Fig. A. Svensk stöfvare.
och importeradt engelskt och schweiziskt blod
uppkommen stöfvarras är
schillerstöfvaren.
Svenska stöfvaren är en medelstor, kraftig hund, till
färgen vanligen brun med svart mantel; mindre hvita tecken,
såsom bläs, strimma i bringan, hvita
fötter och fläck i nacken, äro tillåtna. Den
drifver såväl räf som hare, många individer
med förkärlek räf. Schillerstöfvaren är något
mindre och lättare byggd än svenska stöfvaren;
till färgen liknar han denne, dock helst utan
hvita tecken. —
Taxen,
gräfsvinshunden, är en
skarpt utpräglad rastyp, kännetecknad genom
korta ben, af hvilka de främre äro egendomligt
krökta. Huruvida vi häri ha att se en anpassning
till gräfning eller en ursprungligen sjuklig
rachitisk missbildning, som gjorts till ärftlig
rasegenskap, är en omstridd fråga. Säkert
är, att taxen är en gammal ras, äfven om det
får anses tvifvelaktigt, om den nutida taxen
härstammar från de taxliknande former, som
funnos redan i det gamla Egypten. Taxen användes
till jakt på räf och gräfling i lyor och gryt,
men kan äfven brukas som drifvande hund. Den
är dessutom en omtyckt sällskapshund. Den hos
oss förekommande taxen är den tyska (pl. I,
fig. 2 o. 3); den finnes i tre underraser:
korthårig, sträfhårig och långhårig. Färgen
är antingen svart och brun (bruna tecken å
hufvud, framhals, bröst, buk, tassar och under
svansen), enfärgadt röd, brun, gul eller grå;
eller ock är grundfärgen gråhvit med mörkare
oregelbundna fläckar (s. k.
tigertax).
Äfven i Frankrike finnes en särskild taxras,
basset. Den är vanligen trefärgad, hvit, svart
och rödgul, samt anses vara en förkrympt form
af franska drifvande hundar. — Ett hos oss ej
bruktligt, men i andra länder, särskildt England,
förekommande jaktsätt är att låta hunden söka
omedelbart framför jägaren, som därvid skjuter
af hunden uppstött vildt, såsom hare och fågel
(dylika hundar benämnas på tyska
stöbernde
hunde); härtill användes hufvudsakligen
spanieln,
af hvilken flera underraser finnas. Den å pl. I
fig. 4 afbildade är en s. k. svart fältspaniel,
tillhörande gruppen
landspaniels. Dessa äro i
allmänhet lågbenta och långhåriga. En annan form,
vattenspanieln, är mera högbent och krushårig.
— Den högsta formen för fågeljakt är den med
hönshund,
fågelhund l.
stående hund.
Härvid tillgår så, att hunden, ledd af luktsinnet,
uppsöker den tryckande fågeln och
blir stående orörlig inför densamma, sålunda för
jägaren utvisande fågelns läge. På kommando får
hunden avancera och tvinga fågeln att lyfta,
hvarvid densamma skjutes i flykten. Af dylika
hundar finnas särskilda raser i flera af
kulturländerna. De hos oss mest förekommande
äro af engelskt ursprung.
Pointern (pl. II,
fig. 1), den korthåriga engelska hönshunden,
är af något öfver medelstorlek, af synnerligen
ädla former. Färgen är vanligen hvit med gula,
bruna eller svarta fläckar; helt svarta liksom
helt gulbruna finnas äfven. De helt gulbruna
benämnas
hertapointers och äro särskildt omtyckta
i Danmark. Af långhåriga engelska hönshundar,
setters, finnas tre slag.
Engelsk setter
(pl. II, fig. 2), ofta kallad
laveracksetter,
har hvit grundfärg, med svarta, orangegula
eller citrongula fläckar ("blue belton",
"orange belton", "lemon belton").
Irländsk
setter (pl. II, fig. 3) är af rödgul till
kastanjebrun färg.
Gordonsetter,
skotsk
setter (eng.
black and tan setter), är svart
och brun, med ungefär samma färgfördelning
som den svartbruna taxen. Gordonsettern har
på senare tiden i Norge äfvensom i Sverige
blifvit föremål för målmedveten afvel,
hvaremot den i England tyckes gå tillbaka. I
Tyskland finnas inhemska hönshundar af flera
olika raser, hufvudsakligen åtskilda genom sin
hårbeklädnad. Sålunda urskiljer man korthårig,
sträfhårig och långhårig
vorstehhund (pl. II,
fig. 4—6). Till färgen äro de vanligen bruna
och hvita eller melerade i ljusare och mörkare
brunt. Till sitt allmänna utseende erinra de
korthåriga något om pointern, de långhåriga om
settern, men de äro tyngre byggda och kunna ej
täfla med de engelska raserna i elegans i form
och rörelser. Svansen kuperas vanligen. Genom
sin mångsidiga användning på olika slags vildt ha
vorstehhundarna i Tyskland nästan undanträngt de
förr mycket spridda engelska hönshundarna. Äfven
Frankrike och Italien ha egna hönshundsraser,
men då de ej fått användning hos oss, förbigås
de här. — En särskildt specialisering för
jaktbruk finna vi hos
spår- och
blodhundarna,
hvilkas uppgift är att följa blodspår af
skadskjutet vildt. Främst bland dessa står
den tyska
schweisshunden (pl. II, fig. 7), af
rödbrun till gul färg. Den engelska
blodhunden
(pl. II, fig. 8) bör nämnas i detta sammanhang,
men den användes nu föga till jakt, utan mest
som sällskapshund. De från slafförföljelserna på
Kuba bekanta s. k. blodhundarna, nu benämnda
kubadoggar, ha intet att göra med dessa
raser, utan skola enligt uppgift utgöra en
korsning af vindthund och bulldogg. — En från
öfriga jakthundar afvikande rasgrupp bilda
vindthundarna, hvilka jaga med synsinnets
hjälp, ej som öfriga jakthundar ledda af
näsan. Vindthundarna igenkännas lätt på sin
smärta kropp, sina långa ben och det långt
utdragna hufvudet. Hela deras kroppsform
tillkännager största möjliga snabbhet. De
utgöra en uråldrig rasgrupp, i det de funnos
redan i det gamla Egypten. Nu äro de spridda
i alla kulturländer, ehuru de resp. raserna
kunna räkna England och Ryssland som sitt nutida
hemland.
Korthårig vindthund (eng.
greyhound,)
engelsk vindthund (pl. I, fig. 5), användes till
hetsjakt på hare, hvilket jaktsätt på
