om de olika metoderna att bestämma luftens fuktighet (se d. o). De olika sätten att ange luftens fuktighet motsvaras af olika hygrometriska metoder, af hvilka de viktigaste äro daggpunktsbestämning, absorption genom hygroskopiska ämnen, afkylning genom afdunstning samt mätning vid konstant temperatur af den förändring af en gifven luftmängds tryck och volym, som uppstår, då luftmängden antingen uttorkas eller mättas med fuktighet. Dessutom användes i den moderna meteorologien ännu ett mått på luftens fuktighet, nämligen den af W. v. Bezold införda specifika fuktigheten, hvarmed menas mängden vattenånga i gram per kilogram luft. Men denna härledes lätt ur den absoluta fuktigheten genom räkning, då man känner massan af 1 kbm. luft. Det instrument, som användes till hygrometri, kallas hygrometer (se d. o.); för ungefärlig bestämning af luftens fuktighet användes också hygroskop (se d. o ). N. E—m. Hygrophorus Fr., Vaxskifling, bot., svampsläkte af fam. Agaricaceæ bland hymenomyceterna, utmärkt af vaxartadt spröda, saftiga skifvor. De flesta af arterna, som växa i skogar och på ängar, äro ätliga, t. ex. den praktfullt granatröda H. puniceus, den rödgula H. pratensis, den samtidigt med de starka nattfrosterna uppträdande H. vitellum, frostvaxskifling, m. fl. G. L—m. Hygroskop (af grek. hygros, fuktig, och skopein, se), fys., instrument, som angifver luftfuktighetens växlingar, utan att gifva absoluta eller ens fullt komparabla värden. Hygroskopen äro också numera, sedan man medelst hygrometrarna erhåller noggranna bestämningar, utan all vetenskaplig betydelse och endast af historiskt intresse. De flesta hygroskop grunda sig på den ansvällning eller sammandragning luftfuktighetens växlingar åstadkomma hos organiska ämnen, vare sig vegetabiliska eller animaliska. Bland dessa må nämnas fröborstet hos vissa växter af släktena Erodium (se d. o., 4 å fig.) och Geranium (se d. o., 5 å fig.) m. fl., blommorna hos andra växter, såsom Carlina vulgaris, en Anastatica (se Jerikorosen) m. fl. Äfven guldslagarhinna, trä, elfenben, kokongtrådar m. m. ha försökts som hygroskopiska ämnen. Mycket användbara äro tarmsträngar, fiskben och hår. — Hygroskopicitet kallas vissa kroppars egenskap att hastigt, i stor mängd och i förhållande till luftens fuktighetsgrad absorbera vattenånga. Denna absorption har vanligen till följd förändring af den hygroskopiska kroppens form och volym samt alltid af dess vikt. — Hygroskopisk fuktighet, den del af vattenhalten hos en kropp, som växlar med luftens fuktighetsgrad och som således genom kroppens förvaring i fullkomligt torr luft kan aflägsnas. L. A. F.* Hygroskopiskt vatten, landtbr. fysik. Jordarterna upptaga till följd af sin porositet vatten i gasform ur luften, olika mängder beroende på jordens art och torrhetsgrad. Hygroskopiciteten (se Hygroskop) verkar under vanliga förhållanden ej, förrän jorden är så torr, att åkerbruksväxterna redan vissnat, hvarför jordens hygroskopicitet icke anses vara af någon betydelse för de odlade växterna. Jfr Hydrostatiskt vatten. H. J. Dft. Hykkara, forntida stad på norra kusten af Sicilien, n. om det nuv. Carini. Under peloponnesiska kriget plundrades den 415 af atenarna. Hyksos, ett semitiskt eröfrarfolk. Se Egypten, sp. 1480—81. Hyla, zool. Se Amfibier, sp. 836. Hylacomylus. Se Waldseemüller, M. Hylæa, skoglandet. Se Amerika, sp. 800. <img l>

Hylander, Anders, teolog, universitetslärare, f. 23 febr. 1750 i Tunhems socken, Skaraborgs län, d. 1 juni 1830 i Lund, studerade i Uppsala och Lund, där han 1775 blef filos. magister och 1776 kallades till docent i österländska och grekiska språken. 1782 befordrades han till adjunkt i samma ämnen och erhöll 1790 professors titel. Sedan han 1795, efter aflagda lärdomsprof, blifvit teol. doktor, utnämndes han 1798 till e. o. och 1806 till ord. professor i teol. fakulteten. I sin ungdom var H. god vän till Thorild, dock utan att dela hans åsikter. Närmast slöt han sig till den herrnhutiska fromhetsriktningen. Mindre betydande som vetenskapsman, visade han stort intresse för praktisk-religiös verksamhet. Utom akademiska disputationer samt tal och predikningar utgaf H. Förklaring öfver d:r Luthers lilla cateches (1812) samt Frågor och svar rörande salighetens grund, medel och ordning, det s. k. "Hylanders schema" (1817; många uppl.). E. M. R. Hylas (grek. Ὕλας), grek. myt., son af dryopkonungen Theiodamos, älskades af Herakles och deltog med honom i Argonauternas tåg. Då han vid en landstigning på Mysiens kust ville hämta vatten, blef han af najaderna, hvilka intagits af hans utomordentliga skönhet, neddragen i källans vatten. Invånarna i den närbelägna staden Kios firade hans minne medelst en årlig offerfest, hvarvid den tjänstgörande prästen tre gånger ropade H:s namn. Hylassagan är framställd bl. a. på väggmålningar i Herculaneum och Pompeji. A. M. A.

Hylas bortröfvas af najaderna. Efter en väggmålning i Herculaneum.

Hyldalsfjord. Se Buknfjorden. Hyle (grek., eg. skog, ved), grek. filos., stoffet, den formlösa materien (i motsats till den