den äldsta tiden; framställningen är kronologisk med en mängd inskjutna aktstycken, som H. på grund af sin ställning kom att få begagna och som delvis ej längre finnas i behåll. Stilen är torr och språket ovårdadt, men likväl är hans verk ett för sin tid mycket förtjänstfullt arbete, som vittnar om H:s flit; dock är det ej så kritiskt eller så noggrant, som numera kräfves. Adelsmannens uppfattning af förhållandena är starkt framträdande, men vid sidan däraf en lefvande fosterlandskärlek och rättsinthet. H. Rördam, "Historieskriveren Arild Hvitfeldt" (1896). 3. Tönne H., f. 1625, d. 1677, tillhörande en till Norge inflyttad gren af ätten, försvarade 1660 Fredrikshald mot svenskarna. 4. Ivar H., den föregåendes son, f. 5 dec. 1665, d. 1710, förde, efter tjänstgöring 1687—90 i holländska flottan, befälet på linjeskeppet "Dannebrog" under träffningen i Kjöge bukt 4 okt. 1710. Fartyget råkade i brand; men H. fortsatte striden, tills skeppet sprang i luften. Ett minnesmärke öfver H. restes 1888 på Langelinje i Köpenhamn. Jfr afh. "Örlogsskibet Dannebrog" i "Tidsskr. for litteratur og kritik" (bd 7, 1842), P. F. Giödesen, "Iver Huitfeldt" (1885). 1—4. E.Ebg. <img l>

Huitfeldt-Kaas [-kås], Henrik Jörgen, norsk historiker, f. 2 febr. 1834, d. 18 maj 1905, blef student 1852 och fick 1858 anställning som assistent i riksarkivet, där han 1868 blef "fuldmægtig" och 1896 riksarkivarie. Sedan 1881 var han innehafvare af Kaaselundska fideikommisset. Utom ett stort antal mindre afhandlingar (i nordisk genealogi, konsthistoria, sfragistik och heraldik), införda i tidningar och tidskrifter, utgaf han Christiania theaterhistorie (1877) och Biskop Eysteins jordebog (den röde bog). Fortegnelse över det geistlige gods i Oslo biskopsdömme omkring aar 1400 (1880), Norske regnskaber og jordeböger fra det 16. aarhundrede (3 bd, 1885—98), En notitsbog paa voxtavler (1886), Nils Stubs optegnelsesböger fra Oslo lagthing 1572—80 (1895), Statholderskabets extraktprotokol af supplicationer og resolutioner 1642—52 (1896 ff.) och Efterretninger om familien Huitfeldt (ofullb.; med många illustrationer och porträtt; 1908). Hans förnämsta arbete egnades åt "Diplomatarium norvegicum", hvars utgifning han sedan 1861 väsentligen ledde (den längsta tiden tills. med prof. C. R. Unger) och som vid hans död hunnit till bd 18. O. A. Ö. Huitfeldtsholms skans, i Norge vid Halden (Fredrikshald), anlades 1659, förändrades sedan till ett batteri och gjorde norrmännen god tjänst vid Karl XII:s anfall på Fredrikshald 4 juli 1716. H. ingick sedermera som ett utanverk i Fredrikstens fästning. L. W:son M. Huitfeldtska stipendiefonden l., som den officiella titeln sedan 1780-talet lyder, Kungl. och Huitfeldtska stipendieinrättningen, en af de ansenligaste understödsstiftelserna i vårt land, har tillkommit genom testamente af änkefru Margareta Dyre, född Hwitfeldt, till minne af hennes son, den varmhjärtade Ivar Dyre (d. nittonårig 1663 under studieresa i utlandet). Testamentet (på norska) är dagtecknadt 22 jan. 1664 och ger mycket jord till understöd åt "Hans Kongl. Maj:ts academi eller gymnasium i Göteborg och den studerande ungdomen af Bohuslän". Fonden eger säterierna Sundby, i Valla socken, och Åby, i Tossene socken, hvartdera tre hela mantal och en myckenhet underlydande afvelsgårdar m. m. De hithörande fastigheterna ha sedan 1762 varit utarrenderade, öfriga, s. k. stipendiehemman, lägenheter, fiskelägen, trankokerier, salterier och "strandplatser", ha varit upplåtna under ärftlig åborätt. Bland de 14 fiskelägena, af hvilka flera nu äro municipalsamhällen, märkas Fiskebäckskil och Grundsund, i Skaftö socken, Grafvarne och Smögen, i Kungshamns socken, Norra Grundsund, i Lyse socken, o. s. v. Åboarna ha årligen erlagt tomthyra och fullgjort dagsverksskyldighet eller årligen betalt lösen för sistnämnda onus samt städja vid åboombyte. Den stora reduktionen drabbade äfven Huitfeldtska stiftelsen, men det reducerade återgafs af Karl XI. I nu gällande instruktion (af 2 juni 1876) ha ändringar funnits nödiga i fråga om beräkning af städjan, dispositionsrätten öfver utmark m. m. En omfattande förändring i åboarnas och "strandsittarnas" ställning till inrättningen har länge varit efterlängtad, och sedan 1800 års riksdag anhållit om allmän revision af de gällande bestämmelserna, har regeringen efter grundlig utredning vidtagit åtgärder för skatteförsäljning af de bland fondens fastigheter, hvilka icke af ålder varit utarrenderade. Dithörande ändringar i instruktionen återfinnas i k. kung. 14 febr. 1908. Försäljning af fastighet får ske endast till den, som har ärftlig besittningsrätt till densamma. Värdering skall verkställas af tre sakkunniga, och därvid skola växande skog utöfver husbehof äfvensom afverkningsdugliga berg särskildt värderas och skyddas. Hällristningar och andra fornminnen, äfvensom naturminnesmärken skola skyddas. I fråga om afsöndrad lägenhet får hemmansåbon icke rätt till skatteköp, utan förbehålles denna lägenhetsinnehafvaren själf. Början till denna för orten betydelsefulla egnahemsförsäljning gjordes vid Smögen, där 1907 skatteköptes 284 tomter för sammanlagdt 37,620 kr. Fondens styrelse utöfvas af 3 "kuratorer" (landshöfdingen öfver Göteborgs och Bohus län, biskopen i Göteborgs stift och justitieborgmästaren i Göteborg). Förvaltningen är anförtrodd åt sekreteraren och ombudsmannen med biträde af skogsinspektör och skogvaktare. Fondens inkomster stego 1907 till nära 100,000 kr., utgifterna till 44,000 kr. Bland utgifterna må nämnas 1,262 kr. till Göteborgs latin- och realläroverk, stipendier vid förenämnda läroverk 16,500 kr., resestipendier 7,050 kr. Vid 1907 års utgång hade fonden 479,563 kr. utlånade medel. Fondens räkenskaper granskas i Kammarrätten. Handlingar ang. denna märkliga stiftelse ha 1901 utgifvits af F. Holmqvist. Kbg. Huitres [uitr], fr., ostron (se d. o.). Huittinen, det finska namnet på Hvittis. Huitzilopochtli, en af de förnämsta gudarna i det gamla Mexico. Som symbol bar han kolibrin, Huitzitzilin, och namnet anses i ordagrann