En långhårig och en mera korthårig underras finnas. Sankt-bernhardshunden är mera bekant för sin forna användning som samarithund vid klostret på S:t Bernhard; hufvudstammen är utdöd, då vid en snöstorm alla tikar gingo förlorade, men rasen rekonstruerades genom användande af djur delvis härstammande från klostret. Newfoundlandshunden (pl. IV, fig. 3), stor, kraftig, med lång, tät, grof hårbeklädnad. Färgen är vanligen svart eller svart med dragning i brunt; äfven svart och hvitt är tillåtet. — Engelsk mastiff (pl. IV, fig. 4), stor, tungt byggd, med "fyrkantigt" hufvud och hängande läppar. Färgen rödgul, silfvergrå eller mörkt gråbrun, oftast strimmig. Är en mycket gammal ras, som anses härstamma från romarnas molosserhund (Canis molossus). De nu nämnda fyra stora raserna lämpa sig särdeles väl till gårdvar, med hvilket namn man alltså ej betecknar någon viss ras. Till samma bruk användas äfven vissa spetsraser. — Till medelstora sällskapshundar kunna räknas följande. Bulldoggen (pl. IV, fig. 5) är en urgammal engelsk ras, som synes nära besläktad med mastiffen, af hvilken den måhända endast är en rachitisk form. Den är mindre och lättare än denne och utmärkes särskildt genom förkortad öfverkäk. Den användes fordom att strida mot tjurar, däraf namnet (eng. bull, tjur), och är nu en omtyckt sällskapshund. Tysk boxer (pl. IV, fig. 6) är en bulldoggsliknande hund, som på senare tid fått spridning i Tyskland. — Pudel (pl. III, fig. 5), medelstor hund af allbekant utseende, lätt igenkännlig på sin ulliga hårbeklädnad, som i början är kort krusig, som utvuxen spiralformigt vriden (snörpudel). Färgen är glänsande svart eller enfärgadt hvit; äfven brun färg förekommer, men är ej så omtyckt. Vanligen klippes bakre hälften af kroppen mer eller mindre fullständigt. Pudlarna äro kända för stor klokhet och äro omtyckta sällskapshundar. — Karakteriserad af sin egendomliga färgteckning är dalmatinern (fig. D), medelstor, proportionerligt byggd, med hvit grundfärg och svarta (eller bruna) rundade, regelbundet spridda fläckar öfver hela kroppen. Utmärkt genom styrka och snabbhet, användes den ofta att följa ryttare eller ekipage. — Mindre talrikt representerad i Sverige, men på kontinenten företrädd af flera olika former är pinschern, bland hvars raser må anföras sträfhårig pinscher (pl. III, fig. 6), dobermannpinscher (pl. III, fig. 7) samt dvärgformerna kort- och sträfhårig dvärgpinscher (pl. III, fig. 8, 9). De större pinscherformerna användas som råtthundar, de mindre äro omtyckta damhundar.

Fig. D. Dalmatisk hund (dalmatiner).

Förutom de i det föregående nämnda dam- och dvärghundarna må framhållas dvärgspetsen (pl. III, fig. 10), malteserhunden (pl. III, fig. 11) och den närstående bologneshunden, franska dvärgbulldoggen (pl. IV, fig. 7) och mopsen (pl. IV, fig. 8). Den sistnämnda är möjligen att betrakta som en dvärgform af engelska bulldoggen, hvilken den mycket liknar. För ett par årtionden sedan var mopsen en omtyckt damhund, men nu äro rasrena exemplar hos oss sällsynta. En på senare tid i Amerika uppkommen damhundsras är bostonterriern, en dvärgform af bulldogg, med upprättstående spetsiga öron. Äfven till oss ha flera exemplar af denna ras införts och vunnit popularitet. G. G. Hunden, astron., Stora och Lilla, stjärnbilder, den förra å södra, den senare å norra himmelen. Stora hunden (Canis major) är belägen i sydöstlig riktning från Orion och gränsar intill Enhörningen, Skeppet Argo, Dufvan och Haren. I denna stjärnbild är hela fixstjärnhimmelns klaraste stjärna, Sirius (se d. o.), belägen; f. ö. innehåller den enligt Heis omkr. 70 för blotta ögat synliga stjärnor. — Lilla hunden (Canis minor) är belägen i nordöstlig riktning från Orion och gränsar intill Tvillingarna, Kräftan m. fl. stjärnbilder. Dess klaraste stjärna är Procyon (se d. o.); antalet för blotta ögat synliga stjärnor i denna stjärnbild är enligt Heis 37. E. J. (B—d.) Hundeshagen [ho'n-], Johann Christian, tysk skogsman, f. 1783 i Hanau, d. 1834 i Giessen som direktör för skogsinstitutet där, utgaf en mängd skrifter inom skogshushållningens område, bl. a. Anleitung zum entwerfen von bauholzanschlägen (1817), Methodologie und grundriss der forstwissenschaft (1819), Encyklopädie der forstwissenschaft (1821—22), Die forstabschätzung (1826), Die waldweide und waldstreu (1830), Lehrbuch der forstpolizei (1831), Beiträge zur gesamten forstwissenschaft (1824—33) och Forstliche berichte (1830—32). W. E—n. Hundfästing, Ixodes ricinus, zool. Se Fästingar. Hundgalenskap. Se Bakteriologi, sp. 734, och Vattuskräck. Hundgrottan (it. Grotta del cane), en vid sjön Agnano (Lago di A.) i närheten af Neapel befintlig grotta, i hvilken kolsyra utvecklas och samlar sig. För besökande brukar man påvisa närvaron af denna gas samt dess oförmåga att underhålla djurlif och förbränning genom att dit nedsänka hundar eller brinnande facklor. De förra bedöfvas och dö (däraf namnet); de senare släckas. Jfr Antiaris, Gasvulkan och Mofetter. E. E. Hundhajarna, zool. Se Doggfisksläktet. Hundhirs, bot., namn på Setaria viridis P. B. Hundholmens skans, i Norge, uppbyggdes och bestyckades 1807 på ön Nyholm till skydd för handelsplatsen Hundholmens (nuv. Bodös) hamn. 1808 ställdes skansen under närmaste civila öfverhetspersons tillsyn, och 1835 bestämdes, att H. eller Nyholms skans, som den äfven kallades, skulle nedläggas. L. W:son M.