äfven hade tagit kännedom om Cartesius' analytiska geometri och under sina sista lefnadsår med intresse studerade den då nyss uppfunna differentialräkningen. Utom de ofvan nämnda arbetena utgaf H. ett stort antal skrifter, såsom Systema saturnium (1659) och Traité de la lumière (1690, utg. på latin 1691). Efter hans handskrifter utgåfvos Opuscula posthuma (1703) af de Volter och Fullen; hans samlade skrifter utgåfvos sedermera af 's Gravesande under titel Opera varia (1724) och Opera reliqua (1728). — H:s brefväxling med lärda män har, under titeln Exercitationes mathematicæ et philosophicæ, blifvit offentliggjord af Uylenbroek (1833). Holländska vetenskapssocieteten började 1888 utgifvandet af H:s Oeuvres complètes (hittills 11 bd). — En utförlig biografi öfver H. har blifvit utgifven af P. Harding, "Christian Huygens in zijn leven en werken geschetst" (1868). 1. R—n B. 2. (I. F.) Huygens' okular [hö'jchens]. Se Kikare.

Huygens' princip [hö'jchens], fys., en af Chr. Huygens (se d. o.) framställd sats om vågrörelsers utbredning, som fått mycket stor användning särskildt inom optiken. I sin bok "Traité de la lumière" (1690) förfäktade Huygens teorien om ljusets böljenatur och införde i optiska betraktelser begreppet vågyta såsom primärt i förhållande till ljusstrålar. Den svängningsrörelse, som vid ett visst ögonblick utgår från en lysande punkt, har vid en senare tidpunkt hunnit utbreda sig till en yta, vågytan, som omsluter ljuskällan, och denna vågyta förstoras mer och mer därigenom, att svängningarna öfvergå till allt aflägsnare delar af mediet. Ifall detta är isotropiskt (se d. o.), bli vågytorna sfärer med den lysande punkten till centrum. För att ur denna teori förklara ljusets (i verkligheten endast approximativt) rätliniga utbredning uppställde Huygens den principen, att hvarje punkt på en vågyta kan i sin ordning anses som utgångspunkt för nya elementära vågor, men att dessa åstadkomma en märkbar ljuseffekt endast i de punkter, där de i stort antal likriktade träffa samman, d. v. s. blott på sin gemensamma tangeringsyta (enveloppe), som sålunda blir den verkliga nya vågytan. Vidstående figur förtydligar detta. O är en lysande punkt och S₀ en därifrån utgången våg, som just nått fram till skärmen K. Punkterna l, 2, 3 ... på S₀ (vi betrakta endast den del af vågytan, som tränger genom hålet i skärmen) behandlas enl. Huygens' princip som emissionscentra för nya vågor, hvilka efter ytterligare en tid t hunnit sprida sig till sfärer l, 2, 3 ..., alla med radien = ct, om c är ljushastigheten. Den nya vågytan, enveloppen till dessa sfärer, utgöres af den sfäriska kalotten S₁, som ligger på afståndet ct från S₀. Något senare har vågen hunnit ut till S₂, som kan konstrueras på samma sätt. — Huygens' princip i denna ursprungliga form kan användas till härledning af lagarna för ljusets reflexion och brytning (äfven dubbelbrytning), men däremot icke dess diffraktion. Af fig. synes nämligen, att vågytorna på andra sidan skärmen gå fram endast i konen AOB, d. v. s. ljuset skulle fortplanta sig absolut rätlinigt och intet ljus alls tränga in i den geometriska skuggan, hur litet hålet i skärmen än vore. Sedan Young (1802—04) och Fresnel (1815) infört den hos Huygens felande föreställningen om ljuset såsom periodiska störningar i etern och användt denna tanke till förklaring af ljusets interferens (se d. o.), förbättrade Fresnel (1816) Huygens' princip genom att ersätta dennes något godtyckliga antagande, att märkbar ljusverkan uppkommer endast på enveloppen till elementarvågorna, med principen att dessa interferera sinsemellan. Denna Fresnel-Huygensska princip har varit af utomordentlig betydelse för beräkning af diffraktionsföreteelserna (jfr Diffraktion), men den lider af två brister: 1:o) man skulle enligt densamma vänta, att från en vågyta sändes ljus icke blott i riktning från ljuskällan, utan äfven in mot denna; samma svårighet vidlåder äfven Huygens' princip i dess ursprungliga form (man observere på fig. den streckade enveloppen till de inåt gående elementarvågorna), 2:o) den Fresnelska beräkningsmetoden ger en felaktig svängningsfas för ljuset. Dessa svårigheter försvinna fullkomligt vid en sträng matematisk formulering af Huygens' princip. En sådan gafs först af Kirchhoff (1882), som utgick från den differentialekvation, som ljussvängningar i ett isotropt medium måste satisfiera. G. I. Huyghens [hö'jchens], Chr. Se Huygens. Huysmann [höjs-], Rolef. Se Agricola, Rudolf. <img l>

Huysmans [yis- l. öjs-, -mã l. -mãs], Joris Karl (dessa förnamn tog han sig; de ursprungliga voro Charles Marie Georges), fransk romanförfattare, f. 5 febr. 1844 i Paris, d. där 12 maj 1907, härstammade från en gammal holländsk målarfamilj, hvars mest berömde medlem var Cornelius H., vardt student 1866, egnade sig först åt juridiska studier, inträdde sedan i inrikesministeriet, där han stannade till 1897, då han tog afsked med pension. H. debuterade 1874 med en liten