Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen 1. Den fornisländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konarmál); han författade äfven ett ättekväde,
benämndt "Háleygiatal" och diktadt till
Haakon jarls ära. Efter Eyvinds tid tystnade
de norske skaldernas sång, men diktarten
öfverfördes till Island, där den utvecklades och
blomstrade. Främst bland Islands många skalder
bör nämnas Egill Skallagrimsson, en af
forntidens yppersta diktare, af hvars kväden de
märkligaste äro "Hǫfuðlausn", "Arinbjörnsdrapa"
och "Sonartorrek". De viktigaste af den följande
tidens isländska skalder äro Glúm Geirason,
författare till en "arfdrapa" öfver Harald
Gråfäll; Kormak Ågmundsson, som i
många visor skildrade sin olyckliga kärlek;
Einarr Skálaglamm, författare till drapan
"Vellekla"; Hallfred vandræda-skáld, Olof
Tryggvessons skald, som till denne konungs ära
diktat flera vackra drapor; Gunnlaug Ormtunga
och Skald-Hrafn, kända för sina kärleksvisor och
sin strid om Helga den fagra; Eilífr Guðrúnarson,
som författade en af konstlade omskrifningar
uppfylld mytisk dikt, benämnd "Þórsdrápa";
Ulf Uggesson, hvilken i "Húsdrúpa" likaledes
skildrade mytiska ämnen; Sigvat Thordsson,
Olof helges hirdskald, författare till
bl. a. "Nesjavíssur" samt till en i toglag
affattad "drapa om Knut den store i Danmark"
äfvensom till "Bersöglisvísur" (frispråksvisor),
hvilka innehålla öppenhjärtiga råd till Magnus
den gode; Thormod Kolbrúnarskáld, som stupade med
Olof den helige i slaget vid Stiklastad;
Arnor jarlaskald, den ypperste diktaren på Harald
Hårdrådes tid, samt den med dessa samtida
Hallar-Stein, författare till den helt bevarade
drapan "Rekstefja" om Olof Tryggvesson. Den
länge förstummade norska dikten fick åter en
egen tolk i konung Harald Hårdråde, men för
öfrigt var det alltjämt isländska skalder, som
ända till slutet af 1200-talet läto sina sånger
ljuda i kungahallen eller kämpasalen. Bland de
många diktarna efter Haralds tid må här nämnas
endast Snorre Sturlasson, som författade
en omfångsrik dräpa ("Háttatal") i 102 strofer,
på olika versmått, till konung Håkan Håkanssons
och Skule jarls ära, samt Snorres brorsöner
Olof Thordsson hvitaskald och Sturla Thordsson,
af hvilka den senare om konung Håkan Håkansson
skref flera utmärkta kväden ("Hákonarkviða",
"Hrafnsmál") och var den, som slutade de
egentliga isländska hirdskaldernas rad. - Äfven
i Norges andra nybyggen framträdde skalder, som
tillhörde denna riktning, t. ex. Ragnvald
jarl på Orknöarna, äfvenledes författare till
ett "Háttatal", samt Orknöbiskopen Bjarne
Kolbeinsson, hvilken skref en ännu bevarad
"Jomsvikingadrapa". - I alla dessa äredikter, där
krigarens bragder i främsta rummet förhärligas,
spårar man jämförelsevis föga af den förändring,
som införandet af en ny troslära f. ö. måste
framkalla i seder och tänkesätt. Äfven i
de drapor, som tillhöra den kristna tiden,
användas ständigt omskrifningar, bilder och
talesätt, hvilka hämta sin förklaring ur den
hedna myten och hjältesagan. Men å andra sidan
är det klart, att den nya religionen nödvändigt
skulle förr eller senare tillföra dikten äfven
ett nytt innehåll. Märkligast i detta afseende
är den sköna "Solsången" (Sólarlióð), som jämte
kristligt moraliska råd meddelar syner från
himmel, skärseld och helvete, men
till en stor del rör sig med hedniskt
bildmaterial; äldre än från 1100-talet är
den icke, men möjligen yngre. Det låg ock
nära till hands att öfverflytta lofkvädet på
det religiösa området. Kristus och helgonen
uppfattades som hjältar och stridsmän och
voro som sådana värda att besjungas. Redan
Hallfred vandrædaskáld diktade en numera
förlorad "Uppståndelsedrapa", där säkerligen
Kristi nedstigande till helvetet och besegrande
af mörkrets makter utgjorde hufvudtemat. Olof
den helige, på samma gång krigare och helgon,
fick sin skald i Einarr Skúlason, som diktade
den religiösa drapan "Geisli". Till samma
riktning höra äfven "Placidus-drapan", efter
en gammal legend diktad af okänd författare,
kaniken Gamles dikt "Harmsól" (sol i sorgen),
framställande ångerns makt, "Leiðarvisan",
af Brand, afhandlande söndagens helgd, och
många andra liknande kväden. Den sista och
mest berömda dikt af hit hörande dikter är
Eystein Ásgrimssons omkr. 1360 författade sång
"Lilja", till frälsarens och jungfru Marias
ära i det efter dikten uppkallade versslaget
liljulag. - Från denna tid undanträngdes den
gamla skaldesången af rímur, ett slags ballader
med ämnen från myten, legenden, historien,
äfventyrssägnen eller riddarromanen affattade i
olika fyrradiga slutrimmade strofformer, skapade
efter förebild af de medeltida kyrkosångernas
versslag. Den äldsta kända dikten af detta
slag är Einar Gilssons "Óláfsríma" (om Olof den
helige), från midten af 14:e årh. "Skiðaríma",
sannolikt författad af Sigurd Fostre,
skald hos Björn Jorsalafare, är märklig till
sitt innehåll, emedan den gamla guda- och
hjältevärlden där göres till föremål för
satiriskt löje. "Þrymlur" äro en omdiktning af
"Þryms-kviða", liksom "Völsungsrímur" af Eddans
hjältesånger. "Skáld-Helga-rímur", "Áns rímur",
"Friðþjófsrimur" samt många andra äro rimmade
omarbetningar af gamla sagor; "Skikkju-rímur",
"Filipó-rimur", "Konradsrímur", "Herburtsrímur",
"Rollantsrímur" o. s. v. hämta sina ämnen från
den allt mera omtyckta riddarromanen. Största
delen af dessa dikter är ännu outgifven.
Såväl i hjältesångerna som i skaldediktningen
finner man yttringar af norrönastammens
historiska sinne, hvilket också på ett
framstående sätt gifvit sig ett uttryck i folkets
prosaiska litteratur, hvars yppersta alster äro
de berömda sagorna, såsom berättelser af såväl
verkligt som diktadt innehåll benämnas. Den
historiska drapans skald och sagoberättaren
måste nödvändigt ega mycket gemensamt, och
ofta ha de säkerligen varit förenade i en
person. Skalden i synnerhet färdades omkring
i främmande länder, och det var följaktligen
också han och andra färdlystna män, som hemförde
det rikhaltigaste ämnet äfven för den prosaiska
traditionen. Från en konstlös början utvecklade
sig denna småningom, troligen icke utan påverkan
af den på likartadt sätt byggda iriska sagan,
till en viss fasthet och afrundning samt nådde
en hög grad af fulländning, så att slutligen
den skriftlige upptecknaren i många fall endast
behöfde lägga den sista ordnande handen vid den
traditionella berättelsen, i hvilken vanligen
- liksom i den iriska sagan - äfven en stor
mängd skaldevisor inströddes för att styrka
framställningens trovärdighet. Sagolitteraturens
innehåll är i främsta rummet en framställning
af isländska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
