Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hägrar - Hägring, Luftspegling - Haegstad [hägg-], Kristoffer Marius - Hähnel, Ernst Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhållit däraf, att den hvilar på dagen och
är i rörelse endast under natten. Natthägern
häckar i träd, ofta i koloni tillsammans med
andra hägerarter.
Tämligen afvikande från öfriga hägrar äro
släktena Cancroma och Balaeniceps. Till det
förra hör båtnäbben, C. cochlearia, som
erhållit sitt namn på den grund, att öfvernäbben
liknar en upp- och nedvänd båt. Öfre kroppssidan,
vingar och stjärt äro ljusgrå, panna, strupe,
kinder jämte främre delen af halsen hvita,
hjässan svart, undre kroppsdelar gulhvita,
med roströd anstrykning på halsen. Hannen har
svart nacktofs. Näbben är brun. Längd 55-60
cm. Båtnäbben tillhör floderna i Brasiliens
skogstrakter. Det andra släktet innefattar
likaledes blott en art, träskonäbben, Balaeniceps
rex (se d. o.), hvars hemland är östra Afrika.
G. G.
Hägring, Luftspegling (ty. kimmung, eng. looming,
holl. uppdracht, fr. mirage, arab. sehrab,
hind. chittram l. sikota), fys., optiskt fenomen,
beroende på ljusstrålarnas brytning och reflexion
mot luftlager af olika täthet. Hägring inträffar
alltså, då luftens täthet i olika lager företer
större afvikelser från det vanliga tillståndet. I
allmänhet beskrifver den ljusstråle, som från
ett aflägset föremål träffar ögat, en buktig
linje, med midten böjd uppåt, så att ögat
uppfattar föremålet som liggande högre än i
verkligheten. Äro däremot de lägsta luftlagren
mycket starkt upphettade och förtunnade, så
kan deras brytningsförmåga blifva mindre än de
ofvanför liggandes, och en ljusstråle går då
med böjning nedåt under den räta linjen mellan
föremålet och ögat, detta till följd såväl af
brytning som af total reflexion mot de undre
förtunnade luftlagren. Sålunda komma föremålen
att afspeglas i luften ungefär på samma sätt
som mot vatten, och man ser spegelbilden i
omvändt läge under föremålet. Detta inträffar
i synnerhet öfver öknens starkt upphettade
sandfält, där himlens blå afspeglar sig till
likhet med en stilla vattenyta, gäckande den
törstige vandraren. Nedre Egypten är ett flackt
land med endast små kullar. Morgon och afton
synas föremålen på vanligt afstånd och läge,
men så snart jordytan blifvit starkt upphettad
af solen, synes landet i fjärran betäckt med
ett stort vatten. Byarna förefalla såsom öar i
ett stort haf, och under hvarje by synes dess
bild upp- och nedvänd, hvilket blir så mycket
mer illusoriskt, som fasta marken försvinner
ur åsynen och himlen speglar sig som i ett
vatten. På hafvet inträffar någon gång, att de
lägsta luftlagren genom beröring med vattnet äro
betydligt afkylda och således starkt förtätade
i jämförelse med den öfre luften. Vid sådana
tillfällen kunna från samma föremål strålar
på olika vägar komma till ögat, så att detta
samtidigt ser föremålet själf och en eller flera
spegelbilder af detsamma, dels upprätta, dels
omvända. Dessa bilder alstras af strålar, som
beskrifva en högre bana än den vanliga direkta
strålen, och reflekteras från de öfre svagare
ljusbrytande luftlagren. Hafshorisonten visar
sig vid sådana tillfällen på en annan höjd
än den vanliga, och solhöjder, tagna öfver
densamma, äro mer eller mindre felaktiga
samt odugliga för geografiska längd- och
höjdbestämningar. Sistnämnda förhållanden äro
vanligast i polarhafven. Äfven i sidoriktning
kunna luftspeglingar ega rum, i det att
luftmassor, som ligga bredvid hvarandra, kunna
blifva olika uppvärmda; om nämligen solen
träffar den ena, men den andra ligger i
skugga, kan hos dem olika ljusbrytningsförmåga
alstras. - Om de luftspeglingar, som stundom
visa sig vid Neapel, vid Reggio och på
Siciliens kuster, se Fata Morgana.
L. A. F.*
Haegstad [hägg-], Kristofer Marius, norsk
språkforskare, f. 15 juli 1850 i Borgund
(Söndmöre), blef student 1869, var 1874-84
föreståndare för Namsos’ borgar- och folkskola,
förestod därefter en folkhögskola i Namsos och
anställdes 1892 som rektor vid realskolan och
inspektor för folkskolan i Stenkjaer. 1899 blef
han professor i landsmål och dess dialekter
vid Kristiania universitet. H. har uppsatt
och redigerat ett par lokaltidningar. Hans
språkvetenskapliga arbeten äro följande, hvilkas
utgifning bekostats af Videnskabsselskabet
i Kristiania: Gamalt Tröndermaal fyre 1350
(1899), Hildinakvadet (1900), Maalet i dei norske
kongebrev fraa 1200 til reformationen (1902),
Latinsk skrift paa gamalnorsk maal (1906),
Gamalnorsk fragment af Henrik Harpestreng
(s. å.) och Vestnorske maalföre fyre
1350, I. Nordvestlandsk (1907). 2:a delen
(Sudvestlandsken) skall behandla fornnorskan
i Bergens och Kristianssands stift samt
i kolonierna i Västerhafvet. Tills. med
prof. A. Torp har han utgifvit Gamalnorsk
ordbok med nynorsk tydning (1909).
O. A. Ö.
Hähnel, Ernst Julius, tysk skulptör, f. 1811
i Dresden, d. 1891, studerade först arkitektur
i sin födelsestad och i München, men öfvergick
i Florens till bildhuggeriet. I Rom greps han
af Michelangelos verk och skapade under detta
inflytande en relief, Penelope och Telemachos
med friarna. På hemvägen stannade han 1835-38
i München, där han slöt sig till Schwanthaler
och Cornelius, och kort därefter utförde
han sitt yppersta arbete: Bacchuståg för
teatern i Dresden (1840), hvilket förstördes,
då teatern brann 1869, men finnes i behåll
i afgjutningar. Ytterst alsterrik, utförde
han dels historiskt monumentala stoder, såsom
Beethoven i Bonn (1845), kejsar Karl IV, i Prag
(1846), konung Fredrik August II, i Dresden
(1866), skalden Theodor Körner, i Dresden
(1871), hertig Fredrik Vilhelms ryttarstaty,
i Braunschweig (1874), Leibniz’ staty, i
Leipzig (1883), dels dekorativa och ideala
figurer och grupper, såsom Rafael (museet
i Dresden och, utförd i marmor, i Leipzigs
museum och Berlins nationalgalleri; se pl. VII
till art. Bildhuggarkonst), de från den brunna
teatern räddade statyerna Sofokles, Aristofanes,
Shakspere och Molière (i nuv. teatern jämte
flera), vidare Bacchus med Ganymedes och Amor
samt Eva med Abel och Kain. Han utförde äfven
flera arbeten för operahuset i Wien. Många af H:s
verk äro samlade i Albertinum i Dresden. Ett
litografiskt planschverk öfver dem utkom
1882-87. Jfr Grosse, "E. J. H:s literarische
reliquien" (1893). G. R. N. G-g N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
