och 1879 en allmän och ovillkorlig amnesti för alla politiska förbrytare. Sina politiska minnen återgaf han i L'année terrible (1872), som beskrifver 1870—71 års krig, La libération du territoire (1873), Quatre-vingt-treize (1879) och Actes et paroles (1875), en samling af H:s tal, manifest och adresser m. fl. På grund af sin höga ålder drog han sig alltmer tillbaka inom den värld, som han på ett så intagande sätt skildrat i L'art d'être grand-père (1877). — Under sina sista år utgaf H. ytterligare en mångfald arbeten, bl. a. Le pape (1878), La pitié suprême (1879) och Religions et religion (1880), religiös-politiska dikter, dramat Torquémada (1882), hvilka icke äro jämförliga med hans föregående skaldeverk, L'âne (1880) och Les quatre vents de l'esprit (1881), en historisk-politisk diktsamling. Efter hans död fann man i hans kvarlåtenskap massor af opublicerade skrifter, af hvilka de flesta senare utgifvits. De äro utan större betydelse. — Han bevarade till det sista sin arbetskraft, och hans begrafning blef en folkhyllning, som till och med öfvergick den, som kommit Voltaire till del. 1902 aftäcktes hans staty (af Barrias) på ett efter honom uppkalladt torg i Paris. I det hus, där han bodde i Paris 1833—48, är nu ett "Musée Victor-Hugo" anordnadt. H:s namnteckning meddelas å pl. II till Autograf. H:s politiska och litterära verksamhet var underkastad väldiga skiftningar. — Moderns tro på Gud och konung dyrkar han som barn och yngling. Vid mognare ålder sluter han sig till faderns friare och halft republikanska åsikter. Under bourbonerna mottog han understöd af konungen, under orleanisterna blef han pär. Revolutionen af 1830 införde honom på liberalismens fält; revolutionen 1848 gjorde honom till demokratiens sakförare. Landsflyktig under det andra kejsardömet, bekämpade han med alla medel Napoleon III, hvars vän och försvarare han förut varit. Efter landsflykten ställde han sig på insurgenternas sida och gjorde sig till en tolk för deras socialistiska sträfvanden. Samma öfvergångar möta i hans litterära verksamhet. Hans första lyriska dikter voro hållna i den då ännu allmänt erkända klassiska formen. Men snart uppträdde han som förkämpe för de nyare åsikterna: han blir romantikens ledare. Han skapar nya former för poesien och ett nytt skådespel för scenen — Både på det politiska och det litterära området har H. kämpat med öfvertygelse och värme. Under hela sitt långa lif var H. högt skattad som skald både inom och utom Frankrike. Efter hans död har hans rykte varit underkastadt vissa fluktuationer. Obestridligen är han emellertid en af Frankrikes största skalder under 1800-talet. Han förfogar öfver en mäktig inbillningskraft, stor mångsidighet, högt patos och en formtalang, som söker sin like. Därtill kommer, att han alltid uppfattade sitt diktarkall med heligt allvar. Minst lifskraft besitta kanske hans dramer med deras ofta alltför enkla psykologi och onaturliga händelseutveckling (jfr J. L. Runebergs kritik af H:s "Lucrèce Borgia"). Störst är han i lyriken, hvilken diktart han helt förnyat. Äfven inom romanen intager han en framstående plats. "Notre-Dame de Paris" är ett af seklets mästerverk, och Zolas och naturalismens roman utgår i ej ringa mån från "Les misérables". Mot hans karaktär ha under de sista åren framkommit åtskilliga beskyllningar, men knappast med rätta. Han hade sina allmänt mänskliga svagheter: fåfänga, ärelystnad, förvärfslusta o. s. v., men han behärskades dock helt af sin stora uppgift, att vara en upplysningens heros, en talman för rättvisa och humanitet, en siare och skald. H:s Œuvres complètes utkommo 1880—89 i 48 bd, 1891—96 i 43 bd. Af svenska öfv. må ytterligare nämnas "1793" (1874) och "Valda lyriska dikter" (af A. Victorin 1899). Litt.: Sainte-Beuve, "Premiers lundis" (I—III), "Portraits contemporains" (1846); "V. H., raconté par un témoin de sa vie" (1863; af H:s hustru, Adèle H., född Foucher), G. Rivet, "V. H. chez lui" (1878), A. Barbou, "V. H. et son temps" (1881), P. de St.-Victor, "V. H." (1885), A. Asseline, "V. H. intime" (s. å.), Veuillot, "Études sur V. H." (s. å.), Ullbach, "La vie de V. H." (1886), Swinburne, "A study of V. H." (s. å.), Faguet, "Études sur le XIX:e siècle" (1887), E. Biré, "V. H. avant 1830" (1883), "V. H. après 1830" (1891) och "V. H. après 1852" (1894) m. fl., Mabilleau, "V. H." (1893), E. Dupuy, "V. H." (2:a uppl. 1890), Sourian, "Le préface de Cromwell" (1897); G. Brandes, "Hovedströmninger", V (1882), P. Levin, "V. H." (1902) och E. Bertaux, "V. H. artiste" (1905); Pauline Ahlberg, "V. H. och det nyare Frankrike" (1879—80), R. Steffen, "V. H." (1900; n:r 90 af Verdandis småskrifter), och E. Wrangel, "V. H:s lyriska diktning" (i "Nord. tidskrift", 1900). För fullständigare biografi se H. P. Thieme, "Guide bibliographique de la littérature française 1800—1906" (1907). 2. Charles Victor H., den föregåendes äldste son, fransk litteratör, f. 1826 i Paris, d. 1871 i Bordeaux, fick 1848 anställning som sekreterare hos Lamartine, hvilken då var utrikesminister. Som medarbetare i den af hans fader och några vänner grundade tidningen "L'événement" väckte han allmän uppmärksamhet genom en artikel mot dödsstraffet, hvilken ådrog honom två månaders fängelsestraff. 1869 uppsatte han med Vacquerie och Fr. P. Meurice tidningen "Le rappel". Af hans nu glömda romaner kan nämnas La chaise de paille (1859; "Halmstolen", 1861). 3. François Victor H., den föregåendes broder, fransk litteratör, f. 1828 i Paris, d. där 1873, var tidningsman, bl. a. medarbetade han i "L'événement" på utrikesafdelningen, och vardt 1869 medredaktör i tidningen "Le rappel". H. utgaf bl. a. L'île de Jersey, ses monuments, son histoire ou la Normandie inconnue (1857), en öfversättning af Shaksperes sonetter (s. å.) och Œuvres complètes de Shakspeare, traduction (1860—64). 1 o. 3. J. M—r. (J. M.) 2. J. M—r.* Hugo af S:t Victor (fr. Hugues de S:t Victor), fransk mystiker och skolastiker, f. omkr. 1097, d. 1141, uppfostrades i klostret Hamersleben, nära Halberstadt, och flyttade sedan till klostret S:t Victor (nära Paris), där han tillbragte återstoden af sitt lif under studier och kontemplation. Han betecknas som mystikens grundläggare i Frankrike; genom att upptaga såväl Dionysius Areopagitas mystik som personliga mystiska upplefvelser och dialektiskt behandla dessa med teologiens hjälpmedel utbildade han äfven mystiken som en gren af den medeltida skolastiken. I sin metod var han påverkad af Abailard, ehuru han på grund af sitt mystiska hufvudintresse afgjordt tog parti för sin vän