violinprofessor vid konservatoriet i Bruxelles 1882 och (efter sin fader Karolý H.) vid musikakademien i sin födelsestad 1886. Han är primviolinist i en berömd stråkkvartett (med D. Popper som cellist). H. har i färgrik nationell stil komponerat bl. a. två violinkonserter, csárdás-scener (flera häften) för fiol och piano, en symfoni, sånger och flera operor. E. F—t. Hubbard [ha'bəd], Louisa M., engelsk förkämpe för kvinnosaken, f. 1836, d. 1906, deltog 1864—74 i organiseringen af diakonissverksamheten i London och egnade sig från 1870 åt ett energiskt arbete med anvisande af verksamhetsområden för själfförsörjande kvinnor. Hon deltog 1873 i inrättandet af ett seminarium, Otter college i Chichester, för utbildning af folkskollärarinnor, utgaf 1875 Handbook for women's work, som 1880—98 redigerades af henne som en årsbok, "The english-woman's year book". Därjämte utgaf hon 1875—93 tidskriften "The woman's gazette", ifrade för en rationell utbildning af barnsköterskor och barnmorskor samt främjade uppkomsten af sammanslutningen National union of women workers. Hubbo, socken i Västmanlands län, Siende härad. 2,553 har. 789 inv. (1908). Annex till Tillberga, Västerås stift, Domprosteriet. Hube, Romuald, polsk jurist, f. 1803, d. 1890, var 1829—31 professor i kanonisk rätt och kriminalrätt vid universitetet i Warschau. Som ledamot af polska lagkommissionen (sedan 1832) tog H. en viktig del i lagstiftningsarbetena för Polen och Ryssland samt utarbetade bl. a. den för Polen gällande strafflagen. H. utgaf ett flertal skrifter, särskildt rörande Polens rättshistoria. (Rld.) Hubendick, Karl Jakob, ämbetsman, f. 12 nov. 1801 i Karlskrona, d. där 26 febr. 1872, ingick 1820 som extra kanslist vid befälhafvande amiralens expedition i Karlskrona, beklädde efter hvarandra de flesta civila befattningar vid flottan och erhöll 1840 förordnande att vara öfverkommissarie, till hvilken tjänst han utnämndes 1849. — Dels genom att som redaktör och på egen bekostnad 1842—43 utgifva "Tidskrift i sjöväsendet", hvars utgifning utan hans kraftiga ingripande eljest afstannat, dels genom många däri författade artiklar och dels genom den mödosamma omredigeringen af Boströms "Handbok uti tackling" (1837—40), en på sin tid mycket ansedd lärobok, lade H. sitt stora nit för flottan i dagen. 1853 bildade han en änke- och pupillkassa för änkor och barn efter matroser och daglönare vid Karlskrona station. L. H.* Huber. [hōb-] 1. Ludwig Ferdinand H., tysk skriftställare, f. 1764 i Paris, d. 1804 i Ulm, uppfostrades i Leipzig, där han förvärfvade en vidlyftig vitter beläsenhet, och tillhörde Körners och Schillers intimaste krets. Då han 1787—91, först som sekreterare vid kursachsiska legationen, sedermera som ministerresident, vistades i Mainz, knöt han en nära vänskapsförbindelse med J. A. G. Forster och dennes snillrika fru, Therese (se H. 2), med hvilken han gifte sig 1794 efter Forsters död. 1798 flyttade han till Stuttgart, där han öfvertog redaktionen af "Allgemeine literaturzeitung", hvilken han, till följd af förbud för dess utgifning i Württemberg, från 1803 utgaf i Ulm. H:s teaterstycken sakna skapande kraft; däremot var han en skicklig kritiker och en fördomsfri historisk-politisk skriftställare (Friedenspräliminarien, 10 bd, 1794—96, och Klio, 3 bd, 1795—98). H:s Sämmtliche werke seit 1802 utgåfvos 1807—19 af hans änka; de däri upptagna berättelserna äro ej af H., utan af utgifvarinnan. — 2. Therese H., den föregåendes hustru, författarinna, f. 1764 i Göttingen, d. 1829 i Augsburg, var dotter till den berömde filologen Ch. G. Heyne. Hennes första äktenskap, med Forster (se Forster 2), var icke lyckligt. Efter sitt giftermål med H. måste hon af ekonomiska skäl försöka sig på författarbanan. Hennes första arbeten, Die familie Seldorf (1795), Luise (1796) och Erzählungen (1800—02), utgåfvos under hennes mans namn. Sedan hon andra gången blifvit änka, 1804, fortfor hon med litterära arbeten och utgaf bl. a. 1819—24 "Morgenblatt" i Stuttgart. Hennes senare arbeten, Erzählungen (1820), Hannah (1821), Ellen Percy (1822), Jugendmuth (1824) och Die ehelosen (1829), bära hennes namn och vittna alla om författarinnans själsbildning, stora människokännedom och djupa humör. Hon utgaf äfven "Forsters briefwechsel" (1829, 2 bd) jämte hans biografi. 1830—33 utgaf hennes son (se H. 3) hennes samlade Erzählungen (6 bd). Se biografi öfver fru H. af L. Geiger (1901). 1853 utkom i sv. öfv. hennes "Ny qvinnospegel". — 3. Victor Aimé H., de föregåendes son, litteraturhistorisk och politisk skriftställare, f. 1800, d. 1869, studerade först medicin, egnade sig sedan åt litteraturen och blef 1833 professor i litteraturhistoria och nyare historia i Rostock, 1836 i Marburg och 1843 i Berlin. 1850 tog han afsked från professuren. H. var en grundlig kännare af spanska språket och litteraturen, hvilket hans Geschichte des Cid (1829), Cronica del Cid (1844) och Skizzen aus Spanien (1828—35; 4 bd; I och II i 2:a uppl. 1845) visa. Bland hans öfriga litteraturhistoriska alster förtjäna nämnas Die neuromantische poesie in Frankreich (1833) och Die englischen universitäten (1839—40, 2 bd). Som målsman för det protestantisk-konservativa partiet uppsatte han tidskriften "Janus, jahrbücher deutscher gesinnung, bildung und that" (1845—48) och påpekade i en följd af smärre skrifter, att den inre missionen, associationen och kolonisationen voro de bästa medlen att hejda den förestående sociala revolutionen. Men då han fann, att reaktionen intet hjärta hade för de fattigare klasserna, bröt han med sitt förra parti (Bruch mit der revolution und ritterschaft, 1852) och verkade dels i sin asyl i Wernigerode, dels på annat praktiskt sätt för de fattiges och arbetsklassens bästa (Soziale fragen, 1863—69; Ausgewählte schriften über sozialreform und genossenschaftswesen, 1894). Se biogr. öfver H. af Elvers (2 bd, 1872—74) och Jäger, "V. A. H., ein vorkämpfer der sozialen reform" (1879). (R—n B.) Huber, [hōb-] Johannes, tysk katolsk filosofisk skriftställare, f. 1830, d. 1879 som professor i filosofi i München, inlade i den fria vetenskapens namn i flera skrifter en protest mot den af jesuiterna i katolicismen införda ny-skolasticismen samt gällde jämte Döllinger som en förkämpe för den gammalkatolska rörelsen. Hans förnämsta skrifter äro Die philosophie der kirchenväter (1859), Johannes Scotus Erigena (1861) och Der jesuitenorden nach verfassung und doctrin, wirksamkeit und geschichte (1873), hvilken i Rom genast uppfördes på de förbjudna böckernas index, men öfversattes till franska och vann stor spridning. Han uppträdde äfven kritiskt