vid smaländarna förenade ytor, hvilka åt andra hållet äro obegränsade. En hyperboloid med två mantlar utgöres af två skilda, toppformiga, symmetriskt belägna ytor, hvilka åt ena sidan äro obegränsade. (I. F.) Hyperbolos (grek. Ὑπέϱβολος, lat. Hyperbolus), en inflytelserik folkledare i Aten under senare delen af 5:e årh. f. Kr. Aristofanes och öfriga komediförfattare öfverhopa honom med de bittraste smädelser och framställa honom som en i högsta grad föraktlig person. Likaså Thukydides. För ett fullt opartiskt bedömande af hans karaktär saknas nödiga källor. Han var en afgjord motståndare till det aristokratiska eller oligarkiska partiet och blef därför på Alkibiades' och Nikias' anstiftan landsförvisad (417), genom s. k. ostracism (se d. o.). 411 mördades han på ön Samos af några personer tillhörande oligarkernas antal. A. M. A. Hyperboréer (grek. Ὑπεϱβόϱεοι och Ὑπεϱβόϱειοι, lat. Hyperborei). 1. Ett forntida sagofolk, hvars namn anses beteckna "de i den yttersta norden (eg. bortom nordanvinden, Boreas) boende". Af de forngrekiske författarna omtalas de som boende dels i den höga norden, dels i den fjärran västern. Som Apollons älsklingar och nitiska dyrkare troddes de i ett solbelyst och härligt land, där dag och natt räckte hvardera ett halft år, föra en lycklig och fredsälskande tillvaro, fria från sjukdomar, split och lidanden. Deras lifslängd nådde ända till 1,000 år; men den lefnadströtte störtade sig ofta dessförinnan, efter vissa högtidliga ceremonier, från en brant klippa i hafvet, och detta dödssätt ansågs som det sällaste. Olof Rudbeck har i sin "Atlantica" försvenskat namnet H. (se Yfverboren) och förlagt hyperboréernas boningsort till Skandinavien. 2. H. l. Arktiker kallar man inom etnografien en mängd folk i nordöstra Asien samt i nordvästra och norra Amerika, hvilka af de fleste forskare anses hvarken antropologiskt (d. v. s. till sin fysiska bildning) eller etnologiskt (till seder, kultur och religion) ha något närmare sammanhang med vare sig högasiaterna eller indianerna. Sannolikt bilda dessa folk en enda ras, den hyperboreiska l. arktiska rasen, hvilken då, jämte den högasiatiska (mongoliska), dravida och Medelhafsrasen, utgör en af de 4 raser, hvilka anses som autoktoner på Europa-Asiens fastland. Hyperboréernas utbredning öfver Asiens nordöstra spets, Kurilerna samt nordvästra och norra Amerika visar, att deras vandringar sannolikt utgått från Asien under påträngandet af mongoliska folk. F. n. bilda de blott spridda lämningar af en folk-komplex, som enligt Sibiriens äldsta traditioner en gång måste ha varit betydande. Till hyperboreiska rasen räknas följande folk: i Asien: 1. jukagirerna, 2. tjuktjerna med korjakerna och kamtjadalerna (itelmer), 3. ainu l. aino (kurilierna), 4. Jenisej-ostjakerna med kotterna; i Amerika: 5. innuit-folken (grönländare, eskimåer m. fl.), 6. aleuterna. — Jfr Prichard, "Natural history of man" (1848), och Pauly, "Description ethnographique des peuples de la Russie" (1862). 1. A. M. A. 2. H. A.* Hyperboreiska rasen. Se Hyperboréer. Hyperdiapente (af grek. hyper, öfver, och diapente, se d. o.), mus., öfverkvint. A. L.* Hyperdiatessaron (af grek. hyper, öfver, och diatessaron, se d. o.), mus., öfverkvart. Hyperdorisk (af grek. hyper, öfver), mus. Se Musik (forngrekernas). Hypereides l. Hyperides (grek. Ὑπεϱείδης, lat. Hyperides), berömd forngrekisk talare, f. omkr. 395 f. Kr. i Aten, var samtida med Demosthenes och tillhörde likasom denne det fosterländska partiet, hvilket hade gjort till sin uppgift att motarbeta den macedoniska politiken och den från detta håll hotande faran för de grekiska staternas själfständighet. Äfven efter grekernas nederlag vid Chaironeia (338) fortsatte H. och de med honom liktänkande patrioterna sina sträfvanden, och då Demosthenes invecklades i den ryktbara Harpalosprocessen, uppträdde H. till och med som dennes anklagare. Med anledning af sitt energiska deltagande i det efter Alexander den stores död (323) utbrutna frihetskriget (det s. k. lamiska kriget) måste han fly till Egina, där han på Antipaters befallning blef gripen och afrättad (322). Af H:s många tal ha i senare tider (1847—56) några i fragmentariskt skick och ett fullständigt återfunnits bland de i egyptiska grafvar gjorda fynden af papyrusrullar, utg. af Blass (3:e uppl. 1894). Jfr Blass, "Geschichte der attischen beredsamkeit" (bd 3, 1880). A. M. A. *