Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1315-1316 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hunden ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En långhårig och en mera korthårig underras
finnas. Sankt-bernhardshunden är mera bekant för
sin forna användning som samarithund vid klostret
på S:t Bernhard; hufvudstammen är utdöd, då vid
en snöstorm alla tikar gingo förlorade, men rasen
rekonstruerades genom användande af djur delvis
härstammande från klostret. Newfoundlandshunden
(pl. IV, fig. 3), stor, kraftig, med lång,
tät, grof hårbeklädnad. Färgen är vanligen
svart eller svart med dragning i brunt;
äfven svart och hvitt är tillåtet. — Engelsk
mastiff (pl. IV, fig. 4), stor, tungt byggd, med
"fyrkantigt" hufvud och hängande läppar. Färgen
rödgul, silfvergrå eller mörkt gråbrun, oftast
strimmig. Är en mycket gammal ras, som anses
härstamma från romarnas molosserhund (Canis
molossus). De nu nämnda fyra stora raserna lämpa
sig särdeles väl till gårdvar, med hvilket namn
man alltså ej betecknar någon viss ras. Till
samma bruk användas äfven vissa spetsraser. —
Till medelstora sällskapshundar kunna räknas
följande. Bulldoggen (pl. IV, fig. 5) är en
urgammal engelsk ras, som synes nära besläktad
med mastiffen, af hvilken den måhända endast är
en rachitisk form. Den är mindre och lättare än
denne och utmärkes särskildt genom förkortad
öfverkäk. Den användes fordom att strida mot
tjurar, däraf namnet (eng. bull, tjur), och är
nu en omtyckt sällskapshund. Tysk boxer (pl. IV,
fig. 6) är en bulldoggsliknande hund, som på
senare tid fått spridning i Tyskland. — Pudel
(pl. III, fig. 5), medelstor hund af allbekant utseende, lätt igenkännlig
på sin ulliga hårbeklädnad, som i början är
kort krusig, som utvuxen spiralformigt vriden
(snörpudel). Färgen är glänsande svart eller
enfärgadt hvit; äfven brun färg förekommer,
men är ej så omtyckt. Vanligen klippes
bakre hälften af kroppen mer eller mindre
fullständigt. Pudlarna äro kända för stor
klokhet och äro omtyckta sällskapshundar. —
Karakteriserad af sin egendomliga färgteckning
är dalmatinern (fig. D), medelstor,
proportionerligt byggd, med hvit grundfärg och
svarta (eller bruna) rundade, regelbundet spridda
fläckar öfver hela kroppen. Utmärkt genom styrka
och snabbhet, användes den ofta att följa ryttare
eller ekipage. — Mindre talrikt representerad
i Sverige, men på kontinenten företrädd af
flera olika former är pinschern, bland
hvars raser må anföras sträfhårig pinscher
(pl. III, fig. 6), dobermannpinscher (pl. III,
fig. 7) samt dvärgformerna kort- och sträfhårig
dvärgpinscher (pl. III, fig. 8, 9). De större
pinscherformerna användas som råtthundar,
de mindre äro omtyckta damhundar.

Fig. D. Dalmatisk hund (dalmatiner).

Förutom de i det föregående nämnda dam- och
dvärghundarna må framhållas dvärgspetsen
(pl. III, fig. 10), malteserhunden (pl. III,
fig. 11) och den närstående bologneshunden,
franska dvärgbulldoggen (pl. IV, fig. 7) och
mopsen (pl. IV, fig. 8). Den sistnämnda
är möjligen att betrakta som en dvärgform
af engelska bulldoggen, hvilken den mycket
liknar. För ett par årtionden sedan var mopsen
en omtyckt damhund, men nu äro rasrena exemplar
hos oss sällsynta. En på senare tid i Amerika
uppkommen damhundsras är bostonterriern,
en dvärgform af bulldogg, med upprättstående
spetsiga öron. Äfven till oss ha flera exemplar
af denna ras införts och vunnit popularitet.
G. G.

Hunden, astron., Stora och Lilla,
stjärnbilder, den förra å södra, den senare
å norra himmelen. Stora hunden (Canis major)
är belägen i sydöstlig riktning från Orion
och gränsar intill Enhörningen, Skeppet Argo,
Dufvan och Haren. I denna stjärnbild är hela
fixstjärnhimmelns klaraste stjärna, Sirius (se
d. o.), belägen; f. ö. innehåller den enligt Heis
omkr. 70 för blotta ögat synliga stjärnor. —
Lilla hunden (Canis minor) är belägen i
nordöstlig riktning från Orion och gränsar intill
Tvillingarna, Kräftan m. fl. stjärnbilder. Dess
klaraste stjärna är Procyon (se d. o.);
antalet för blotta ögat synliga stjärnor
i denna stjärnbild är enligt Heis 37.
E. J. (B—d.)

Hundeshagen [ho’n-], Johann Christian, tysk
skogsman, f. 1783 i Hanau, d. 1834 i Giessen
som direktör för skogsinstitutet där, utgaf
en mängd skrifter inom skogshushållningens
område, bl. a. Anleitung zum entwerfen von
bauholzanschlägen (1817), Methodologie und
grundriss der forstwissenschaft (1819),
Encyklopädie der forstwissenschaft (1821—22),
Die forstabschätzung (1826), Die waldweide
und waldstreu (1830), Lehrbuch der forstpolizei
(1831), Beiträge zur gesamten forstwissenschaft
(1824—33) och Forstliche berichte (1830—32).
W. E—n.

Hundfästing, Ixodes ricinus, zool. Se Fästingar.

Hundgalenskap. Se Bakteriologi, sp. 734,
och Vattuskräck.

Hundgrottan (it. Grotta del cane), en vid
sjön Agnano (Lago di A.) i närheten af Neapel
befintlig grotta, i hvilken kolsyra utvecklas
och samlar sig. För besökande brukar man påvisa
närvaron af denna gas samt dess oförmåga att
underhålla djurlif och förbränning genom att
dit nedsänka hundar eller brinnande facklor. De
förra bedöfvas och dö (däraf namnet); de senare
släckas. Jfr Antiaris, Gasvulkan och
Mofetter.
E. E.

Hundhajarna, zool. Se Doggfisksläktet.

Hundhirs, bot., namn på Setaria viridis P. B.

Hundholmens skans, i Norge, uppbyggdes och
bestyckades 1807 på ön Nyholm till skydd
för handelsplatsen Hundholmens (nuv. Bodös)
hamn. 1808 ställdes skansen under närmaste
civila öfverhetspersons tillsyn, och 1835
bestämdes, att H. eller Nyholms skans,
som den äfven kallades, skulle nedläggas.
L. W:son M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>