NORDISK FAMILJEBOK

KONVERSATIONSLEXIKON

OCH

REALENCYKLOPEDI

Johan (po. Jan), konungar af Polen: 1. J. II Kasimir, son till Sigismund III Vasa och dennes andra gemål, Konstantia af Österrike, f. 21 mars 1609, d. 16 dec. 1672 i Nevers, erhöll en bristfällig uppfostran under sin bigotta moders ledning. Efter att ha deltagit i preussiska fälttåget 1629 och i det ryska 1633 och sedan han sett en ungdomsböjelse för en hofdam (af svensk härkomst, Lukretia Gyllenstierna) korsad af statsklokhetens bud, drefs han af sitt oroliga och nyckfulla temperament att söka äfventyr utom fäderneslandet. Emot sin broder konung Vladislavs vilja ämnade han sålunda 1638 begifva sig till Spanien, men på vägen uppsnappades och fängslades han af franska regeringen, som därmed tog hämnd på det polska konungahuset för dess habsburgska sympatier; först 1640 återfick han friheten. Under fängelsetiden (liksom tidigare) utsatt för stark påverkan af jesuiterna, ingick han 1643 (i Loreto) som novis i deras orden, ett steg, som beredde konung Vladislav stora bekymmer. Belönad af påfven med kardinalshatten (1646), men å andra sidan påverkad af broderns fortsatta föreställningar, utträdde han vid novitiatstidens slut (1646) ur orden. Sedan han kommit i tvist med påfven i vissa titelfrågor och genom en brorsons bortgång fått större utsikter till polska tronen, nedlade han kardinalsvärdigheten (1647) och nåddes kort därefter af budskapet om Vladislavs död (1648). Vid det följande kungavalet, som inföll samtidigt med den upproriske kosackhetmanen Bogdan Chmielnickis första triumfer, utgick han segrande ur täflan med sin bror Karl och vann kronan på samma villkor som tidigare Vladislav, hvars änka (Marie Louise af Gonzaga-Nevers) han jämväl äktade. J:s följande regering (jfr Polen, historia) fylldes i början af det ideligen åter uppblossande kosack- och tatarkriget, som slutligen genom Lill-Rysslands underkastelse under tsar Aleksej (1654) vidgades till en kamp mellan Polen och Ryssland. Redan dessförinnan hade den börjande inre upplösningen tagit sig farliga uttryck (underkanslern Radziejowskis intriger, domfällande och flykt till Sverige 1651; det första liberum veto i sammanhang därmed 1652). Vid Karl X Gustafs ingripande i den östeuropeiska krisen 1655 tycktes Polen sönderfalla redan vid det första häftiga anfallet, och konungaparet måste vika undan för det svenska infallet till Schlesien. Krisen förvärrades ytterligare genom den preussiske vasallhertigens (”den store kurfurstens”) affall, och då J., uppmuntrad af den energiska drottningen, sökte samla rikets krafter mot de båda inkräktarna, förlorade han mot dem tredagarsslaget vid Warschau (juli 1656). Ehuru han snart fick ännu en fiende i fursten af Siebenbürgen, Georg II Rakoczy, som framställde anspråk på hans krona, lättades å andra sidan hans bekymmer genom Danmarks, Hollands, Rysslands och kejsarens ingripande mot Sverige och genom den visserligen dyrköpta försoningen med den store kurfursten, som han måste lösa från länsbandet (1657). Vid fredsuppgörelsen i Oliva 1660, som gjorde slut på Polens livländska anspråk, måste J. för egen del afstå från anspråken på Sveriges krona, ehuru han (utom i korrespondensen med Sverige) fortfarande skulle få använda den svenska konungatiteln. Kriget med Ryssland fortsatte alltjämt med skiftande vapenlycka, och J. deltog själf i fälttågen; först 1667 afslöts stilleståndet i Andrussov, som lämnade områdena ö. om Dnjepr i tsarens våld. — J:s senare regering fylldes af inre partisplit, särskildt i sammanhang med den intriganta drottningens planer att, mot materiell vedergällning från Ludvig XIV:s sida, låta välja en fransk prins till polsk tronföljare. Ehuru J. (i ett berömdt tal till riksdagen, juni 1661) framställde denna intrig som förestafvad af omsorg om det inre lugnet och ehuru anhängare värfvades för densamma genom en vidtutgrenad korruption, väckte dock tanken på ett konungaval vivente rege (”under konungens lifstid”) skarp opposition af stormarskalken Jerzy Lubomirski och en god del af adeln. På båda sidor stod man färdig att indraga utländska makter (i hofpartiets intresse äfven Sverige) i det 1665 utbrytande inbördes kriget. J. led mot de upproriske en svår