Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesuitstil, konsthist. - Jesu och Marias präster. Se Eudes, J. - Jesus del Monte, förstad. Se Habana - Jesus hominum salvator, I.H.S. Se kristusmonogram - Jesus Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstperiod, som sökte skyla sin fantasis armod med tomt effektsökande prål.
Jesu och Marias präster. Se Eudes, J.
Jesus del Monte, förstad. Se Habana, sp. 942.
Jesus hominum salvator (vanl. skrifvet endast med begynnelsebokstäfverna. I. H. S.), lat., "Jesus, människornas frälsare’’. Se Kristusmonogram.
Jesus Kristus. Jesus (grek. Ĭesus) är den grekiska formen för det äldre Josua (hebr. Ješuʿa l. Jehošuʿa; jfr Jason). J. hette bland sina samtida J. af Nasaret, därför att Nasaret var hans hemvist ända till hans offentliga uppträdande. Kristus (grek. Christos) är den grekiska formen för Messias (hebr. mašiaḥ, aram. mešiḥa). Föreningen af de båda namnen till ett, Jesus Kristus, som förekommer för första gången i aposteln Paulus’ bref, är en kort sammanfattning af bekännelsen: Jesus är Kristus.
J. föddes i Betlehem under konung Herodes den stores sista regeringstid (om tidpunkten se vidare Kristi födelse). Hans föräldrar hette Josef och Maria, af hvilka den förre synes snart ha dött, så att han ej vidare omtalas i evangelierna. J. hade flera syskon, åtminstone ett par systrar och fyra bröder: Jakob, Joses, Judas, Simon (Mark. 6: 3), i N. T. kända under namnet "Herrens (Jesu) bröder" (Apg. 1: 13, 1 Kor. 9: 5), af hvilka Jakob (se denne, sp. 1179–80) efter Jesu död en tid intog en mycket framstående ställning som föreståndare för församlingen i Jerusalem och af ålder ansetts som förf. till "Jakobs bref", likasom Judas betraktas som förf. till "Judas bref". Om Jesu barndom och ungdom ha evangelierna ej mycket att förtälja, ett bevis därpå, att han under denna tid ej på något särskildt sätt i yttre hänseende skilde sig från andra. Jesu offentliga verksamhet inföll på den tid, då Judéen och Samarien stodo under romarnas omedelbara förvaltning (genom prokuratorn Pontius Pilatus 26–36 e. Kr.) samt Galiléen och Peréen lydde under Herodes Antipas, hvilken var romersk vasallfurste. Frågan om längden af hans offentliga verksamhet och de närmare tidsbestämningarna i hans lif beror af det värde, som tillmätes det 4:e evangeliet. Tillerkännes detta evangelium historisk trovärdighet, får man hufvudsakligen följande bild af J:s offentliga lif. A: Inledande och förberedande händelser. Jesu offentliga framträdande stod i nära samband med Johannes döparens (se d. o.) uppträdande, och han fick sin invigning genom att låta denne döpa sig i Jordan (Matt. 3: 13–17 med parallellst.). Dopets betydelse för J. uttrycka evangelisterna med att hänvisa till den därvid skedda andemeddelelsen (Luk. 4: 1) och de tecken, som därvid skedde, "för att han måtte blifva uppenbar för Israel" (Joh. 1: 31). Efter dopet ställa de tre förste evangelisterna frestelserna (Matt. 4:1–11 med parallellst.). Berättelsen därom är beroende på Jesu egna meddelanden, då ingen af lärjungarna var med honom under denna tid, och beskrifningen på dem är symbolisk; med symboliska uttryck skildrade man på denna tid inre andliga erfarenheter. Frestelsen utgår från två förutsättningar: att J. är Messias; att han är i besittning af utomordentliga gåfvor. Den bestod i frågan, om han ville bruka dessa gåfvor för att häfda sig själf och tillfredsställa sina personliga behof ("öknens frestelse"), för att med yttre undertecken öfvertyga Israel om, hvem han var ("tinnarnas frestelse"), för att grundlägga ett stort världsrike med Jerusalem som medelpunkt ("bergets frestelse"). J. afvisade frestelsen i alla dessa former och ställde sig därmed från början i motsats till judarnas vanliga messiasföreställningar. Efter sina genomkämpade frestelser uppsökte J. åter Johannes döparen vid Jordan och vann där sina första lärjungar (Joh. 1: 29–51), bland hvilka två brödrapar: Simon Petrus och Andreas samt Johannes och Jakob, söner till Sebedeus, alla från Galiléen, senare kommo att bilda kärntruppen. Från trakten af Jordans nedre lopp begaf sig J. åter hem till Galiléen, där han tills vidare slöt sig till sina föräldrar och bl. a. deltog i bröllopet i Kana och där gjorde sitt första under. — Den följande tiden, som upptages af hans egentliga offentliga verksamhet, torde ha bestått af 2 år (eller 3, ifall den i Joh. 5 omtalade festen är att betrakta som en påskfest). — B: Ett (l. två) år af öfvervägande yttre framgång. Sin hufvudsakliga verksamhet under denna tid förlade J. till Galiléen och närmare bestämdt till trakten af sjön Genesaret (se d. o.), endast i början och slutet har han besökt Jerusalem. För kännedomen af den förra verksamheten (i Galiléen) äro de 3 första evangelierna våra källor, för den senare uteslutande det 4:e evangeliet. J. synes alltså allra först ha uppsökt Jerusalem och där rensat templet samt bl. a. haft ett märkligt samtal med rådsherren Nikodemus (Joh. 2–3). På återvägen till Galiléen sammanträffade han med den samaritiska kvinnan vid Jakobsbrunnen (Joh. 4). I Galiléen synes J. ha tagit sitt stamhåll i Kapernaum, på nordvästra stranden af sjön Genesaret. Bland hans första här utförda handlingar var utväljandet af en förtrogen krets lärjungar, som skulle vara i hans närhet beständigt för att så fostras till hans sändebud (Mark. 1: 14–20 med parallellst.). J. utvalde till slut 12 sådana förtrogna ("Jesu apostlar"; se förteckn. Mark. 3: 16–19 med parallellst. och Apg. 1: 13). Kärnan bildades af de två brödrapar, som J. lärt känna hos Johannes döparen vid Jordan. I samband härmed började J. en predikoverksamhet, som hade tre olika former: predikningar eller tal i synagogorna i anslutning till de där lästa heliga skrifterna (se Matt. 4: 23; 9: 35 med parallellst., Luk. 4: 16–21); fria tal ute i naturen, utan anslutning till någon uppläst bibeltext ur G. T. (exempel på detta Jesu sätt att predika är bl. a. bergspredikan, Matt. 5–7); liknelsetal, hvarvid J. framdrog något exempel på den i naturen eller människolifvet härskande ordningen och ville lära sina åhörare att tro på en motsvarighet därtill inom Guds rike och inrätta sitt lif därefter (exempel på sådana liknelser erbjuda Matt. 13, Luk. 13-18 m. fl.). Innehållet i Jesu förkunnelse rörde sig hufvudsakligen omkring ämnet Guds rike l. himmelriket (se d. o.). Men jämte detta uppträdde han som en underbar och mäktig hjälpare, i det han botade flera slags sjukdomar och äfven uppväckte från döden (se t. ex. Matt. 4: 23 ff.; 11: 5). Ett konkret exempel på en arbetsdag med predikan och helbrägdagörelse bjuder Mark. 1: 21–34. Ett särskildt slags sjuka, de s. k. besatte, omtalas ofta; de torde ha motsvarat hvad vi hufvudsakligen beteckna som nervsjuka. Ett annat utmärkande drag i Jesu uppträdande var, att han ock personligen tog sig af människors andliga nöd och tillsade dem syndernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
