sedliga renhet, historiska sannfärdighet och skarpa psykologiska blick för det allmänt mänskliga. Däremot uppskattade han ej Goethe, som han i sin skrift om äktenskapet angrep, hvilket framkallade Atterboms motskrift "Plato och Goethe" (1842). I full öfverensstämmelse med sina ofvan angifna grundåsikter, med frimodig uppriktighet och särdeles oberoende af andras meningar har H. slutligen inom det historiska och politiska området, där han i allmänhet intog en strängt konservativ ståndpunkt, författat flera djuptänkta skrifter, af hvilka här må nämnas Om Sveriges framtid (1843), Om allianstractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838), Om Norges befrielse och förening med Sverige (1857) samt hans många Skålar och föredrag i "Karl Johans förbundet" (1848—60). Genom Karl XIV Johan, som utgjorde ett föremål för H:s vördnad och beundran, hade det västliga nordens land, enligt H., erhållit en förändrad världsställning, i kraft af hvilken den skandinaviska halföns folk för framtiden vore hänvisade blott till eröfringar inom den yttre natur, hvaraf de omgåfvos, samt på sedlighetens, konstens och vetenskapens områden, och därigenom skulle de, sinsemellan allt närmare förenade, blifva en af världens starkaste fredsmakter. — H:s Valda skrifter utgåfvos 1868—70 af P. Hedenius. I Sv. litt. sällsk:s i Finland "Förhandl. o. uppsatser", d. 21 (1907), har G. Heinricius publicerat I. H:s uttalanden i hans finska korrespondens om personer och förhållanden i Sverige. Utförliga lefnadsteckningar, utom H:s egna själfbiografiska uppsatser, äro författade af K. V. A. Strandberg i Sv. akad:s handl., d. XXXVI (1863), samt af P. Hedenius i "Ups. univ:s årsskrift" (1861) och i inledningen till H:s "Valda skrifter". <img l>

2. Ebba Charlotta Elisa (Elise) H., född Jacobsson, skådespelerska, f. 16 mars 1831 i Stockholm, d. 28 jan. 1894 på sin villa Västråt i Fiskebäckskil, blef elev vid k. teatern 1849 och var anställd som aktris där 1850—88, som premiäraktris från 1853 och med lifstidsengagemang från 1863. 1858 inträdde hon i äktenskap med sekreteraren vid k. teatern Daniel H. (f. 1817, d. 1871), Israel H:s bror- och fosterson, känd som Uppsala-"juvenal", tenorsångare, spirituell ordlekare och en estetiskt bildad man, hvilken säkert ej var utan inflytande på sin hustrus konstnärsutveckling (jfr L. A. Hedin, "D. H.", 1901). Fru H. var troligen den utmärktaste skådespelerska Sverige någonsin egt och obestridt den mångsidigaste. Redan vid sina första framträdanden öfverraskade hon genom stämmans rika välljud, diktionens fina skiftning och hela väsendets mjuka behag. Hon började med att vara mycket använd inom ingénue-facket, inom hvilket hon debuterade såsom Marie i "Lilla kusin" och ännu in på 1870-talet skördade lagrar såsom Fröken Elisabeth och Geneviève i "De onyttiga". Vid sidan af sådana älskvärda, naiva och bortskämda unga flickor spelade hon under lång tid första älskarinna inom det högre skådespelet: Shaksperes Ofelia, Desdemona och Julia, Schillers Maria Stuart och Thekla Wallenstein, Goethes Klara i "Egmont" samt Sigrid i "Bröllopet på Ulfåsa" och Markisinnan de Maupas i "Det besegrade lejonet" m. fl. Sitt egentliga namn vann hon likväl genom framställningen af en mängd mer eller mindre bisarra karaktärer ur den moderna romanen, hvilka på 1850- och 1860-talen egde en synnerlig retelse för publiken, såsom Jane Eyre, Fanchon i "Syrsan", Ladyn of Worsleyhall, Edith, Louise i "Gammalt och nytt", Marguerite Laroque i "En fattig ung mans äfventyr" m. fl., på hvilka nedlades en talang, vida öfverlägsen uppgifternas dramatiska värde. Men fru H. nöjde sig icke med dessa jämförelsevis lättköpta triumfer: äfven den höga tragiska konstens lager vann hon genom skapelser sådana som Hippolyte i "Giftbägaren", Myrrha i "Sardanapalus", Thusnelda i "Fäktaren från Ravenna", Hermione i "En vintersaga", Cleopatra i "Antonius och Cleopatra", Hjördis i "Härmännen på Helgeland" samt titelrollen i Fru Inger till Östråt. Tack vare oaflåtliga studier och brinnande kärlek till konsten gick fru H. alltjämt framåt som konstnär och kan sägas ha först på sin senaste tid funnit det för sin individualitet mest egentliga facket, hvilket kan betraktas såsom en sammansmältning af de båda närmast föregående och utgöres af äldre karaktärsroller inom det allvarliga borgerliga skådespelet, såsom Grefvinnan i "Danicheffarne", Lona Hessel i "Samhällets pelare", Fru Alving i "Gengångare" och Fru de Varenne i "Prins Panin". Hit torde ock, till följd af rollens skaplynne, böra räknas hennes förträffliga framställning af Drottning Anna i "Ett glas vatten" och af Baronessan de Mantes i "Osvuret är bäst", där hennes genialiska karakteriseringskonst vann icke ringare segrar. Den omväxlande rollista, som antydes genom de nämnda partierna, skulle ytterligare kunna ökas med etthundrafemtio ganska betydande, däribland så fordrande uppgifter som Puck i "Midsommarnattsdrömmen", Björnsons Maria Stuart i Skotland, Matilda i "De nygifta", Inga i "Mellan drabbningarna", Dolores i "Allt för fosterlandet", Ester Larsson i "Skådespelerskan", Nora i "Ett dockhem" m. fl. — Fru H. "förlänade gärna ett drag af storhet i godt eller ondt åt sina typer. Hennes konst egde en imposant och poserande storhetsprägel". — Om hennes dotter Anna Lisa H. se Engelbrecht 2. 1. P. H.* 2. A. F.* Hwasserska resestipendiet. Se Hwasser 1. Hveddinge, socknar. Se Norrhvidinge och Söderhvidinge. Hveðrungr, nord. myt., ett jättenamn; Fenresulfven kallas Hvedrungs son, Hel Hvedrungs mö eller dotter, då de voro barn af Loke och jättinnan Angerboda. Th. W.* Hvei-ho l. Wei-ho. 1. Hvang-hos viktigaste biflod, upprinner 2,000 m. ö. h. på Tsin-ling-schans västra del och flyter åt ö. utefter denna bergskedjas norra fot och genom en af lössbildningar fylld dal, i hvilka floden gräft sig djupt ned, så att dess stränder äro tvärbranta. Floden är segelbar med båtar till ofvan Hsingan. Vid sitt inflöde i Hvang-ho ger den hufvudfloden sin egen riktning åt ö. —