bli ofta mer och mindre idioter" är en bland hunduppfödare erkänd sanning. Hundens tillgifvenhet för husbonden kommer också bäst till sin rätt, då hunden får följa sin herre. Fortplantning och afvel. Tamhundens fortplantning är ej inskränkt till någon viss årstid, utan kan försiggå vid hvilken tid som helst. De flesta honhundar (tikar, hyndor) bli dock brunstiga ("löpa") två gånger om året, vanligen i jan.—febr. och i juli—aug. Efter omkr. 62 dygns dräktighet födas ungarna (valparna), som de första 9—12 dygnen äro blinda. Antalet valpar är mycket växlande. Mindre hundraser få i allmänhet 3—7 valpar, under det medelstora och stora raser föda 6—10, någon gång upp till 16 och flera; 26 torde vara det högsta kända antalet (två fall omtalade i litteraturen, ett från Tyskland, ett från Danmark). Då tiken tar emot hund upprepade gånger, kunna valparna i samma kull härstamma från olika fäder, enligt säkra iakttagelser vid tillfällen, då hannarna varit af olika ras. Valparna vårdas med stor ömhet af modern, som dock ej bör få behålla för många; i synnerhet gäller detta de stora raserna, hvilkas ungar växa fort och för hvilka storleken just är en eftersträfvad rasegenskap, som gynnas genom riklig näring under den första valpperioden. 4—6 valpar äro lämpligast för medelstora och små raser, 2—3, då det gäller stora lyxhundar. Vill man behålla flera, användes annan tik som amma för en del af kullen; äfven uppfödning med flaska är möjlig, ehuru besvärlig. Vid sex veckors ålder kunna valparna undvara moderns mjölk, ehuru de redan tidigare böra småningom vänjas vid annan föda. Mjölktänderna börja komma i tredje eller fjärde veckan, och mjölkdentitionen är färdig vid ungefär sex à sju veckors ålder. Tandömsningen försiggår i tredje till sjätte månaden. Med fullbordad tandömsning upphör, kan man säga, hundens valpperiod. Mindre raser ha härmed nått sin definitiva storlek, åtminstone höjd. Större raser växa ännu en tid, och de största erhålla sin fulla utbildning först under tredje året. Könsmognaden inträder hos hanhunden vid en ålder af 9—11 månader, och detta visar sig redan i hundens yttre beteende därpå, att han kastar urin åt sidan, under det den ej könsmogna hanhunden liksom tiken hukar sig ned vid låtande af urinen. Tiken blir könsmogen ("löper" första gången) vanligen vid 8—9, stundom redan vid 7 månaders ålder. Hundar böra emellertid ej användas till afvel, förrän de nått en ålder af 1 1/2 à 2 år, större raser ej förrän vid 3 år. I tredje—fjärde året når hunden sin högsta utveckling, som den bibehåller ett par, tre år, men redan i sjätte året förmärkes ofta ett aftagande af rörlighet och krafter. Hundens genomsnittsålder beräknas vanligen till 12 år, ehuru den kan uppnå 18 år och därutöfver. Spår och gångarter. Liksom flertalet mera proportionerligt byggda däggdjur kan hunden begagna sig af flera olika gångarter (se Gång 2, sp. 812). Som smyggång och äfven eljest vid långsam ställflyttning förekommer skridt. Traf är en hos hunden vanlig gångart. Egendomligt nog föres härvid bakkroppen ofta åt ena eller andra sidan, hunden "springer snedt". Detta tar sig uttryck i spårställningen, i det bakfoten ej sättes i eller framför framfotsstämpeln, utan vid sidan om, vanligen snedt framför densamma. Språng är hundens hastigaste gångart, och vissa raser äro otroligt uthålliga i denna gångart, hvilket bäst synes på jakthundar, som i timtal kunna hålla ut, utan att tröttna, ett kraftprof, hvartill knappast något annat djur kan visa motstycke. Hundrasernas indelning. Den mest rationella indelningen af hundraserna skulle gifvetvis vara efter deras inbördes släktskap. Som man emellertid endast i undantagsfall känner rasernas historiska utveckling i detalj, kan denna indelningsgrund ej tillämpas. I stället brukar man indela hundarna efter deras användning samt efter hemland. Man får därvid två stora hufvudafdelningar, jakthundar och icke-jakthundar. De förra indelas sedan efter olika jaktsätt, de senare vanligen i vallhundar, vakt- och större sällskapshundar samt mindre sällskaps- och damhundar. Vid ett strängt genomförande af en sådan indelning skulle vissa större naturliga rasgrupper, såsom spetsar och terriers, bli sprängda, då några underraser äro jakthundar, andra ej. Med frångående af den ursprungliga indelningsgrunden hänföras dessa vanligen till någon af de två stora hufvudafdelningarna. I. Jakthundar. Främst bland dessa må nämnas drifvande hundar l. stöfvare. Deras jaktsätt består däri, att de med luktsinnets tillhjälp under skall följa spåret af fyrfota villebråd. Detta sätt att jaga måste betraktas som ett af de ursprungligaste, och drifvande hundar omtalas redan hos antikens författare. De finnas hos nästan alla europeiska folk i specialiserade raser, och flera naturfolks hundar visa större eller mindre färdighet att drifva vildt. Bland viktigare raser må nämnas foxhound, engelsk räfhund (pl. I, fig. 1), medelstor, kraftig hund, till färgen vanligen hvit med stora svarta och gula fläckar. Användes i stora släpp (meutes) vid de engelska parforsjakterna på räf. Harrier, engelsk harhund, liknar i mycket räfhunden, men är mindre; de hängande öronen afskäras ofta nedtill. Utom den vanliga foxhoundsfärgen förekomma ofta små grå- och blåaktiga fläckar. Beagle, lilla engelska harhunden, den minsta af de engelska drifvande hundarna, är kraftigt byggd, men tämligen låg; färg som de föregåendes. I Tyskland förekomma flera drifvande hundar (bracken) likaså i Frankrike (chiens courants), parforsjaktens ursprungliga hemland. Schweiz är likaledes kändt för sina stöfvare, som förekomma i flera olika raser. En rysk stöfvarras, kostroma, är likaledes berömd. I Sverige finnes ingen ursprungligen inhemsk drifvande hund, utan våra nutida stöfvare utgöras af importerade tyska, engelska och schweiziska hundar, mer och mindre korsade sinsemellan. Redan under krigen på 1600- och 1700-talen skedde import af tyska (polska) stöfvare, som med någon liten inblandning af nordisk spets gåfvo upphof till en i början af 1800-talet färdig, nu som ren utdöd ras, smålandsstöfvaren. Andra ursprungligen tyska stammar omtalas från 1800-talets början såsom kaflåsstammen och greiffska stöfvarna. Från dessa senare leder, öfver fiholmshundarna, den nuvarande som särskild ras uppställda svenska stöfvaren (fig. A.) sitt ursprung. En annan på senare tid genom korsning af gammalt tysk-svenskt