Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlåtelse, där han fann en längtan därefter, m. a. o. visade sig som syndares vän (se Mark. 2: 5, 15–17; Luk. 7: 36–50; 19: 1–10). Gentemot fariséernas klandrande anmärkningar mot honom härför hänvisade han till ändamålet med sin ankomst i världen ("att uppsöka och frälsa det, som var förloradt", Luk. 19: 10), till den himmelske faderns sinnelag (liknelsen om den förlorade sonen, Luk. 15), människosjälens eviga värde (liknelsen om det förlorade fåret och den borttappade penningen, Luk. 15) och människors olika hjärteställning till Gud (liknelsen om fariséen och publikanen, Luk. 18). Mot slutet af detta första år har J. utsändt sina 12 lärjungar för att vidare utbreda hans förkunnelse bland folket och i hans namn göra samma barmhärtighetsverk som han (Matt. 10 med parallellst.), och måhända samtidigt härmed besökte han ensam Jerusalem vid en där firad fest (Joh. 5). — C: Ett år af öfvervägande motstånd och kamp. J. fortsatte under detta år sin verksamhet i Galiléen och gjorde för en kort tid äfven en resa till trakten n. om denna provins. Sedermera drog han sig till Judéen och Jerusalem. Utmärkande för stämningen visavi J. under detta år är ett alltjämt växande motstånd, som till slut stegras till dödlig fiendskap. Krisen synes ha börjat efter den underbara bespisningen af den stora folkskaran ö. om sjön Genesaret, då J. nekade att gå in på folkets önskan att få göra honom till sin konung (Mark. 6: 30–46 med parallellst. Joh. 6). T. o. m. bland lärjungeskaran inträdde nu en allvarlig kris med begynnande affall (Joh. 6: 60, 66). Därefter måste J. noga vakta sig för allt, som kunde ge anledning till en uppstående folkrörelse till hans förmån (Mark. 7: 4, 24, 36; 8: 30; 9: 9). Samtidigt vidgade han den uppkomna klyftan mellan sig och folkets andliga ledare genom att skoningslöst angripa deras skrymteri, afvisa deras begäran att få se tecken och varna sina lärjungar för dem (Mark. 7: 1–13; 8: 11 ff., 15; Matt. 12: 38–42 m. fl.). Ställningen blef på detta sätt allt allvarligare äfven för lärjungarna, och J. tecknade den skarpt i ord sådana som Luk. 14: 25–35. Om stämningen i hans egen själ få vi en aning af ställen sådana som Luk. 12: 49 ff. Om hans känslor vid afskedet från Genesarets omgifning vittna orden i Matt. 11: 20–24. Troligen för att undgå fientliga ränker och samtidigt kunna egna sig åt lärjungarnas fostran begaf sig J. därpå ut på vandring mot n., hvarvid han fick tillfälle att bringa hjälp åt den kananeiska kvinnan (Mark. 7: 24–30 med parallellst.). Återkommen till sin hemprovins, stannade han först i trakten af Cæsarea Philippi, där Petrus aflade sin bekännelse och sin tro på mästaren som Messias (Mark. 8: 27–30 med parallellst.); i samband härmed började J. förkunna för de sina sitt lidande (Mark. 8: 31 ff.). En vecka därefter fingo tre af hans förtrogna lärjungar upplefva hans förklaring (Mark. 9: 2–8), hvilken hade till uppgift att på en gång bekräfta Petrus’ nyss aflagda bekännelse och stadfästa Jesu fortsatta förkunnelse af sitt lidande (Mark. 9: 31 ff. med parallellst.). Redan på hösten synes J. ha lämnat Galiléen för att i Jerusalem bevista löfhyddohögtiden (okt.; Joh. 7: 2, 10). Efter att ha stannat i hufvudstaden till tempelinvigningsfesten (december; Joh. 10: 22), drog han sig tillbaka till trakten af Jordans nedre lopp (Joh. 10: 40). Härifrån gjorde han ett kort besök i Betania, där Lasarus uppväcktes, hvarpå han åter drog sig tillbaka till trakten af Jordan (Joh. 11: 54). Härifrån gjorde han, efter ett nytt besök i Betania, sitt intåg i Jerusalem, hvarmed inleddes den sista veckans händelser, med nattvardens instiftelse på torsdagen, Jesu död på fredagen och hans uppståndelse på söndagen. — Innehållet i Jesu förkunnelse rörde sig äfven under detta år omkring Guds rike, men samtidigt ställde han nu sin egen person mera fram i förgrunden. Vid Cæsarea Philippi lät han sålunda Petrus bekänna honom som Messias, vid intåget i Jerusalem mottog han folkets hyllning som sådan, och inför Stora rådet bekände han sig själf vara det (Mark. 14: 61 f.). Guds sändebud till Israel före honom betraktade han som "tjänare", sig själf däremot som "Sonen" (Matt. 21: 33–44). Lidandet och döden tedde sig icke för honom som ett korsande af hans och Guds plan, utan som ett led i hans egen gärning (Luk. 12: 49 f., Mark. 10: 45, Joh. 10: 18; 14: 12; 17: 5, 13 m. fl.), och han var viss om, att han efter döden skulle blifva förhärligad samt att han en gång skulle återkomma för att hålla dom öfver lefvande och döda (Matt. 24–25 och parallellst.). D: Verkan af Jesu uppträdande, de yttre orsakerna till hans död. J. kunde under den första delen af sin offentliga verksamhet glädja sig åt en stor anslutning bland folket, som i honom igenkände en stor profet (Luk. 7: 16) och i vissa ögonblick undrade, om han ej rent af var den väntade förlossaren (Matt. 12: 23). Jesu hållning gentemot hela sin samtids messiasförväntningar skapade emellertid alltfort ovisshet rörande hans person. Och själfve Johannes döparen, som dock i förstone utpekat honom som Messias, råkade till sist i tvifvel, om han var den, som komma skulle, eller om man hade att förbida en annan (Matt. 11: 2 ff.). Folkets andliga ledare, fariséerna och de skriftlärde, funno stora betänkligheter i Jesu likgiltighet för deras fromhetsöfningar (fasta, allmosegifvande), hans fria tolkning af sabbatsbudet, hans umgänge med publikaner och syndare, hans utdelning af syndaförlåtelse, hans höga anspråk att vara Guds son, hans angrepp på deras skrymteri etc. Att J. till sist kunde dömas till döden, utan att någon vågade uppträda till hans försvar, berodde därpå, att folket, som vid intåget i Jerusalem gifvit honom sin hyllning, snart svalnade i sin ifver, när han ingenting gjorde för att förverkliga idealet af deras Messias, att fariséerna numera i honom sågo en fara ej blott för deras egen auktoritet, utan ock för Israels religion, och att sadducéerna, som hade den största makten i Stora rådet, fruktade den folkrörelse, som J. framkallat, då den enligt deras tro lätt kunde ge romarna anledning att gripa in och taga ifrån dem den lilla rest af makt, som de ännu innehade (jfr öfversteprästens ord i Joh. 11: 47 ff.). — E: Trovärdigheten af evangeliernas berättelser. Tilliten till evangeliernas uppgifter om de där meddelade Jesusorden och hans verk är f. n. i stort sedt större inom den vetenskapliga forskningen, än den varit under gångna tider. Redan en jämförelse med aposteln Paulus’ skrifter är egnad att bestyrka den evangeliska traditionen: om man blott diktat och icke haft något att bevara af Jesu förkunnelse, så skulle denna sannolikt ha kommit att likna Paulus’ talesätt, ty han var den förnämsta personligheten efter J., men skillnaden mellan bådas sätt att tala är betydande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
