämning blef vändpunkten i hans lif. I sin egenskap af sheriff besökte han grefskapsfängelset, sedermera fängelserna i rikets olika delar och fr. o. m. 1775 gång på gång fängelserna i de flesta af Europas stater: Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Schweiz, Italien, Danmark, Sverige, Ryssland, Portugal, Spanien, Malta, Turkiet (se vidare Fängelsesystem, sp. 254--255). Resultaten af sina forskningar på penitentiärområdet nedlade han i The state of the prisons in England and Wales (1777, 4:e uppl. 1792), Appendix to the state of the prisons (1780) och An account of the principal lazarettos in Europe (1789; 2:a uppl. 1791). Åt honom ha uppsatts monument i S:t Pauls kyrka i London och i Bedford. Inskriften å det förra säger, att H. vandrade "en obesökt väg till odödligheten". Enstaka, tidigare försök -- i Spanien, Italien och