Linier och dagrar, stämningsbilder från Norrlandsbygd, som följts af Ångermanländingar (1900), Två mil till hafs (s. å.), Ruinen (1904), Där stjärnorna tindra (1905), Timmer (1906), Pan (s. å.), Efter Herrens hästar (1907) och Gruvan (1908). H. har dels lämnat stämningsfyllda och samhällskritiska skildringar från Norrland, dels äfven gifvit originella och kraftigt utförda karakteristiker af människor med starkt upprördt själslif, oharmoniska naturer, som ej vinna fred mellan sig och lifvet. 1. —rn.* 2. R—n B. Hüls, köping i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), genom elektrisk spårväg förenad med Krefeld. 6,192 inv. (1900). Sidenväfveri och annan industri. I närheten en minnesstod öfver slaget vid Krefeld (23 juni 1758). J. F. N. Hylsa, Volva, Strumpa, bot., den del af det för hatten och foten gemensamma hyllet, som vid vissa svampars utveckling blir kvarsittande vid fotens bas, t. ex. hos flugsvampen (se d. o.). G. L—m. Hülsen, Hermann Alexander Kasimir Botho von, tysk teaterledare, f. 1815 i Berlin, d. där 1886, en tid militär, verkade sedan 1851 med stor framgång som generalintendent för de kungliga teatrarna i Berlin, och 1866 anförtroddes honom äfven öfverinseendet öfver de kungliga teatrarna i Hannover, Kassel och Wiesbaden. För inrättandet af sjuk-, understöds- och begrafningskassor för skådespelare intresserade han sig lifligt. Till förtjänsterna af hans teaterledning räknas därjämte, att han sökte uppehålla en klassisk repertoar, med uteslutande af allt frivolt och tendentiöst. Han afböjde emellertid också det dristigt och genialiskt nya, t. ex. Wagner. — Hans maka, Helene, född grefvinna von Haeseler, f. 1829, gift 1849, d. 1892, skref under märket Helene åtskilliga dikter och noveller (Elimar, 1879, 2:a uppl. 1880) m. fl., samt en skildring af sin make, Unter zwei königen (1888). Om deras söner se Hülsen-Haeseler. Hülsen, Christian. Se Huelsen. Hülsen-Haeseler [-hǟṡeler]. 1. Dietrich von H., grefve, preussisk militär, son till H. A. K. B. von Hülsen (se d. o.), f. 1852 i Berlin, d. 1908, vardt 1870 löjtnant, tillhörde sedan 1882 generalstaben, tjänstgjorde 1889—94 som adjutant hos kejsaren, upphöjdes 1894 i grefligt stånd och blef 1899 generalmajor, 1901 chef för militärkabinettet, 1902 generallöjtnant och 1906 general. — 2. Georg von H., den föregåendes broder, f. 1858, vardt 1894 intendent vid hofteatern i Wiesbaden och 1903 generalintendent för de kungliga teatrarna i Berlin och Wiesbaden samt är president i Deutscher bühnenverein. 1908 ärfde han sin broders grefvevärdighet och namnet Hülsen-Haeseler (han hette förut von Hülsen). Hylst, mek., den grofva järnring eller ögla, som fastkilas på bakre ändan af skaftet till en vattenhammare, och som genom sina åt ömse sidor utgående armar förmedlar hammarens rörelse. C. A. D.* Hylta. Se Hult 1. Hylteen (Hylten). 1. Anders von H. (hans fader skref sig Hylthén) ämbetsman och politiker, f. 1669 i Stockholm, d. i jan. 1721, blef 1691 notarie i Svea hofrätt, 1693 riddarhusfiskal, 1704 Stockholms stads sekreterare och 1705 dess justitieborgmästare. I sistnämnda egenskap var han borgarståndets själfskrifne talman såväl vid utskottsmötet 1710 som vid riksdagarna 1713--14 och 1719. H. var en af de män, som tidigast framträdde som enväldets motståndare. Vid riksdagen 1714 väckte han förslag, att den hemmavarande regeringen jämte ständerna på egen hand skulle sluta fred med fienderna. Han deltog i de hemliga förarbeten på en ny regeringsform, som redan före Karl XII:s död gjordes under ledning af landshöfdingen Per Ribbing, och förfäktade vid riksdagen 1719 ifrigt den satsen, att all arfsrätt till kronan upphört. Han var led. af kommissionen öfver Goertz, var medlem af det utskott, som utarbetade förslaget till regeringsform, af sekreta utskottet och deputationen öfver "fredsverket". H. tillhörde således de ledande männen 1719. Att han dock ej obetingadt gillade riksdagens alltför stora ingrepp i regeringsärendena, framgick däraf, att han ifrigt motsatte sig riksrådens nedkallande i sekreta utskottet för att höras ang. af drottningen gjorda ämbetsutnämningar. Af sitt stånd, som han synes ha ledt ganska allsmäktigt vid denna riksdag, utsågs han till en af dess fullmäktige i banken. Vid början af följande riksdag utsattes H. för ett häftigt angrepp inom ståndet. Detta berodde därpå, att H., som redan 1714 blifvit adlad, 1719 tagit introduktion på riddarhuset och där företrädts af sin broder Samuel, som undertecknat besluten å bådas vägnar. Därjämte hade inom borgerskapet i Stockholm en opposition mot magistratens ledande ställning gjort sig gällande. Borgerskapet valde denna gång själf sina ombud, försåg dem med instruktioner och gjorde i en inlaga till borgarståndet gällande, att endast dess egna sex fullmäktige, men icke magistratens ombud skulle anses som rätta herredagsmän för Stockholms stad. H. bestred ifrigt detta sistnämnda anspråk och fick äfven ståndet med härpå, men däremot lyckades han icke hejda den adelsfientliga stämningen och ståndet beslöt genom sluten votering — den första, som förekommit i borgarståndet — att H. ej kunde vara talman. H., som icke var sinnad att godvilligt ge vika, utverkade då af drottningen ett förbud för ståndet att företaga nytt val, men då ståndet i en inlaga häfdade sin rätt, tog drottningen förbudet tillbaka. H. fann godt draga sig tillbaka på grund "af sjukdom"; då Stockholms borgerskap därpå skyndade att välja rådmannen J. Bunge till att "företräda talmansbeställningen", fann ståndet sig i detta egenmäktiga tilltag. 2. Samuel von H., den föregåendes broder, friherre, ämbetsman, f. 1672 i Stockholm, d. 8 maj 1738 på Skillinge, nära Ängelholm, genomgick lägre grader i kungliga kansliet och Svea hofrätt, fick 1710 fullmakt som assessor i nämnda hofrätt samt blef 1716 lagman i Skånska lagsagan och 1718 lagman i Kristianstads läns lagsaga. H., som 1714 adlats, tog 1719 plats på riddarhuset och framträdde i likhet med den äldre brodern som en vän af friheten, var medlem af både grundlagsutskottet och sekreta utskottet. Han lyckades dock vinna Ulrika Eleonoras bevågenhet och utnämndes under riksdagens lopp till friherre och landshöfding i Kristianstads län. 1723 blef H. anklagad af några bönder och en afskedad kronofogde för åtskilliga ämbetsfel, och en långvarig process började. 1728 tillkom en politisk anklagelse, därför att H. icke nog kraftigt pröfvat en förryckt officers skrifverier till förmån för hertigens af Holstein arfsrätt. Rådet tillsatte med anledning af sistnämnda anklagelse en kommission, som dömde H. till afsättning, och H. blef suspenderad från sitt