sig genom snillets nästan underbart gripande makt eller genom den innerliga öfvertygelsens värme, och hans förmåga att, så till sägandes, rycka upp människor var i sanning stor. I Finland ökades kretsen af medicinska studerande under hans lärartid från några få personer till ett antal af 30. Vid Uppsala universitet skulle utan honom den medicinska undervisningen sannolikt nu icke funnits till, och den förkofran, som det medicinska studiet under de senare årtiondena därstädes vunnit, har till största delen haft sin rot i den kärlek till detta studium, som han inlade i sina lärjungars sinnen. Till de medicinske studenternas sedliga lyftning och själfständigare studium har han äfven inverkat därigenom, att han på 1830-talet stiftade Uppsala läkarförening (se d. o.). Men dels till följd af medicinens naturfilosofiska riktning under den tid, då han erhöll sin egentliga medicinska utbildning, dels till följd af det egendomliga i hans personliga anlag hängaf sig H. vida mer åt spekulativ betraktelse än åt naturvetenskaplig iakttagelse och medicinsk detaljforskning efter våra dagars strängt empiriska metod. Visserligen ansåg han, "att medicinens forskning är handling och dess vetenskapliga rot verklig erfarenhet", men som medicinsk lärare var det hos honom en brist, dels att han icke meddelade någon metodisk undervisning vid sjukbädden, dels att han för litet satte sig in i det förändrade forsknings- och åskådningssätt, hvarigenom den af Laënnec grundade patologisk-anatomiska skolan i Frankrike gaf åt sjukdomsläran och därigenom åt hela medicinen en ny gestalt. Men för de praktiskt medicinska åsikterna före denna omhvälfning voro H:s medicinska skrifter och föreläsningar ett uttryck af det bästa man då kände om sjukdomarnas igenkännande och behandling. O. E. A. Hjelt, hvilken af dessa föreläsningar eger en fullständig afskrift, säger t. o. m., att mycket af hvad man nu söker i de med stor omsorg och fullständighet utarbetade handböckerna finnes i dessa H:s föreläsningar klart och öfversiktligt hämtadt ur de bäste författare och egen erfarenhet. Vi tillägga, att detsamma kan sägas om hans Smärre skrifter af medicinskt innehåll (samlade 1839—42 under denna titel; alla, utom skriften Om vaccinationen, förut särskildt utgifna), hans afhandling Läran om feber (1839—44) och flera andra af hans praktiskt medicinska afhandlingar. Med den praktiska medicinens enskilda utöfning befattade han sig efter återflyttningen från Finland föga, men bestred alltjämt sjukvården på det akademiska sjukhuset i Uppsala. Bland de teoretiskt medicinska läroämnena infördes i Sverige först genom H. studiet af de medicinska teoriernas, den medicinska litteraturens och folksjukdomarnas historia, hvilken han uppfattade som en del af den allmänna kulturhistorien och bearbetade såväl i offentliga föreläsningar som i särskilda afhandlingar. Den mest framstående bland de sistnämnda är Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845), enl. Latham ett bland de yppersta specialarbeten inom den medicinska litteraturens historia, som den nyare tiden frambragt. Här kan ock nämnas afh. om Olof Rudbeck (1846), hvilken Berzelius ansåg som sin motståndares bästa skrift. Det egendomliga i H:s åsikter och uttryckssätt, vare sig han behandlar etiska, estetiska, sociala eller politiska ämnen, har hufvudsakligen sin grund däri, att hela hans vetenskapliga betraktelsesätt utvecklat sig från en medicinsk utgångspunkt, från hans uppfattning af sjukdomens och förgängelsens väsen, hvilket af honom bestämdes som själfförstöring. Den tanken, att individen, när han bestämmer sig själf, bestämmer sin egen undergång, blef uppslaget icke blott till hans konstruktion af sjukdomsläran, hvilken tydligast framställes i inledningen till hans afh. Om cholerafarsoten (1836—37), utan äfven till hans betraktelser af alla öfriga frågor inom människans såväl kroppsliga som andliga lif. Hans allmänna vetenskapliga sträfvan går också i hufvudsak ut på att finna en öfverensstämmelse mellan andens och naturens lagar. Om han i detta afseende öfverensstämmer med sin samtids härskande filosofi, den schellingska, hvilken han äfven närmar sig genom sin uppfattning af fenomenen i enlighet med en polaritetslag, så är dock det polaritetsbegrepp han uppställer ett annat än de öfrige naturfilosofernas; och själf har han framställt så många egna grundåskådningar, att man både kan instämma med honom själf, det han är en originell vetenskaplig karaktär, och äfven tillägga, att han i den svenska medicinens historia framstår som den djupaste tänkaren. Det är idén om det skapande och organiserande lifvet, omedelbart utgående ur det eviga och heliga, det är varelsens absoluta beroende af detta lif, släktets genom generationsakten uttalade stora makt öfver individen, nödvändigheten af det andliga medvetandets seger icke blott öfver de sinnliga drifterna, utan inom personlighetens alla områden, det är det enskildas underordnande under det allmänna i samhället, det är slutligen människans stora förvandlingsakt eller pånyttfödelse, hvarigenom hon varder ett organ för den verkliga kulturen, det är detta, som utgör grundtankarna i H:s vetenskapliga betraktelser öfver lifvets högsta frågor. Och dessa tankar utvecklades af honom följdriktigt till en stor och sammanhängande världsåsikt, som han själf benämner den biologiska. Det finnes enligt H. i synnerhet två lefvande eller af naturen själf skänkta grundkrafter till mänsklighetens förädling genom religionens makt, och dessa äro kvinnans kärlek samt ynglingens entusiasm för det heliga. Denna tanke ligger till grund för de båda, till följd af ämnets allmänna intresse mest lästa af hans skrifter: Om äktenskapet (1841; 2:a uppl. 1842) och Om vår tids ungdom (1842). Till den senare sluter sig hans lärorika antropologiska framställning af Mannens ynglingaålder (1856, aftryck ur tidskr. "Skandia", 1833; 2:a uppl. 1857). Ehuru H. aldrig framställde sina tankar i bunden form, var han dock till sitt innersta väsen en skaldenatur. Åt poesien gifver han i sina skrifter en både djup och omfattande betydelse, och inom det estetiska området intager han en kritiskt själfständig ställning. I sitt ofvannämnda inträdestal yttrar Strandberg: "I den gamla, ständigt återkommande tvisten om innehållets eller formens rätt att vara det afgörande inom konsten hade H. för sin del fällt utslag till förmån för innehållet; och där detta icke kunde tillfredsställande redovisa sin sedliga halt, där utföll hans omdöme afgjordt förkastande". Därför var han en ifrig beundrare af Walter Scott, och i sina estetiska monografier öfver arbeten af denne (tryckta i "Valda skrifter") fäster han sig i synnerhet vid denne författares