öfversättning betyda den kolibri-vänstre (gudens vänstra fot var prydd med kolibrifjädrar). Om H. är att betrakta som ursprungligen ett totem eller som en himmelsgud eller fruktbarhetsdemon, kan ej afgöras på det utvecklingsskede vi lärt känna honom. H. dyrkades då mest som krigsguden, och myterna om honom äro inväfda med moment, som kunna hänvisa på historiska händelser under aztekernas vandring till Mexico; men det berättigar i alla händelser icke till euhemerism. Dessutom berättas, att han föddes fullt väpnad och hans aflelse gick så till, att hans moder gömde vid sin barm en fjäderboll, som kommit ned från himlen. Hvad som emellertid gjort denne gud så omdebatterad är en med hans kult förknippad ceremoni. Denna bestod i, att man vid en af H:s fester bakade en kolossalstaty af deg, som ikläddes hans dräkt och insignier. Sedan denna staty blifvit tillbedd, företog man ett symboliskt dödande af den och utdelade degbitarna att förtäras som sakrament. Munkarna sågo häri ett djäfvulens försök att efterhärma nattvarden. Man offrade äfven till hans permanenta bildstod vid vissa fester många, enligt somliga författare hundra, ja tusen människor, som sedan förtärdes vid följande offermåltid. E. Rld. Hujus, lat. (genit. af hic, denne, med underförstått mensis, månad, anni, år, l. d.), denna, innevarande (månad, år). — Hujus loci, här. Huk. 1. (Holl. hoek) H. l. Huck, en liten udde eller utskjutande del af en strand, t. ex. Smyge huk, Sveriges sydligaste udde. — 2. Se Brädspel, sp. 409. 1. R.N.* Hukare l. Hukert, sjöv., fordom i Holland och Skandinavien brukligt fraktfartyg, som var flatbottnadt, rundgattadt akter, hade stort språng och var kändt för att kryssa väl. Ett sådant fartyg var tackladt antingen som galeas, med stormasten stående midskepps, och fick då namn af hukargaleas (fig. a), eller med en mast och därjämte någon gång en liten sådan längst akterut och kallades då hukarjakt. På senare tider har man borttagit rårna på aktermasten och i stället för råtoppseglet börjat använda ett gaffeltoppsegel (fig. b). R. N.*

Hukargaleas, Hukarjakt. Se Hukare. Hukert, sjöv. Se Hukare. Hu-kóu, stad i kinesiska prov. Kiang-si vid sjön Pojangs utlopp i Jang-tse-kiang. Omkr. 300,000 inv. Viktig handelsstad och mellersta Kiang-sis exporthamn. J. F. N. Hukplanka, skpsb. Se Instickare. Huladansen. Se Hawaiiöarna, sp. 119. Hulaku, med binamnet Il-kan, Djingis-kans sonson, d. 1264 l. 1265, grundläggare af il-kanernas dynasti i Persien. Se Persien, historia. Hulared, socken i Älfsborgs län, Kinds härad. 1,900 har. 210 inv. (1908). Annex till Dalstorp, Göteborgs stift, Kinds kontrakt. Huld, en trollkvinna i Ynglingasagan, som drottning Drifva vidtalade att döda konung Vanlande, då han mot löfte ej återkom; trollkvinnan kväfde honom i en maras skepelse. På uppmaning af konung Visburs söner trollade hon sedan så, att Ynglingarnas ätt alltid hemsöktes af släktmord. I en mot slutet af medeltiden affattad isländsk berättelse omtalas H. som Odens älskarinna och moder till halfgudinnorna Torgerd och Irpa. Jfr Holgabrud och Huldra. Th. W.* Hulda. 1. Judisk profetissa, på konung Josias (se denne) tid. — 2. Se Huldra. — 3. Rom. myt. Se Faunus, sp. 1460. Hulder. Se Huldra. Huldhetsed. Se Hyllning samt Tro- och huldhetsed. Huldra (no. hulder) kallas i Norge skogsfrun eller älfvan, och i synnerhet nyttjas denna benämning om älfvornas drottning. På Island och i Norge menar man med huldrefolk detsamma som älfvor (se Älfva) l. de underjordiske, och namnet brukas som mera eufemistiskt; det betyder egentligen det dolda ("höljda") folket. Huldran visar sig än vänlig, än fientlig mot människor; ofta vill hon byta bort odöpta barn samt narra unga gossar och flickor till sig. Till vallhjonen närmar hon sig stundom samt talar och dansar med dem. Hennes sång och spel, som på norska kallas huldreslaatt (d.v.s. Huldrans harposlag), andas ett djupt vemod. Ibland ser man henne i skogen som en gammal gumma med en mjölkstäfva i handen tåga i spetsen för en stor och välfödd hjord, som vaktas af huldrehundar; men oftare visar hon sig som en ung fager kvinna i blå kjortel och hvit hufvudbonad. Namnet H. (äfven Huld l. Hulda) tyckes erinra om en ursprunglig identitet med den från tyska sägner allbekanta "frau Holda", som särskildt är en beskyddarinna af åkerbruk och kvinnlig husslöjd. Tron på huldrefolket har både i Norge och på Island alstrat rika skatter af folkpoesi. Huldran är — säger Asbjörnsen — det principiella i den norska folkdiktningens natursymbolik. Hon bor på fjället och i dalen; hon eger all den norska naturens rikedom, prakt och härlighet, men hon eger ock dess djupa vemod. De norska huldresägnerna äro i flera upplagor utgifna af nyssnämnde P. C. Asbjörnsen; de isländska äro offentliggjorda af Konrad Maurer (1860) och Jón Árnason (1862). Th. W.* Huldrefolk och Huldreslaatt. Se Bergfolk och Huldra. Huldrehatt, no. Se Dvärghatt. Huliðshjálmr. Se Dvärghatt. Huliganer l. Holiganer (ry. chuligany), samhällsdrägg af manligt kön, under ryska revolutionstider lössläppta eller kanske rent af besoldade "ligapojkar", som plundra och mörda judar, frisinnade intelligensmän m. fl. Hulin l. Hullin [ylǟ'], Pierre Augustin, grefve, fransk general, f. 1758, d. 1841, kom 1787 som urmakare till Paris och deltog efter revolutionens utbrott i anfallet på Bastiljen. Han blef medlem af konventet och slöt sig där till det moderata partiet, hvarför han en tid under Robespierres skräckvälde satt häktad. Därefter ingick han i armén, tjänstgjorde i 1796 års italienska fälttåg som Napoleons