Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höffding, Harald - Höfft. Se Danziger haupt - Höfler - Höfling, Johan Wilhelm Friedrich - Höfrö, landtbr. - Höfrö, fidekomissegendom. Se Höfverö - Höft - Höftben, Höftbenskam - Höknota, Höftknöl - Höftsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Höfft-Höftsjuka
210
några af sina djupaste och innerligaste
erfarenheter".
H:s största betydelse ligger knappast i några
enskilda vetenskapliga upptäckter eller i
någon ny filosofisk princip, utan snarare i
hela den i ordets bästa betydelse humana anda,
som uppbär alla hans skrifter. Han har genom
dem i vår tids högre bildning gjort insatser,
hvilkas betydelse ej är lätt att uppskatta. Om
hans popularitet äfven utanför sitt fädernesland
vittnar, att han blifvit kallad att offentligt
föreläsa ej blott här i Sverige, utan äfven
i flera andra europeiska länder, ja, äfven
i Amerika. Men framför allt är han dock en
uppfostrare för sitt eget folk, särskildt för
dess bildade klasser. Och det är en ära för
det danska folket, att alla hans hufvudarbeten
kunnat utgå i så stora och många upplagor och
att ändå publik funnits för den stora samling
af hans Udvalgte skrifter, som sedan 1902
utgifvits. Helt visst sammanhänger detta med att
H. både som tänkare och författare är så äkta
dansk, en typisk representant för det bästa och
finaste i det danska nationallynnet. Han bröt
inom den danska filosofien med den romantiska
spekulativa riktningen, som var långt mera tysk
än dansk. Och den humana, empiriska idealism,
som han satt i stället, har ingenting af den
svenska metafysikens storvulenhet, utan håller
sig med dansk försiktighet på erfarenhetens fasta
mark. Alla hans skrifter bygga på en psykologisk
grundval, och hans största originalitet ligger
i de psykologiska analysernas mångsidighet
och finkänslighet. Denna psykologiska syn på
verkligheten återfinnes ej blott i den äldre
danska filosofien alltifrån Holbergs dagar,
utan är ju ock ett välkändt grunddrag inom
den danska skönlitteraturen. Men den danska
realismen och psykologien ha aldrig förbundits
med en större samvets-grannhet och en ärligare
frisinthet än hos H. Särskildt, när han fyllde
60 år, vid hvilken tid han ock var det danska
universitetets rektor, blef han föremål
för en nationell hyllning, som ock riktade
litteraturen med flera uppsatser om honom
och hans filosofi. Framför allt kan hänvisas
till marshäftet 1903 af tidskr. "Tilskueren",
hvari förutom en dikt till hans ära inrymts två
uppsatser om H. af hans lärjungar C. N. Starcke
och G. Saxild. Se vidare G. Brändes i "Samlede
skrifter", XV (1905) och A. Ipsen, "Litteraere
portraeter" (1906). s-e-
Höfft. Se Danzig er haupt.
Höfier, Karl Adolf Konstantin von, tysk
historieforskare, f. 1811 i Memmingen, d. 1897
i Prag, var 1841-47 professor vid universitetet
i Mimenen och blef 1851 professor i historia
vid universitetet i Prag. 1872 blef han
lifstids-medlem af österrikiska herrehuset. Han
utvecklade en mångsidig och genom lyckliga
arkivfynd gynnad litterär verksamhet. Hans
viktigaste arbeten äro Die deutschen päpste
(2 bd, 1839), Kaiser Friedrich II (1844),
Quellensammlung /wr fränkische geschichte (4 bd,
1849-52), Fränkische studien (1852-53), Die
geschichtschreiber der hussitischen bewegung
(3 bd, 1856-65), Abhandlungen ans dem gebiet
der slawischen geschichte (5 bd, 1879 -82),
Papst Adrian VI (1880), Don Rodrigo de Börja
(Alexander VI) (1888) och Die ära der bastarden
am schlusse des mittelalters (1891).
Höfier, Max, tysk etnolog, f. 1848 i Tölz,
i Bajern, praktiserande läkare, har framför
allt gjort
folkmedicinen och hvad därmed sammanhör till
föremål för sin forskning. Han har äfven egnat de
tyska kultbröden omfattande undersökningar. Bland
H:s många arbeten må nämnas Volksmedizin
und aberglaube in Oberbayerns gegenwart und
vergangen-heit (1893), Wald- und baumkult in
beziehung zur volksmedizin Oberbayerns (1894),
Deutsches krank-heitsnamenbuch (1899), H:s
förnämsta verk, samt Das jahr im oberbayerischen
volksleben (1899), Weihnachtsgebäcke (i
"Zeitschrift fur österreichische volkskunde",
1905) och Volksmedizinische botanik der germanen
(1908). N. E. H.
Höfling, Jo h ann Wilhelm Friedrich, tysk teolog,
f. 1802, d. 1853, blef 1833 professor i praktisk
teologi i Erlangen och 1852 konsistorial-råd
i München. H. var en högt ansedd representant
för den konfessionell-lutherska riktningen, men
trädde i bestämd opposition mot den yttersta
lutherska högerns katoliserande tendenser
i fråga om uppskattningen af det kyrkliga
ämbetets betydelse. Hans förnämsta arbete är
Das sakrament der taufe (2 bd, 1846-48), än i
dag af grundläggande betydelse. Stort uppseende
väckte på sin tid hans afh. Grundsätze der
evangelisch-lutherischen kirchen-verfassung
(1850; 3:e uppl. 1852). (E. Bg.)
Höfrö, landtbr., frö af växter, som odlas till
hö. Ordet användes oftast för att beteckna
det i hög grad orena frö, som uppsamlades i
skullar och lador för att användas vid vallars
insådd. H. J. Dft.
Höfrö, fideikommissegendom. Se Höfverö.
Höft 1. E o (lat. coxa), anat., den af bäckenets
sidokant orsakade knölen och dess omgifning
nedåt. De i bäckenet ingående höftbenen ha
en öfre, framåt och bakåt löpande, tjock,
rundad kant, höftbenskammen, som fram mot
ljumsken slutar i en knöl. Höftbenskammen
ligger omedelbart under huden och skiljer i
det yttre nedre delen af bålen (veklifvet)
från bäckendelen; nedom vidtager den
öfre, tjocka delen af låret, med väldig
muskelmassa, som där likväl ligger utanpå
bäckenets ben. Omkr. 15 cm. nedom höftkammen,
rätt utefter sidan, finnes en framstående,
långsträckt, rundad knöl, lårbenets stora
vändknöl (trochanter major), hvilken äfven
hör till och i dagligt tal kallas höften,
höftknölen, höftknotan. Se Bäcken och Lår.
G. v. D.»
Höftben, Höftbenskam, anat. Se Höft.
Höftknota, H ö f t k n ö l, anat. Se H ö f t.
Höftsjuka (lat. coxitis), kir., en nästan
uteslutande hos barn och unga personer, mera
sällan hos fullvuxna framträdande åkomma, som
merendels är af tuberkulos natur. Den består
uti en inflammation af höftleden och de ben,
som bilda denna. Oftast är utgångspunkten
i benen, hvilka där ha lösare, "spongiös",
väfnad. Från den ursprungliga härden, inuti
benändarna, lårbens-hufvudet och dess hals
eller ledgångspannan, sprider sig sjukdomen
till ledkapseln. I lindrigare fall består den
endast i en utgjutning i denna; men i svårare,
då benröta jämte varbildning tillkommer, tränger
sig varet in i leden, hvarvid förstöringen
blir högst betydlig. Stora abscesser bildas,
hvilka förr eller senare bana sig väg utåt, leden
förstöres, hela kroppen lider, och dödlig utgång
är ej sällan en följd af denna sjukdom. Äfven i
mindre svåra fall kvarstår ofta för hela lifvet
en förkrympt och obrukbar extremitet. Sjukdomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
