Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hörselorgan - Hörselorgan 1. Anat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riskt betydligt äldre än den andra
delen. Hörselorganet såväl hos ryggradsdjur som
ock hos flertalet ryggradslösa djur låter sig
nämligen leda tillbaka till den förstnämnda delen
som en enkel grundform. Denna har karaktären
af en från huden på djupet instjälpt blåsa -
en hörselblåsa (fig. 1), som på sin insida
är delvis utklädd af ett lager epitelceller,
hörceller, hvilka äro försedda med af fina hår
sammansatta spröt (hörhår; fig. l a). Dessa
skjuta in i blåsans hålighet, som eger ett
flytande innehåll, hvari en eller flera fasta
kroppar (hörstenar, otoliter, otokonier;
fig. l b) äro suspenderade. En särskild nerv,
hvars perifera grenar stå i intim förbindelse
med hörcellerna, förenar hörselblåsan med
Fig. 1. Hörselblåsa hos ryggradslöst djur.
Fig. 2. Hinnlabyrint hos pirålen.
Fig 3. Hinnlabyrint hos benfiskar.
Fig. 4. Hinnlabyrint hos människan.
det centrala nervsystemet (fig. l c). Hos de
encelliga djuren, hos protozoerna, saknas,
såvidt man känner, egentliga sinnesorgan. Det
är dock ej osannolikt, att de hårbildningar,
som uppträda på dessa djurs fria yta, icke
allenast tjäna som rörelseorgan, utan äfven
kunna ha en statisk betydelse. Hos metazoerna,
hos de flercelliga djuren åter, hos hvilka
sinnesorgan af mycket olika art kunna utvecklas,
uppträda hörselblåsor af ungefär den gestalt,
som ofvan beskrifvits. Hos en del af dessa djur
kunna blåsorna vara utomordentligt talrika, ända
till flera hundra, såsom hos medusorna. Det
synes gälla som en allmängiltig regel, att
hörselblåsorna hos sådana ryggradslösa djur,
hvilka ej kunna ställförflytta sig, såsom
svamp- och koralldjuren, eller förete ringa
rörelseförmåga, såsom sjöborrar och sjökorfvar,
eller hvilka slutligen lefva i hafsbottnens sand
och slam eller i jorden, såsom vissa maskar,
äro svagt utvecklade eller ock fullständigt
saknas. Dessa djurs lefnadssätt har också
gjort närvaron af dylika statiska sinnesorgan
obehöflig. Såvidt experimentella undersökningar
hittills ha kunnat ådagalägga, tjäna hos de
ryggradslösa djuren de nämnda hörselblåsorna
eller "otolit-apparaterna" uteslutande som
statiska organ. - Hos ryggradsdjurens lägst
stående form, hos lansettfisken, saknas
hörselorganet. Hos alla öfriga ryggradsdjur
finner man otolitapparaten som ett parigt
organ, ett på hvardera sidan om hjärnan. I
den enkla form, som utmärker organet hos de
ryggradslösa djuren, kan man emellertid spåra
detsamma endast under larvstadierna, t. ex. hos
grodynglet. I öfrigt har det statiska organet
genomgående undergått en mer eller mindre
invecklad omgestaltning, på samma gång som
därjämte ur detsamma efter hand utvecklats en
speciellt ljudpercipierande
afdelning, som i omfång och betydelse
når sin höjdpunkt hos däggdjuren och framför
allt hos människan. Redan hos de lågt stående
fiskformerna, pirålarna (Myxine), utvecklas
från hörselblåsan, som här något utdragits på
längden och kallas vestibulum (fig. 2 a), en
halfcirkelformig kanal eller båggång, hvars båda
uti vestibulum inmynnande ändar äro blåsformigt
uppdrifna och därför benämnas ampuller (fig. 2
b). Därjämte utvecklas från vestibulum ett smalt,
i sin fria ända något säckformigt vidgadt rör,
ductus endolymphaticus (fig. 2 c). Den på så sätt
modifierade ursprungliga hörselblåsan har mycket
tunna, mjuka väggar, som på insidan äro utklädda
af epitelceller. På tre olika begränsade områden
ha epitelcellerna omvandlats till hörceller med
hörhår och i närheten af dessa befintliga
otoliter, och inom samma fläckar utbreda
sig hörselnervens ändförgreningar. Dessa
områden kallas därför äfven hörfläckar,
maculæ 1. cristæ acusticæ. (Hörfläckarna
med tillhörande nerver äro å fig. 2 synliga å
de mörka punkterade ställena.) Hos en annan,
pirålarna närstående fiskform, nämligen
nejonögat, ha från vestibulum utvecklats
tvenne båggångar, hvar och en med en ampull
och hörfläck. Hos högre stående fiskar har
den ursprungliga hörselblåsan delat sig i en
öfre och en undre säckformig underafdelning,
hvilka genom ett smalt och kort rör pläga
gå öfver i hvarandra (fig. 3 a och 6). Den
öfre delen, som kallas utriculus (a), har
utvecklat trenne båggångar, hvar och en med
sin säckformiga ampull. Utriculus och hvarje
ampull har sin hörfläck (å fig. 3 utmärkt genom
finpunktering), i allt byggd i öfverensstämmelse
med ofvan gifna beskrifning. Den undre delen,
sacculus (fig. 3 6), är försedd med ett litet
knoppformigt bihang, lagena (fig. 3 c); sacculus
och lägena med hvar sin otolitförande hörfläck
(å fig. finpunkterad). (d å fig. 3 är ductus
endolymphaticus.) Hela denna komplicerade
apparat, som är ytterst tunnväggig och mjuk,
kallas hinnlabyrint. I själfva verket når
denna otolitapparat hos fiskarna, i jämförelse
med förhållandet hos öfriga ryggradsdjur, sin
högsta utbildning, och mycket anmärkningsvar
dt är härvid, att densamma hos en del fiskar
står i nära sammanhang med simblåsan. Det har
pä experimentell väg blifvit bevisadt, att
flera skilda fiskformer (och troligen äfven
alla fiskar) icke höra, men att de reagera
för buller, som de förnimma genom ett starkt
utveckladt hudsinne. Förmodligen står fiskarnas
s. k. sidolinje, som är ett sinnesorgan, i nära
sammanhang med dessa sinnes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
