samling prosapoem, Le drageoir aux épices, i Baudelaires och Aloysius Bertrands stil. Vid denna tid arbetade sig naturalismen fram till herraväldet i fransk litteratur, och H. var en af de förste i den unga generationen, som anslöt sig till Flaubert, bröderna Goncourt och Zola. 1876 utkom hans första roman, Marthe, en glädjeflickas historia, följd af Les soeurs Vatard (1879), en berättelse om två arbeterskor, och Croquis parisiens (1880), impressionistiska sedeskildringar från världsstaden. I den af naturalistiska författare under Zolas redaktion utgifna samlingen "Soirées de Médan" ingick H:s novell Sac au dos, som beskref hans deltagande i fransk-tyska kriget och vittnade om hans brist på socialt intresse. En ménage (1881), en konstnärsroman, af större mogenhet och herravälde öfver medlen än H:s tidigare skrifter, och dess parallell En rade (1887), höra till hans tidigare maner — bredt beskrifvande skildringar ur hvardagslifvet, där H. med pessimistiskt välbehag dröjer vid det vämjeliga och triviala — liksom À vau- l'eau (1882), en mästerligt berättad novell ur den lägre Parisämbetsmannens lif, och Un dilemme (1887), det enda arbete af H., där man kan spåra en social tendens. Först med romanen À rebours (1884) väckte H. större uppmärksamhet. Han skildrade där en individ af sjuklig själstyp, Des Esseintes, som hänger sig åt alla sensuella och estetiska njutningar, tills han slutligen faller ihop i kraftlös leda inför lifvet. Hjältens olika bisarra nycker och paradoxa infall äro skildrade med genomförd konsekvens och icke utan fantasi. Intresset vid denna skildring ligger dock mindre i framställandet af den enskilda typen än vid det kraftiga utmålandet af en hel serie karakteristiska tidsstämningar ("dekadansen"). Denna roman har spelat en icke ringa roll i tidens historia och haft många efterföljare samt utgör själfva brytningspunkten i H:s eget lif. Dess djupa pessimism förde honom bort från materialismen och närmade honom småningom till kyrkans lära. Han var trött på materialismen och naturalismens uteslutande sysslande med hvardagslifvets banaliteter. På samma gång som han ville bevara den kraftiga realismen i framställningen, längtade han efter djupare andliga värden i dikten och ville skapa en "spiritualiserad naturalism". Denna nya konst har han sökt förverkliga i sina närmast följande romaner, hvilka skildra hans omvändelse till katolicismen (i deras hufvudperson, Durtal, finner man lätt H:s egen personlighet): Là bas (1891), som behandlar satanismens mystik, En route (1895), som beskrifver hans omvändelse och vistelse vid ett kloster, La cathédrale (1898), en mästerlig skildring af domen i Chartres och symboliken i den medeltida konsten, och L'oblat (1903), en studie öfver kyrkomusiken hos benediktinerna i ett sydfranskt kloster. I Sainte Lydwine de Schiedam (1901) sökte H. berätta ett helgons historia med de gamla krönikornas naivitet, och samma fromma anda besjälar också hans framställning af underverken i Les foules de Lourdes (1906), ett motstycke till Zolas rationalistiska skrift öfver samma ämne. Utom ofvannämnda arbeten har man af hans hand äfven följande skrifter: Les vieux quartiers de Paris (1890), Le quartier Notre Dame (1905), La Bièvre et Saint Séverin (1900), vittnande om hans intresse för det gamla Paris och ströftåg bland dess minnesmärken, samt De tout (1901). Pages catholiques utgör en antologi af hans arbeten, speciellt afsedd för katolska läsare. H. var äfven en framstående, fast något ensidig konstkritiker och bland de förste, som trädde i bräschen för de moderne friluftsmålarna och impressionisterna. Hans konstkritiska artiklar återfinnas samlade i L'art moderne (1883) och Certains (1889), broschyren Félicien Rops (1896) och Trois primitifs (1905). H:s ursprung från en gammal målarfamilj spåras öfverallt i hans produktion. Hans värld var ögats och hans passion att beskrifva. Han har endast utbytt penseln mot pennan. Bland sin generations många utmärkta representanter för den beskrifvande stilen intager H. en mycket framstående plats. Hans böcker lida kanske af en viss tyngd och enformighet och af en viss begränsning i synkretsen, men de öfverflöda på saftigt utmålade och mästerligt iakttagna detaljer, nedskrifna i en utarbetad och starkt färgmättad stil, besläktad med sextonhundratalsförfattarnas varma och kraftiga prosa. Litt.: Zola, "Une campagne" (1881), Brunetière, "Le roman naturaliste" (1883), Doumic, "Les jeunes" (1896), Charbonnel, "Les mystiques dans la littérature présente" (1896), Hennequin, "Études critiques et scientifiques" (1899), Lemaître, "Les contemporains" (s. å.), B. d'Aurevilly, "Les œuvres et les hommes" VII, 2 (1902), Céard och Caldain, "H. intime" (1908—09), Hj. Söderberg i "Ord och bild" (1892) och J. Mortensen ibid. (1908). J. M. Huyssing. Se Hysing, Hans. <img l>

Huysum [höjs-], Jan van, holländsk blomstermålare, f. 1682 i Amsterdam, d. där 1749. H:s förste och äfven bäste lärare var hans fader, Justus H, (d. 1716), som han också i sin ungdom ifrigt bistod i arbetet. Sedan utvecklade han sig själf genom flitigt studium af naturen. Också erfor han inom kort mångfaldig uppmuntran, i det att de förnämste blomsterodlare i Haarlem täflade i att sända honom sina härligaste blommor till modeller. H. skilde sig från sina föregångare därigenom, att han ej som dessa satte sina blommor mot mörk grund, utan helst lät dem framstå mot ljus bakgrund, ja ibland t. o. m. mot den blåa himmeln eller mot ett landskap. Hans arbeten af denna art skattas högst. Men under det hans blommor äro utsökta, äro däremot landskapen idealiserade och osanna. Af H:s alltid högt betalade bilder finnas två i Sveriges nationalmuseum och en i Göteborgs museum. "J. v. H:s blomsterstykke" är en af H. A. Wergelands mest kända dikter. C. R. N.* Huzuler. Se Hutsuler. Huzvaresch (Uzvaresch, Zevaresch), ett ord i medelpersiska l. pehlevispråket, som antagligen betyder "arkaism", betecknar ett egendomligt skrifsätt, som nyttjades vid affattandet af viktigare skrifter på pehlevispråket. Detta bestod däri, att man ej skref det inhemska persiska ord man ville, t. ex. nan, bröd, gusjt, kött, utan i dess ställe ett utländskt, nämligen det motsvarande semitiska (arameiska) lahma, bisra, men vid läsandet dock aldrig utsade annat