mot Darwins lära samt mot D. Strauss' arbete "Der alte und der neue glaube". Huber, [hōb-] Alfons, österrikisk historiker, f. 1834, d. 1898, blef 1863 professor i historia vid Innsbrucks universitet och 1887 professor i allmän och österrikisk historia vid universitetet i Wien samt 1893 generalsekreterare vid kejserliga vetenskapsakademien i Wien. Han skref bl. a. Geschichte Österreichs (bd 1—5, 1885—95; i Heeren-Ukertska samlingen, går till 1648), Österreichische reichsgeschichte (1895, 2:a uppl., utg. af A. Dopsch, 1901) och Österreichs diplomatische beziehungen zur Pforte 1658—64 (1898). Huber, [hōb-] Hans, schweizisk tonsättare, f. 1852, utbildad vid Leipzigs konservatorium, är sedan 1896 direktör för musikskolan i Basel. Hans frodiga och mångsidiga alstring är påverkad af såväl Schumann och Brahms som Wagner och Liszt, men visar själfständiga drag särskildt i en friskt pulserande rytmik. H. har skrifvit Tell-symfoni, Böcklin-symfoni och Heroisk symfoni, operorna Weltfrühling (1894) och Kudrun (1896), kantater, konserter, kammarmusik, körer, visor och pianostycken, bland dessa senare fyrhändiga preludier och fugor efter mönstret af Bachs "Wohltemperirtes klavier", m. m. Han blef filos. hedersdoktor i Basel 1892. E. F—t. Huberia, zool. Se Myror. Hubert, [ybǟr] H., fransk religionsforskare, tillhör (jämte Durkheim, Mauss m. fl.) den sociologiska skolan och är anställd vid École des hautes études i Paris. I förening med Mauss har H. författat skarpsinniga och märkliga undersökningar om offrets väsen (Essai sur la nature et la fonction du sacrifice i "Année sociologique", 1897—98) och magien (Esquisse d'une théorie générale de la magie, ibid., 1902—03), nu sammanförda jämte andra uppsatser i Mélanges d'histoire des religions (1909). N. S. Huberta, astron., en af småplaneterna. Hubertsburg, [hōb-] Hubertusburg, fordom kurfurstligt sachsiskt jaktslott i sachsiska reg.-omr. Leipzig, byggdt 1721—24 af prins Fredrik August (sedermera kurfurst Fredrik August II). Där slöts 15 febr. 1763 den fred, som ändade det sjuåriga kriget. Nu användes slottet till dårhus, sjukhus och försörjningsanstalt. (J. F. N.) Hubertus den helige (fr. S:t Hubert), jägarnas skyddspatron, son till hertig Bertrand af Akvitanien, föddes omkr. 656 och dog 727 l. 730. Efter att först ha vistats vid frankiska hofvet drog han sig för en tid tillbaka i ensamheten. Utnämnd till biskop i Maastricht 708, flyttade han biskopssätet till Liège. Han omvände en mängd människor till kristendomen och har fått namnet "Ardennernas apostel". Legenden berättar, att H., som i sin ungdom var en väldig jägare, på en långfredag, då han i Ardennernas skogar hängaf sig åt sitt älsklingsnöje, plötsligt fick se framför sig en jättelik hjort, som mellan hornen bar ett af en öfvernaturlig glans omstråladt kors. Gripen af denna uppenbarelse, skall H. ha öfvergifvit världslifvet. Han betraktas som jägarnas skyddshelgon och åkallas särskildt mot galna hundars bett. Hans åminnelse firas 3 nov. (Hubertusdagen). Se Uhlenhuth, "St. H., der schutzpatron der jäger und seine legende" (1906). P. F.* Hubertusburg [hob-]. Se Hubertsburg. Hubertusdagen. Se Hubertus. Hubertusorden, Bajerns förnämsta riddarorden. Se Ordnar. Hubli, stad i distriktet Dharvar, presidentskapet Bombay, Indien. 58,149 inv. (1901). Bomullsindustri. Hubmaier, [hōbmajer] Balthasar, tysk anabaptist, f. omkr. 1480 i Friedberg, nära Augsburg, var lärjunge af Eck samt katolsk präst, teologie professor och prorektor vid Ingolstadts universitet, sedermera kyrkoherde i Waldshut, fördes där genom studiet af Paulus' och Luthers skrifter samt personliga förbindelser med Zwingli och andra reformatorer att omfatta protestantismens sak. 1524 vanns han genom Thomas Münzer för anabaptismen och utgaf talangfulla och slagfärdiga skrifter mot läran om barndopet m. m. Inblandad i bondeupproret 1525, jagades han omkring, rotfäste döparrörelsen i Mähren m. fl. områden, men greps 1527, fördes häktad till Wien, anklagades för att ha anstiftat oroligheter bland bönderna och dog med martyrmod på bålet, 10 mars 1528. Hans hustru, som styrkt honom i hans uppträdande, dränktes tre dagar därefter i Donau. Allvarligt sanningssökande, glänsande vältalighet, verklig bildning och agitatorisk kraft kännetecknade den för döparrörelsens äldsta historia mycket betydande mannen. Se biografier öfver H. af Loserth (1893) och Vedder (1905). P. F. (Hj. H—t.) Hubrecht, [hōb-] Ambrosius Arnold Willem, holländsk zoolog, f. 2 mars 1853, vardt 1882 professor i zoologi, jämförande anatomi och fysiologi vid universitetet i Utrecht. Medan H. under sin tidigare vetenskapliga verksamhet företrädesvis bearbetat en egendomlig maskgrupp (Nemertini) och rörande dess artkännedom såväl som anatomi och embryologi offentliggjort flera bemärkta arbeten (Contributions to the embryology of the Nemertea, 1886; Report on the Nemertea collected by H. M. S. Challenger, 1887; Relation of the Nemertea to Vertebrata, s. å.), har han under senare år nästan uteslutande egnat sig åt däggdjurens embryologi, på hvilket område han utfört en hel rad synnerligen betydelsefulla arbeten; särskildt viktiga äro hans undersökningar af fosterorganen. Af dessa arbeten må här nämnas Placentation of Erinaceus with remarks on the phylogeny of the placenta (1889); Spolia nemoris (1894); Die phylogenese des amnions und die bedeutung des trophoblastes (1895); Über die entwicklung der placenta von Tarsius und Tupaja nebst bemerkungen über deren bedeutung als hämopoetische organe (1899) och Furchung und keimblattbildung bei Tarsius spectrum (1902). Af mera populär art är hans The descent of the Primates (1899). L—e. Huc, [ykk] Évariste Régis, fransk katolsk missionär och reseskildrare, f. 1813 i Toulouse, d. 1860 i Paris, inträdde vid 24 års ålder i lazaristernas orden i Paris och gick 1839 ut till Kina som missionär. Sedan han grundligt förberedt sig vid lazaristseminariet i Macao samt lärt sig kinesiska, anträdde han resan till det inre landet. Klokt rättande sig efter inhemsk sed, uppträdde han i sitt yttre så mycket som möjligt lik en kines. Han färgade sin hud gul, bar lång rock och hårpiska. Efter att ha predikat kristendomen både i de södra och de norra delarna af det egentliga Kina utsträckte han sin missionsverksamhet till Mongoliet och Tibet samt ville på samma gång göra dessa länders folk, språk och seder mera kända i Europa. Åtföljd af