ämbete, innan domen ännu blifvit stadfäst af K. M:t; därjämte tillsattes en ny kommission under presidium af ett riksråd för att afdöma äfven det tidigare målet. Rikets ständer ingrepo 1731 mot dessa olagligheter. H. återinsattes i tjänst, kommissionen upphäfdes, och rättegången visades till ordinarie domstol. Domen i den politiska processen blef af K. M :t upphäfd. 1. o. 2. L. S. Hylten. Se Hylteen. Hyltén-Cavallius, svensk släkt, en gren af släkten Cavallius (se d. o.). 1. Gustaf Erik H.-C., sjöofficer, marinorganisatör, botanist, f. 13 juni 1815 i Blädinge socken, Kronobergs län, d. 6 juni 1888 i Lund, genomgick Växjö gymnasium, företog 1832—34 resor på svenska och engelska handelsfartyg, aflade 1835 sjöofficersexamen och utnämndes till sekundlöjtnant vid flottan. 1836—41 gjorde han åtskilliga sjöresor, dels å handelsfartyg, dels å svenska örlogsfartyg. 1841—45 var han i engelsk och fransk örlogstjänst, samt 1850—52 i österrikisk, hvarunder han tjänstgjorde som ekipagemästare i Venezia och varfschef i Pola och vann erkännande för duglighet. Då Preussen 1852 stod i begrepp att organisera sin flotta och prins Adalbert af dåv. prins Oskar utbad sig anvisning på tre lämpliga personer, föll valet på H. jämte Sundevall och Indebetou, hvilka 1852 inträdde i preussiska flottan som korvettkaptener. H. anställdes därjämte som adjutant hos prins Adalbert och blef 1853 chef för preussiska marinstaben och tillf. direktör för amiralitetets tekniska afdelning. 1854 utnämndes han till "kapitän zur see" (kommendör) och erhöll s. å. anställning på stat, sedan han, befordrad till kaptenlöjtnant i svenska flottan, erhållit afsked från svensk tjänst. Det lyckliga genomförandet af preussiska flottans organisation var till ej ringa grad H.-C:s förtjänst, särskildt i fråga om utarbetandet af flera viktiga reglementen, artilleriets utveckling och planläggningen af den nya örlogsstationen vid Jahde (Wilhelmshaven). Som främling var H.-C. emellertid sedd med mindre blida ögon af ett inflytelserikt parti vid flottan, hvilket alltmera motarbetade honom och hans planer. Han såg sig därför föranlåten att 1857 begära sitt afsked ur preussisk tjänst. H.-C. återvände nu till Sverige, egnade sig åt jordbruk och botanik, flyttade 1882 till Lund, bildade där s. å. en internationell botanisk bytesförening, "Linnæa", och samlade ett synnerligen vackert och rikhaltigt herbarium. <img l>

2. Gunnar Olof H.-C., den föregåendes broder, etnolog, fornforskare, vitter författare, f. 18 maj 1818 på Hönetorp i Vislanda socken, Kronobergs län, d. 5 juli 1889 på egendomen Sunnanvik i samma län. H.-C. blef student i Uppsala 1835 och filos. magister 1839 samt ingick s. å. som e. o. amanuens i k. biblioteket. Där befordrades han 1843 till andre och 1852 till förste amanuens. Under sin tjänstgöring kom han i beröring med forskaren G. Stephens, och som frukter af deras vetenskapliga samarbete uppstodo verken Svenska folksagor och äfventyr (I, 1844—49; ny förkortad uppl. med handteckningar af Egron Lundgren 1875) samt Sveriges historiska och politiska visor (I, 1853). Samtidigt skref H.-C. det historiska skådespelet Dackefejden (uppf. å k. teatern och tr. 1846). Utom några historiska arbeten af Barfod utgaf han äfven vid denna tid ett försök till en historisk tidskrift: "Svenskt historiskt magazin", som dock afstannade med första häftet (1849). 1856 förordnades han till direktör för scenen vid k. teatern, blef i mars 1858 förste direktör och hade i denna egenskap stora svårigheter att bekämpa. 1860—64 var H.-C. chargé d'affaires vid brasilianska hofvet, med hvilken befattning han sedan 1861 förenade äfven svensk-norska generalkonsulatet i Rio de Janeiro. Hans Wärend och wirdarne (1863—68), som kallar sig "ett försök i svensk ethnologi", kan anses epokgörande med afseende på forskningen i svenska allmogelifvet och har utöfvat ett stort inflytande. Ehuru arbetet angifver sig behandla endast ett litet område af vårt land, är dock dess räckvidd ansenligt större, och det är fortfarande som källskrift det mest betydande inom vår inhemska folksedslitteratur. "Den nytta hans samlingar göra vetenskapen förringas icke i nämnvärd mån däraf, att vetenskapen af Cavallii material nu drager andra slutsatser, gör andra förbindelser, än han trott sig kunna göra" (H. Wieselgren). För öfrigt deltog H.-C. i stiftandet af Svenska fornskriftsällskapet (1843), Konstnärsgillet i Stockholm (1845), bland hvars mest nitiska medlemmar han var, samt Svenska fornminnesföreningen (1869), till hvars framgång hans ordförandeskap vid dess första möte i Växjö, 1870, väsentligen bidrog. Under de senaste åren var H.-C. lifligt intresserad för bildandet af Sveriges första folkmuseum, Smålands museum, som upprättades i Växjö 1867, till hvilket han testamenterade sina etnografiska samlingar och som gaf A. Hazelius idén till Nordiska museet. I Slägtminnen från Sunnanvik (1879) har han lämnat ännu ett prof på sin kärlek till fädrens och fädernebygdens minnen. Sina kulturhistoriska och folkloristiska handskrifter öfverlämnade H.-C. redan under sin lifstid till k. biblioteket. 1. H. W—l. 2. —rn. (N. E. H.) Hylténius, Nils. Se Silfverskiöld. Hylte skans, i Markaryds socken, Småland, på Ulfsbäcks kungsgårds egor, uppkastades i febr. 1644 af Gustaf Horn till skydd för härens förråd och förbindelser efter dess inmarsch i Skåne. H. bibehölls efter krigets slut och förstärktes t. o. m. 1646; men 12 dec. 1647 befallde K. M:t, att skansen skulle raseras. L. W:son M. Hyltinge, socken i Södermanlands län, Villåttinge härad. 8,090 har. 1,526 inv. (1908). Annex till Helgesta, Strängnäs stift, Villåttinge kontrakt. Hymatomelansyror, kem. Se Humusämnen. Hyme, nord. myt. Se Hymer. Hymen (grek. Ὑμήν l. Ὑμέναιος, lat. Hymen, Hymenæus). 1. Hos grekerna och sedermera äfven hos romarna namn på den bröllopssång, som brukade uppstämmas af brudföljet, då bruden ledsagades från sitt föräldrahem till brudgummens hus. Ett sådant, efter grekiskt mönster diktadt bröllopskväde af den romerske skalden Catullus finnes ännu i behåll (Catulli Carm. 61). — 2. Grek. myt., förmälningens