Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Insekter - Insektgift - Insekthärjningar, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stöter på stora svårigheter, dels till följd
af denna djurgrupps ofantliga formrikedom
och den bristfälliga kännedomen om den inre
byggnaden, dels till följd af gruppens höga
ålder och vår ofullständiga kunskap om de
utdöda formerna, som sannolikt alltid skall
låta den ursprungliga samhörigheten mellan nu
lefvande grupper förbli oskönjbar. De talrika
hittills gjorda grupperingsförsöken måste
därför alla betraktas som mer eller mindre
otillfredsställande och provisoriska. Det, som
f. n. vunnit största tillslutningen, är det af
Brauer (1885) uppställda systemet, hvilket med
större eller mindre förändringar användes i de
flesta handböcker. Brauer afskiljer som en klass
för sig under namn af Apterygogenea de redan
från början vinglösa insekterna, borstsvansar
och hoppstjärtar. Alla öfriga insekter, hvilka
åtminstone någon gång under sin stamutveckling
genomgått ett bevingadt stadium, sammanföras i
klassen Pterygogenea. Denna indelas i följande
16 ordningar:
1. Dermaptera (Tvestjärtar), 2. Ephemeridæ
(Dagsländor), 3. Odonata (Troll-, Flick-
och Jungfru-sländor), 4. Plecoptera
(Sjösländor), 5. Orthoptera genuina,
(Rätvingar), 6. Corrodentia (Gnagarinsekter),
7. Thysanoptera (Blåsfotingar), 8. Rhynchota
(Half- l. Skinnbaggar), 9. Neuroptera (Nätvingar),
10. Panorpatæ (Näbbsländor), 11. Trichoptera
(Nattsländor), 12. Lepidoptera (Fjärilar),
13. Diptera (Tvåvingar), 14. Siphonaptera
(Loppor), 15. Coleoptera (Skalbaggar) och
16. Hymenoptera (Steklar). - Af praktiska
skäl har i detta arbete tillämpats den af
svenska entomologer (i "Svensk insektfauna")
använda modifikation af Brauers system, enligt
hvilken insekternas klass indelas i följande
13 ordningar:
1. Apterygogenea (Borstsvansar och
Hoppstjärtar),
2. Orthoptera (Rätvingar), 3. Pseudoneuroptera
(Rätvingesländor), 4. Corrodentia
(Gnagarinsekter), 5. Anoplura (Löss), 6.
Thysanoptera (Blåsfotingar), 7. Hemiptera
(Halfvingar), 8. Neuroptera (Nätvingar
1. Florvingar), 9. Coleoptera (Skalbaggar),
10. Lepidoptera (Fjärilar), 11. Diptera
(Tvåvingar), 12. Siphonaptera (Loppor)
och 13. Hymenoptera (Steklar). Af dessa
motsvara Orthoptera Brauers ordn. l och 5,
Pseudoneuroptera Brauers ordn. 2, 3 och 4
samt Neuroptera ordn. 9, 10 och 11 i Brauers
system. De särskilda ordningarna äro beskrifna
under sina svenska namn, utom Diptera.
Tillägg återfinnas för denna ordning under
Tvåvingar, för Blåsfotingar under Thysanoptera
samt för Borstsvansar, som uppfattats i samma
bemärkelse som Apterygogenea härofvan,
under Fjällborstsvansar, Japygidæ,
Larvborstsvansar och Hoppstjärtar
- Af den utomordentligt
rikhaltiga litteraturen öfver insekterna
(entomologi) kunna följande arbeten, som behandla
ämnet ur allmänna synpunkter, anföras: Réaumur,
"Mémoires pour servir à l’histoire des insectes"
(1734-42), De Geers verk med samma titel (1752-
78), Latreille, "Histoire naturelle des crustacés
et des insectes" (1802-05), Kirby och Spence,
"Introduction to entomology" (1815-26;
7:e uppl. 1860), Burmeister, "Handbuch
der entomologie" (1832-55), Lacordaire,
"Introduction å 1’étude de l’entomologie"
(1834-38), Westwood, "Introduction to the
modern classification of insects" (1839- 40),
Hagen, "Bibliotheca entomologica" (1862-63),
Packard, "Guide to the study of insects"
(1872),
Lubbock, "On the origin and metamorphoses of
insects" (1874), Mayer, "Ueber ontogenie
und phylogenie der insekten" (1876),
Graber, "Die insekten" (1877-79), Brauer,
"Systematisch-zoologische studien" (1885)
och "Ueber die verwandlung der in-secten im
sinne der descendenz-theorie" (1889), Kolbe,
"Einführung in die kenntnis der insecten"
(1889-93), Comstock, "A manual for the
study of insects" (1895), Sharp, "Insects"
(1901), Packard, "Textbook of entomology"
(1903), Handlirsch, "Die fossilen insekten"
(1906-08) och ’’Svensk insektfauna", under
utgifning af Entomologiska föreningen (se d. o.).
G.A-z.
Insektgift. Medan många insekter kunna förgifta
vid styng eller bett (se Giftapparat, Insektbett,
Insektstyng), innehålla andra i sin kropp
giftiga ämnen, som kunna förgifta djur, hvilka
förtära sådana insekter, under det att andra utåt
afgifva giftiga, illaluktande eller illasmakande
sekret, hvarmed de söka försvara sig, då de
bli farliga eller obehagliga att angripa. Till
den förra gruppen höra särskildt spanska flugor
och flera närstående skalbaggar (se Spanska
flugor), medan till den senare höra såväl en
del skalbaggar som ock åtskilliga kackerlackor,
tvestjärtar och fjärilslarver. Kuriösa exempel
äro bombarderingsskalbaggen (Brachinus crepitans
och explodens), som, när den förföljes, genom
analöppningen utstöter en finfördelad, retande
vätska, hvilken synes oxideras i luften samt
därvid bilda kväfoxid och salpetersyrlighet. En
Cerapterus-art på Java lär samma väg utspruta
en jodhaltig vätska. Vissa Dytiscus-arter
utstöta ur en "ändtarmsficka" en brun, af
svafvelväte luktande ånga, som grumlar vattnet,
hvari de dyka ned, och ge detta en obehaglig
lukt. Vårtbitaren afsöndrar en
brun, retande spott, ängssyrsan (Gryllus)
en hudretande urin o. s. v. Åtskilliga
fjärilslarver ha s. k. brännhår med därtill
hörande giftkörtlar. Silkesmasken afger
ett retande sekret (möjligen urin), som
kan orsaka hudåkommor hos arbetare,
som syssla med silkesberedning.
C. G. S.
Insekthärjningar, zool. På grund af insekternas
talrika förekomst och då flertalet insekter
lefver på växtvärldens bekostnad, är den
skada, som af dessa djur anställes, högst
betydlig. De för människan nyttiga växterna,
dessa må nu tillhöra de vildt växande eller
de odlade, äro nämligen i hög grad utsatta för
insektangrepp. Den skada, som härvid orsakas,
är under normala förhållanden svår att beräkna
och torde vanligen underskattas, då man ej
har tillfälle att jämföra förhandenvarande
förhållanden med dem, som skulle inträffa,
oni växtvärlden finge utveckla sig utan
angrepp från de växtätande insekternas
sida. Särskild uppmärksamhet tilldrar sig
däremot insekternas ingripande vid deras
massförökning, hvarvid s. k. insekthärjningar
uppstå. Det är nämligen ett faktum, att många
af de svåraste skadeinsekterna visa perioder
af njassforökning. Orsakerna härtill ha vi
utan tvifvel att söka i den omständigheten,
att dessa insekter lägga ett stort antal ägg
och alltså skulle föröka sig i en hastigt
tilltagande geometrisk progression, om ej
en sådan ökning under normala förhållanden
motverkades af den decimering, för hvilken
insekterna i fråga äro utsatta genom angrepp
af diverse fiender. Upphör nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
