engelska benämnes "coursing". Långhårig vindthund (ry. borzaja), rysk vindthund (pl. I, fig. 6), användes i Ryssland till hetsjakt på hare, räf, ja t. o. m. på varg, men brukas mest som sällskapshund. Sträfhårig vindthund (eng. deerhound), skotsk hjorthund (pl. I, fig. 7), har bättre näsa än de bägge föregående, hvarför den i Skottland och norra England stundom användes att taga reda på skadskjutet högvildt. På öfvergången mellan jakthundar och icke-jakthundar står en grupp raser, som sammanfattas under namnet terriers. Flertalet hålles som lyxhundar, men några raser finna äfven användning vid jakt. Sålunda brukas den mest kända rasen, foxterrier (pl. I, fig. 8), vid grytjakt på räf och gräfling, på samma sätt som taxen. Foxterriern förekommer i en slät- och en sträfhårig underras, grundfärgen är hvit med svarta eller gula fläckar; svansen kuperas vanligen. Foxterriern är pigg och liflig och därför omtyckt som sällskapshund. Bland öfriga terrierraser må nämnas airedaleterriern (pl. III, fig. 1), en tämligen stor, sträfhårig hund, gråsvart på ryggen; öfriga kroppsdelar gråbruna. Skotsk terrier, en mindre, sträfhårig form, som i sitt hemland användes till grytjakt, hos oss oftast som sällskapshund; färgen är stålgrå, svart eller sandfärgad. Irländsk terrier, sträfhårig, af röd till gul färg. Black and tan terrier, korthårig, svart och brun, med ungefär samma fördelning af dessa färger som hos andra svartbruna raser. Denna ras är flera hundra år gammal och användes förr till jakt i gryt, men nu nästan uteslutande som sällskapshund. Af densamma finnes äfven en dvärgform black and tan toy terrier, med samma kännetecken som hufvudrasen, men mindre; den användes som damhund.

Fig. B. Jämthund.

II. Icke-jakthundar. Hit hör först och främst rasgruppen spetshundar, som utmärkes genom riklig hårbeklädnad, tämligen bredt hufvud med afsmalnande nos och upprättstående, spetsiga öron samt mer eller mindre öfver ryggen ringlad svans. Somliga former visa i sin allmänna habitus en viss yttre likhet med vargen, andra med räfven. Spetsgruppen representerar helt säkert en urgammal typ; redan den gammalschweiziska, hos pålbyggnadsfolket förekommande, endast som fossil kända "torfhunden" tyckes ha varit en spetsartad hund. Flertalet af de nutida spetshundsraserna förekommer som oförädlade hundar hos naturfolk eller ock som vall-, får- och herdehundar. En underafdelning under denna grupp bildas af nordiska spetsen, till hvilken rasgrupp polarfolkens och andra nordliga folkstammars hundar höra. Hit räknas också våra i Skandinavien ursprungligen inhemska hundar: jämthunden l. gråhunden och långhåriga lapphunden. Den förra (se fig. B) är vargliknande, till färgen mörkare eller ljusare grå (äfven hvita individer finnas). Jämthunden brukas vid jakt på älg och tillhör alltså våra jakthundsraser, men upptages här af praktiska skäl tillsammans med öfriga spetshundar. Den användes äfven som björnhund. Lapphunden (fig. C) är lapparnas speciella hund; den är mindre än föregående och försedd med längre, yfvigare hårbeklädnad, till färgen mörkbrun eller svart, stundom hvit. Tjänstgör hos lapparna både som vallhund, jakthund och väktare af lägret. Andra slag af nordisk spets äro följande. Finsk spets, röd, räfliknande, användes som "skällande fågelhund" å träande skogsfågel. Eskimåhunden l. grönlandshunden, af öfver medelstorlek, till färgen svart eller svartbrun, med hvita partier, såsom bröst och underlif, stundom med öfvervägande hvit färg. Samojedhunden, starkt byggd, med hvit grundfärg och större eller mindre fält och fläckar i svart, brunt eller "varggult"; äfven helhvita individer förekomma. Dessa bägge sistnämnda raser användas som dragare. Af öfriga spetshundar kunna nämnas tysk spets, pommersk spets, till färgen grå (en närstående form utmärkes genom helhvit färg, pl. III, fig. 2); tysk vallhund, schäferhund (pl. III, fig. 3) af växlande färg; collie, skotsk fårhund (pl. III, fig. 4), vanligen svartbrun, rödgul eller sandfärgad, med halsring, bröst och fötter hvita. Denna ras är hos oss mycket omtyckt som sällskapshund och har äfven fått användning som sanitetshund för uppsökande af sårade i krig.

Fig. C. Långhårig lapphund.

Bland vakthundar och större sällskapshundar må nämnas följande: grand danois, ulmerdogg, tysk dogg (pl. IV, fig. 1), stor och kraftig ras, med mycken proportion i kroppens byggnad. Färgen växlande, gul, grå, brun, med eller utan strimmor och fläckar, stundom hvit eller ljusgrå med svarta eller grå liksom sönderrifna fläckar (tigerdogg). Öronen kuperas ofta. — Sankt-bernhardshunden (pl. IV, fig. 2), en stor och kraftig, något tung hund, till färgen vanligen hvit och rödgul eller hvit och gråbrun; mörk färg kring ögonen (mörk mask) omtyckt.