samlingen mera utmärker sig genom bländande form,
den senare mer genom innerlighet och ljufhet. I
båda dessa diktsamlingar bryter romantikens nya
stil fullt igenom i den franska litteraturen, en
romantik, som redan innehåller starka realistiska
element. I "Les feuilles d'automne" framskymtar
emellertid ett religiöst tvifvel, som framträder
än tydligare i
Les chants du crépuscule
(1835). I
Les voix intérieures (1837) råder
fortfarande strid mellan tro och skepticism;
ännu en gång genljuder här ett rojalistiskt
eko; den följdes af
Les rayons et les ombres
(1840). — Denna storartade litterära verksamhet
hade slutligen besegrat den storm af ovilja
och hat, som den nya skolan framkallat. 1841
blef H. invald i Franska akademien, och 1845
utnämndes H. till pär af Frankrike. Han hade
då för länge sedan utbytt sina legitimistiska
tänkesätt mot de liberala åsikter, som började
bli rådande. Ett af de medel, som liberalismen
då använde, var att förhärliga kejsardömet,
och H. hade skrifvit sina oder
À l'arc de
triomphe de l'étoile (1823) och
À la colonne
de la Place Vendôme (1827). I hans ögon var
själfva romantiken intet annat än liberalism
i litteraturen (företalet till "Hernani") och
1830 års revolution beundransvärd (företalet
till "Marion Delorme"). Det var därför icke
underligt, att han inom pärskammaren försvarade
liberalismens sak. Efter februarirevolutionens
utbrott (1848) invaldes H. i konstituerande
församlingen. Där intog han sin plats bland
majoriteten, men visade under de följande
rörelserna en mycket vacklande hållning, i det
han än röstade med yttersta högern, än anslöt sig
till socialismen. Dessa omslag voro åtminstone
delvis beroende på skaldens egna ärelystna
planer. Han var bland dem, som röstade för
Napoleons val till president. H:s politiska
anseende vann icke på hans uppträdande under
året 1848. Den af honom grundlagda tidningen
"L'événement" (1848) hade visserligen föreslagit
honom (som den lämpligaste i hans egenskap af
skald) till president för republiken; men då han
vid valet erhöll blott ett par tusen röster,
uppträdde han inom församlingen som den
demokratiska och socialistiska vänsterns ledare
och talare. 2 dec. 1851 förenade H. sig med
den fraktion af den upplösta församlingen, som
protesterade mot statskuppen. Han lämnade Paris
12 dec. och bosatte sig i Bruxelles. Därifrån
utfärdade han nya protester och uppbåd till
vapen. 1852 måste han lämna Belgien. Han flyttade
då till ön Jersey med sin familj, som dittills
lefvat ostörd i Paris. Från denna ö sände han
sina politiska skrifter:
Napoléon le petit
(1852; "Napoleon den lille", s. å.) och
Les
châtiments (2:a uppl. 1853). Den förra är en
anklagelseakt, full af blodiga invektiv; den
senare angriper med sarkasmens vapen alla dem,
som deltagit i omstörtningen af 2 dec. Det är
en pamflett mot dem, med hvilka skalden åren
förut sökt komma till makten, kvickt skrifven,
men icke utan löjliga utfall och icke hedrande
för skalden. Närmaste orsaken till dess framkomst
var, att H. förbigåtts vid tillsättandet af en
ministerplats. — Den andra perioden af H:s
lif är fruktbar i litterärt hänseende. 1855
måste han, på myndigheternas befallning, lämna
Jersey; han bosatte sig då på ön Guernsey. Det
första arbete han utgaf under sin femtonåriga
vistelse där var
Les contemplations (1856),
den diktsamling, som många betrakta som
höjdpunkten af hans författarskap. Senare utkom
Les chansons des rues et des bois (1865), en samling sånger med
kärleken och glädjen till ämne, fulla af en
sinnlig glöd, som motsvaras af den glänsande
formen och bildernas djärfva nakenhet. Mera
storartadt är ämnet i
La légende des siècles
(1859—77), i hvilket epos skalden väl metafysiskt
och redan något svulstigt skildrar mänsklighetens
historia, förfäktar frihetens sak och bryter
stafven öfver förtrycket. Med samma styrka i
uttrycket uppträdde han, i sina politisk-sociala
romaner från denna tid, mot förmenta eller
verkliga orättvisor, som råda i samhället. I
Les misérables (1862; "Det menskliga eländet",
s. å.; "Samhällets olycksbarn", s. å.; ny
öfv. 1906) upprullar han en fasaväckande tafla
öfver sociala missförhållanden, mot hvilka han
uppträder med hela sin själs öfvertygelse och
sin tankes kraft.
Les travailleurs de la mer
(1866; "Hafvets arbetare", s. å.; ny öfv. 1908)
var en ny tafla ur det mänskliga eländet, rik
på sanna och storslagna skildringar, men äfven
på gräsligheter och vidunderligheter. Samma
öfverdrifter möta i
L'homme qui rit (1869;
"Skrattmenniskan", s. å.), hvilken, liksom
de föregående, gifver uttryck åt skaldens
varma kärlek för demokratien. Tyvärr har han
här hänsynslösare än någonstädes tillämpat
sin grundsats: "det fula är det sköna". Till
denna period hör äfven ett förfeladt kritiskt
arbete om
William Shakespeare (1864). Slutligen
må omnämnas, att H. från Guernsey utsände
åtskilliga mycket omtalade manifest, t. ex. till
Italien och Grekland (1859), till Genève (1862),
till Ryssland (1863) och till England (1867),
i hvilka han förfäktade två stora frågor, den
eviga freden och dödsstraffets afskaffande,
hvilken sistnämnda åsikt är grundvalen för
Le
dernier jour d'un condamné, en psykologisk
skildring af en lifdömds tankar (1829; "En
dödsfånges sista stunder", 1830). Åt sitt hat
mot Napoleon III gaf H. ett nytt uttryck i den
af hans söner m. fl. 1869 uppsatta tidningen "Le
rappel" (särskildt i en artikel med öfverskriften
"Non") och det historiska arbetet
Histoire d'un
crime (1877).
<img l>V. Hugo på äldre dagar.
Efter kejsardömets störtande 1870 återvände
H. till Frankrike och mottogs i Paris med
jubelrop af folkskarorna. Med undantag af
ett par manifest, ett till tyskarna och ett
till fransmännen, blandade han sig icke i
händelserna under kriget. 1871 invaldes han i
nationalförsamlingen i Bordeaux och trodde sig
liksom 1848 skapad att spela en politisk roll,
men misslyckades fullständigt. Vid Pariskommunens
bildande reste H. till Bruxelles, hvarifrån han
protesterade mot några af kommunens våldsammaste
åtgärder: Vendômekolonnens störtande och morden
på de såsom gisslan fängslade personerna. Utvisad
från denna stad, begaf han sig åter till
Paris. 1876 invaldes han i senaten, där han slöt
sig till den yttersta vänstern och bl. a. 1876
förordade en allmän amnesti för de politiske
förbrytarna under kommunen
