formgifvande världssjälen). Jfr Grundämnen, sp. 434, och Hylozoism. Hylesinus, Bastborrar, zool. Se Barkborrar. — Hylesinus piniperda, Vanliga märgborren. Se Barkborrar. Hylidæ, Löfgrodor, zool. Se Amfibier, sp. 835. Hyll, bot., namn på Sambucus-arter. Hylle, Perianthium, bot. Se Blomhylle och Homoioklamydeisk. Hylleblad, bot. Se Blomma, sp. 753. Hylléer. Se Hyllos. Hüllen, by i preussiska reg.-omr. Arnsberg (Westfalen). 6,479 inv. (1900). Järnverk. J. F. N. Hüller. Se Hiller, J. A. Hylletofta, socken i Jönköpings län, Västra härad. 6,278 har. 669 inv. (1908). Annex till Bringetofta, Växjö stift, Västra härads kontrakt. Hyllie, jordebokssocken i Malmöhus län, Oxie härad, sammanfaller (sedan 1 maj 1908) med Limhamns församling (se Limhamn). Hyllinge, sällan förekommande namn å Västra Broby, socken i Kristianstads län. Hyllingeny. Se Kråknedan. Hyllning, statsr., den högtidliga handling, i och med hvilken statsborgarna under edlig försäkran lofva statens öfverhufvud trohet och lydnad. Enligt den gamla länsrätten var hyllningen (lat. homagium, fr. hommage) en särdeles betydelsefull ceremoni, hvarvid en vasall, som emottog ett län, knäfallande och med obetäckt hufvud lofvade att för framtiden blifva länsherrens man samt "att tjäna honom med lif och lem och all timlig ärebevisning, troligen och redligen, allt för den jords skull, som han under honom innehade". Numera grundas icke på något sätt några nya rättigheter eller förpliktelser genom huldhetseden, ty statsborgaren är, i enlighet med författningen, utan vidare skyldig statsöfverhufvudet tro och lydnad omedelbart efter dess rättmätiga tillträde till regeringen. Emellertid har man i flera staters författningar på ett eller annat sätt bibehållit ett slags högtidligt erkännande af undersåtlig plikt att visa tro och lydnad mot statsöfverhufvudet. I några stater (Bajern, Württemberg m. fl.) besvärjes högtidligen tro- och huldhetsförbindelsen gentemot en ny regent af alla statsborgare, som uppnått viss ålder; i andra åter (t. ex. England) aflägges hyllningsed af folkrepresentationens medlemmar. Hyllningen skall i allmänhet föregås af den nye regentens besvärjande af författningen. Hvad Sverige angår, mottog konungen af ålder folkets hyllning i de olika landskapen på sin eriksgata (se d. o.), och äfven sedan denna förlorat sin betydelse, skulle hans ed besvaras af folkets tro- och huldhetsed (Magnus Erikssons landslag, Kon. balken 5). Detta afläggande af tro- och huldhetsed till en ny konung har sedermera bibehållits, och denna hyllning har inledts af ständerna å folkets vägnar. Att hyllningseden ansågs betydelsefull, framgår däraf, att folket eller dess representanter under vissa omständigheter förebehöllo sig att rättsligen betraktas, som lösta från eden (Kalmar recess 1483 § 9, Fredrik I:s konungaförsäkran 1720). Äfven nu gällande Successionsordning talar i ingressen därom, att prins Johan Baptist Julius af Ponte-Corvo skulle efter Karl XIII:s död till Sveriges konung krönas och hyllas, men grundlagarna ha icke något uttryckligt påbud om afläggande af tro- och huldhetsed vid regentombyte. Emellertid plägar den svenske konungen vid tillträdet till regeringen personligen emottaga sådan ed af de kunglige prinsarna, statsrådets ledamöter och andra tillstädesvarande ämbetsmän. Äfven andra manliga statsborgare aflade förut vid regentombyte sådan ed inför de myndigheter, som erhållit den nye konungens uppdrag att densamma mottaga. (Formulär senast utfärdadt 29 juni 1866.) Men sådan ed förekommer ej numera. Och jämväl den tro- och huldhetsed, som tidigare aflades af statstjänarna vid inträde i statens tjänst och af krigsmännen (krigsmannaeden), är numera afskaffad (krigsmannaeden genom k. kung. 2 dec. 1887). Däremot skall fortfarande utlänning, som naturaliseras till svensk medborgare, aflägga tro- och huldhetsed. K. H. B. Hyllos, grek. myt., äldste sonen af Herakles och Deianeira samt mytisk stamfader för hylléerna, en af de tre grenar (de båda öfriga hette "dymaner" och "pamfyler"), i hvilka den doriska stammen af ålder var delad, och i inskränktare mening för heraklidernas till denna gren hörande furstesläkt (se Heraklider). Efter Herakles' död flydde H. och hans bröder undan Eurystheus' förföljelser och sökte skydd först i Aten hos Theseus, därefter i Tessalien hos konung Aigimios. Under ett härnadståg till Peloponnesos stupade han i envigeskamp med den arkadiske konungen Echemos. A. M. A. Hylning (ty. heulen, eg. tjut), mus., i orgeln det obehöriga fortklingandet af en ton, beroende på att kancellventilen icke sluter till. Orsakerna kunna vara mångahanda och ligga på olika ställen i mekaniken alltifrån tangenterna ända till ventilerna. A. L.* Hylobates, zool. Se Hylobatidæ.

Fig. 1. Gibbons rörelse på marken.

Hylobatidæ, Gibbonerna, zool., en familj bland Gamla världens apor, hvilken i viss mån intar en mellanställning mellan de lägre aporna och Anthropomorpha (se d. o.), med hvilka senare de stundom förenats. De äro smärt byggda träddjur, utrustade med armar af en högst ovanlig längd: fingrarna nå till marken, äfven när djuret står fullkomligt upprätt (se fig. 1). Dessa armar användas på ett säreget sätt. För att komma fram genom skogen från träd till träd klättrar eller springer gibbonen ej som andra apor, utan den hänger i armarna, sätter kroppen i svängning, släpper därpå taget för att genom luften fara hän till nästa gren, hvarpå samma manöver, påminnande om en trapetsakrobats, upprepas. När den däremot undantagsvis skall röra sig på marken, kan den gå upprätt, stödjande på hela fotsulan, utan att använda armarna som fortskaffningsredskap, såsom de öfriga aporna göra. Denna armarnas utomordentliga längd utvecklas först efter fosterlifvet; öfverensstämmelsen mellan