V. Hugo i yngre mannaåren.

hans diktning. Sedermera blef H., som af fadern bestämdes för krigaryrket, hösten 1814 insatt i en privat undervisningsanstalt i Paris för att beredas för inträde i Polytekniska skolan. Hans fallenhet för matematik lär ha varit icke obetydlig; men hans håg för skaldekonsten var redan öfvervägande, och 1814—18 skref han sina första poetiska försök. Året 1817, då han deltog i täflingen om Franska akademiens prisämne "Le bonheur que procure l'étude dans toutes les circonstances de la vie" och af akademien ansågs för ung att erhålla priset, men fick "mention honorable", afgjorde hans framtid. Akademien i Toulouse gaf honom sedan pris tre gånger för de bourbonska dikterna Les vierges de Verdun (1819) och Le rétablissement de la statue de Henri IV (s. å.) samt för Moïse sur le Nil (1820), ett ode med bibliskt ämne. La Vendée (1819), La mort du duc de Berry (1820) och La vision (1821) m. fl. vittna äfven om de monarkiska och religiösa tänkesätt, som H. ärft af sin moder. Efter hennes död (1821) förmildrades hans rojalism, han besjöng Napoleon och närmade sig tidens liberalism. I litterärt afseende äro hans flesta dikter från 1818—22 hållna i den pesudoklassiska stilen. De första böckerna af Odes (1822) behandla hufvudsakligen historiska händelser, besjungna med rojalistisk hänförelse, under det att fortsättningen, Odes et ballades (1826), äfven upplifvar de stora minnena från kejsardömets dagar. De flesta af dessa senare sånger äro dock rent lyriska utan historisk bakgrund. Af företalen till dessa diktsamlingar framgår emellertid redan H:s sträfvan att bryta en ny väg. Han polemiserar mot pseudoklassicitetens retorik och regler; skalden bör endast ha en förebild: naturen, en ledare: sanningen. — Redan som sjuttonåring hade H. skrifvit märkliga artiklar i en af hans bröder m. fl. uppsatt tidskrift, "Le conservateur littéraire" (1819—21). Något senare utkom tidskriften "La muse française" (1823—25), hvars hufvudsakliga uppgift var att ge uttryck åt den nya vittra riktningen och där H. ifrigt bekämpade klassiciteten. Nästan samtidigt (1824) grundlades en annan tidskrift, "Le globe", som äfven gjorde sig till förkämpe för den reform, hvartill Chateaubriand och Lamartine hade gett första uppslaget. Vid samma tid, 1823—24, slöt sig kring H. en krets liktänkande unga män: Guiraud, Soumet, bröderna Deschamps, Beauchesne, Rességuier, de Vigny och senare Sainte-Beuve, Musset, Gautier, Mérimée m. fl. Denna krets kallade sig, vid sin fastare sammanslutning 1828, "Le cénacle". — Med utgifvandet af "Odes et ballades" hade en reform genomförts inom lyriken. En betydelsefullare omstörtning förestod på det dramatiska området. Det klassiska skådespelet hade dittills varit allhärskande; sorgespelet låg fjättradt under de tre enhetslagarna och femaktsindelningen. 1827 utgaf H. det versifierade skådespelet Cromwell, med ett företal, som innehåller den franska romantikens program. Skalden förklarar, att det är kristendomen, som leder poesien till sanningen, och visar, att — mänskligt att tala — icke allt i skapelsen är skönt, utan att det fula finnes vid sidan af det sköna, det groteska bredvid det sublima, det onda bredvid det goda. Poesien bör efterhärma naturen, den bör använda både skugga och ljus. Det är genom föreningen mellan det groteska och det sublima, som den moderna konsten skapas. Den form, som denna konst bör iklädas, är dramats, ty den omfattar hela poesien. De gamla lagarna om de tre enheterna äro icke hållbara; endast den om enheten i handling är antaglig o. s. v. — "Cromwell" var icke bestämdt för scenen; men tre år senare (1830) hade H. skrifvit ett annat drama, Hernani, som uppfördes på Théâtre français s. å. (öfv. på svenska af M. M. af Pontin, 1833, och af Edv. Bäckström, 1877; uppf. i Stockholm 1833). Detta skaldestycke var en praktisk tillämpning af den romantiska skolans grundsatser. Med "Hernani" hade H. på franska scenen infört samma typ som tidigare Schiller på den tyska: röfvaren begåfvad med hederskänsla. Striden om "Hernani" var hård och långvarig, men slutade med romantikens seger. H:s dramer äro dock icke så fria från alla pseudoklassiska element, som samtiden föreställde sig. Han bröt visserligen med "reglerna", men Corneilles inflytande spåras alltjämt vid sidan om inverkan från Shakspere och Schiller. Sin estetiska dogm att "konsten skall göra sig till bärare för de sociala, politiska, religiösa och filosofiska intressena" förblef H. trogen äfven i de sceniska alstren Marion Delorme (1829; uppf. 1831; öfv. af H. Westin 1886 och af A. Finell 1909), den fallna kvinnan rättfärdigad genom sann ånger, Le roi s'amuse (1832; "Konungen roar sig", fri öfv. af H. Molander 1884), faderskärleken framträdande midt i en afgrund af laster, Lucrèce Borgia (öfv. af Thomée och Lénström 1835 och af A. Lindeberg, uppf. 1844) och Marie Tudor (1833; öfv. af F. N. Berg, uppf. 1842), moderskärleken omgifven af så mycket elände, att den framstår som blott otyglad lidelse, samt Angelo (1835; sv. öfv. 1836 och 1874), ånyo kurtisanen, men här förädlad genom kärlek och smärta (öfv. af C. S. Arfvidson, 1836, och af A. Gyldenstolpe, s. å.; ny öfv, 1874). I alla dessa dramer, liksom i de efterföljande: Ruy Blas (1838; öfv. af L. Stjernström, uppf. 1862, och af H. Westin 1885) och Les Burgraves (1843), det sista af H:s dramatiska arbeten, som uppförts på scenen, missbrukade H. effektmedlet kontrasten. — Genom dessa skapelser hade H. således förverkligat den nya skolans program i dramatiken; det återstod att tillämpa dess grundsatser på romanen. H. hade redan utgifvit några ungdomsarbeten, Han d'Islande (1823; "Isländaren i Norrige", 1830—31) och Bug-Jargal (1826; "Bug-Jargal", 1833), men skref nu den storslagna Notre-Dame de Paris (1831), hvars kultur- och konstskildringar från medeltiden ådagalade den nya skolans beundran för denna tid ("Kyrkan Notre-Dame i Paris", öfv. 1835—36; "Ringaren i kyrkan Notre-Dame", 1844; "Kyrkan Notre-Dame i Paris", 1869 och 1885; ny öfv. 1906). Där tillämpade H. romantikens grundsatser om föreningen af det groteska och det sublima. Odelad beundran förtjäna Les orientales (1828), som gaf uttryck åt fransmännens intresse för grekernas befrielse, och Les feuilles d'automne (1831), af hvilka den förra