Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen 1. Den fornisländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
953
Isländska litteraturen
954
tyrsdikterna "Grögaldr" och "Fiplsvinnsmål"
(se d. o.). - En särskild ställning intager
"Den Hö-ges sång" (Håvamål), med hufvudsakligen
gnomiskt innehåll och framställande hufvudsumman
af de gamles lefnadsvisdom. - Eddans hjältesånger
tillhöra alla (med undantag af "Völunds-kvädet",
Vplundarkviöa) en sammanhängande sångcykel om
Völsungar, Niflungar och Gjukungar, till hvilken
sedermera anknutits ett par dikter, tillhörande
Jör-munrekssagan. - Fragment af den gamla
heroiska folkdiktningen finnas äfven inströdda
i åtskilliga sagor. Sådana äro "Biarkamål",
"HervararkviÖa" m. fl. sånger i Hervararsagan
och åtskilliga dikter i Hålfs saga, Norna Gests
saga, m. fl. En sen, men fulltonig efterklang
af hjältediktningen finnes i den bekanta
"LoÖbrökarkviÖa" eller "Kråkumål". Med undantag
af det sistnämnda finnas dessa under titeln
"Eddica minora" samlade och utgifna af Heusleroch
Eanisch (1903). - Alla dessa kväden utmärkas
genom fornartad, hög enkelhet och friskhet i
framställningen. Uttrycket är skarpt tecknande,
tankedigert och sam-manträngdt samt har äfven
i berättande sånger en lyrisk prägel med stark
lutning åt det dramatiska. Själfva versbyggnaden,
med sina korta rader, förhindrar all onödig episk
omständighet. De i allt fornnordiskt skaldskap
använda omskrivningarna förekomma visserligen
äfven i dessa äldre dikter, men de äro där icke
på långt när så mörka och tillkonstlade eller så
talrika som i de namngifna skaldernas kväden. -
Mycket häntyder på, att alla ofvan nämnda kväden
eller sångfragment äro endast jämförelsevis
obetydliga lämningar af en rik och blomstrande,
öfver hela norden utbredd folkpoesi. Man är
numera ense om, att ingen Eddasång kan vara
äldre än från senare delen af 800-talet, men de
flesta förskrifva sig från 900- och förra hälften
af 1000-talet; vidt skilda åsikter äro däremot
framställda om den litterära eganderätten till
nämnda skaldskap. Säkert synes vara, att en stor
del af både guda- och hjältesagans innehåll
är eller varit gemensamt för skandinaver
och tyskar (jfr t. ex. Eddans Völsunga- och
Gjukun-gasånger och "Nibelungen lied"), men
lika otvif-velaktigt är, att båda folkgrenarna
med full frihet och efter hvar sitt egendomliga
lynne utbildat den diktkonst, som förvarat de
urgamla traditionerna. Hvad de rent nordiska
guda- och hjältesägnerna beträffar, är man af
många skäl berättigad till det antagandet, att
en stor del, kanske största delen af dem i heden
tid om ock i stundom sinsemellan rätt afvikande
versioner, varft lika allmänt kända och omtyckta
i Danmark och Sverige som någonsin i Norge och
på Island. Eunristningarna med sina versformer
och poetiska omskrifningar, teckningarna på
Eamsundsberget och de gottländska Ardre-stenarna,
Saxo Grammaticus, en senare tids folkvisor och
åtskilliga andra omständigheter ge vid handen,
att både de gamla sångernas innehåll och den
fornnordiska poetikens läror icke voro främmande
för svear, götar, gutar och daner. Möjligt och
troligt är, att den forndanska och fornsvenska
folkdiktningen på något egendomligt sätt
skilde sig från den västnordiska poesien,
men skiljaktigheten var säkerligen icke
väsentlig. Därom kan man emellertid endast
gissningsvis döma, enär man endast från Island
har i behåll forntida uppteckningar af dessa
dikter, hvilka i den form, hvari de nu befinnas
öfver-länmade, närmast måste anses tillhöra
norrmännen
och deras kolonister, islänningarna, samt
således räknas till den norröna litteraturen. -
I närmaste samband med Eddadiktningen stod
den s. k. skaldepoesien, som endast genom
i regel mer invecklad form, ämnesval och
kännedom om skaldernas namn skilde sig från den
förra. Gränsen var dock flytande, och månget
kväde står midt emellan båda kategorierna. Myten
och den gamla hjältesagan utgjorde i
skaldepoesien mera sällan diktens ämne, och
ehuru tillfälliga känslostämningar, såsom
glädje och sorg, kärlek och hat, visserligen
fingo ett uttryck i detta slags kväden, bestodo
likväl de namngifne skaldernas alster till
öfvervägande del af äredikter, afsedda att
förhärliga någon storman och ofta af skalden
själf framsagda inför sångens föremål. Därigenom
få dessa dikter mången gång ett historiskt värde,
som icke sällan öfverväger det poetiska. Äfven
i stil och rytm framträda olikheter, de förra
mestadels framkallade af den ofta otroligt
konstrika versformen. Omskrifningarna
äro mera invecklade, och slutligen
borttager förkonstlingen all uttryckets ädla
enkelhet. Genom flera öfvergångsled utvecklar sig
därjämte versbyggnaden från det gamla konstlösa
forn-yrfiislag till de s. k. drottkvädna
rytmerna, och till allitterationen (se
d. o.) eller bokstafsrimmet kommer ett
nytt moment i assonansen (se d. o.) eller
staf-velserimmet (isl. hending). En annan
utveckling af fornyröislaget är runhenda
(se d. o.), som med allitterationen förenar
slutrim i modern mening. Öm än öfverlägsna
skaldenaturer röra sig ganska obesväradt i dessa
omskrifningarnas och rytmernas konstmässiga
teknik, finner man dock, att det öfverdrifna
formväsendet ofta verkat hämmande på tankarnas
högre lyftning. Af det rätt betydliga antalet
dit-hörande dikter återstå hufvudsakligen endast
fragment, inströdda här och hvar i sagorna
eller i andra prosaskrifter, och ganska få
skaldesånger ha i sin helhet blifvit bevarade
åt eftervärlden. Utom i de större äredikterna
användes det drottkvädna versmåttet vanligen
äfven i de enstaka, epigrammatiska strofer
(isl. lausavisur), som förekomma öfverallt i
sagorna och tyckas förråda en allmänt utbredd
färdighet i att på stående fot kläda tankarna
i versform.
På gränsen mellan sagoperioden och den
historiska tiden möta oss de hälft mytiska norska
skaldenamnen S t a r k a d och Br a ge den gamle,
hvilken senare man bl. a. tillskrifver några
fragment af en s. k. "skölddrapa", d. v. s. ett
kväde om bilderna på en åt skalden förärad
sköld. De förste historiskt kände diktarna
finna vi bland Harald Hår-fagers hirdskalder,
af hvilka T h j o d o l f från Hvin och T
horbjörn Hornklofve äro de märkligaste. Från
den förre härröra det bekanta ättekvä-det
"Ynglingatal", som ligger till grund för Snorre
Sturlassons Ynglingasaga, samt stycken af en
skölddrapa, benämnd "Haustlpng", med mytiskt
innehåll. Thorbjörn Hornklofve har efterlämnat
stycken af "Glymdråpa" och af ett annat kväde i
enklare versmått af moderna litteraturforskare
kalladt Hrafns-mdl eller Haraldskvcetii,
båda diktade till Haralds ära och vittnande om
stor poetisk begåfning. Af okänd författare är
"Eiriksmål", ett skönt graf kväde, dik-tadt på
uppmaning af Gunnhild konungamoder till minne af
hennes gemål Erik Blodyx (d. 950). Vidt-frejdad
är Eyvind Skåldaspillir för sin berömda
minnessång öfver Håkan den gode (Hå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
