motgång (juli 1666) och måste i allt väsentligt gifva efter för deras fordringar, särskildt också beträffande adelns af de franska intrigerna hotade fria valrätt; Lubomirski dog kort därefter (jan. 1667), öfvergifven af sina anhängare. Ludvig XIV ansåg sig dock icke af denna uppgörelse förhindrad att fortsätta sina påtryckningsförsök i Warschau, men för J. framstod numera en abdikation som enda medlet att förena ordhållighet gentemot adeln med (mera lönande) eftergifvenhet för de franska lockelserna. Innan denna plan blifvit förverkligad, hade drottningen aflidit (apr. 1667), till det sista outtröttlig i det franska partiets intresse. Ställd inför nya yttre svårigheter (kosackhetmanen Dorosjenkos förbund med sultanen och det polsk-turkiska krigets utbrott 1667) och genom sina fortsatta franska förbindelser beröfvad sista resten af sina undersåtars förtroende, som i stället allt mer skänktes åt den nye kronhetmanen Johan Sobieski, fann J. tiden vara inne att inför den till riksdag samlade adeln nedlägga sin krona (16 sept. 1668). Efter att till juli 1669 ha uppehållit sig i Polen som fransk pensionär valde han helt naturligt Frankrike till sitt andra fädernesland, där han (bosatt i S:t Germain des Prés) erhöll ett rikligt underhåll, men under sin återstående mellan andaktsöfningar och nöjen delade tillvaro icke spelade någon som helst politisk roll. Med J. utslocknade Vasaätten på manslinjen, öfver J:s regentgärning och personlighet har vår tids polska historieskrifning fällt en sträng dom, som samtidigt skarpt framhäfver drottningens riksfördärfliga korruptionspolitik.

2. J. III (Sobieski), son af kastellanen i Krakau Jakob Sobieski, på fäderne och möderne (Żolkiewski) stammande från berömda magnatätter, f. 17 aug. 1629, d. 17 juni 1696, erhöll en genom utländska studieresor fullbordad omsorgsfull uppfostran, fick sin militära utbildning i det stora kriget på 1650-talet och under fälttåget mot ryssarna 1663—64, men kom att spela en mer framträdande roll, först sedan drottning Marie Louise samtidigt börjat söka hans medverkan i den stora intrig, som afsåg att göra en fransk prins till polsk tronföljare (se J. II). Hans tidigt inledda kärleksförbindelse med en af drottningens franska hofdamer, Marie Casimire de la Grange d’Arquien (Marysienka), förmäld med Jan Zamojski (d. y., d. 1665), drog honom i sin mån till det franska partiet, och utom gynnandet af denna kärlekshandel erbjöd honom drottningen som lockbete den förföljde oppositionsledaren Lubomirskis titlar och värdigheter. Han blef sålunda kronmarskalk (1665) och deltog på konungaparets sida i den krigiska uppgörelsen med Lubomirski (1666); samtidigt förmälde han sig med Marysienka (1665). Utnämnd till fälthetman (1667), till kronhetman (1668), ställes han i det nyss utbrutna kriget mot Turkiet inför större uppgifter, än det dynastiska intrigspelet kunnat erbjuda. Med en fåtalig styrka försvarade han Podhajce (i Podolien) mot de anstormande tatariska skarorna (aug. 1667) och genomdref en dräglig uppgörelse med kanen; till den i alla fall nödvändiga tributen släppte han rundligt till af egna medel. För denna bedrift storartadt hyllad af olika landsändar, tycktes han efter Johan Kasimirs abdikation (1668) främst bland alla infödda böra komma i fråga som dennes efterträdare, men han var redan så starkt knuten till det franska partiet, att han icke ville rivalisera med den af Ludvig XIV utsedde kandidaten. Då den väljande adeln emellertid trädde i skarp opposition mot de franska intrigerna och icke heller kunde förena sig om någon annan utländsk kandidatur, utgick en nästan på slump vald infödd, den obetydlige Mikael Wisniowiecki, som segrare ur valstriden (apr. 1667). Det franska partiets missnöje ökades, då den nye konungen förmälde sig med en österrikisk ärkehertiginna, och en ny intrig spanns i syfte att störta denne från tronen och i stället uppsätta en fransk prins. Först när hvarken konungen eller den af liberum veto lamslagna riksdagen visade sig i stånd att med energiska åtgärder möta den (sedan 1671) öfverhängande turkiska faran, blef J. benägen att på sådant sätt vinna Frankrikes understöd och subsidier, ständigt också eggad i denna riktning af Marysienka, som ifrigt befordrade Ludvig XIV:s intressen. Intrigen löpte emellertid ut i sanden, och J. kunde icke hindra, att under olycksåret 1672 Podolien med fästningen Kamieniec föll i turkarnas våld; han aflade dock nya tapperhetsprof och räddade ur öfverhängande fara konung Mikael, som själf dragit i fält. Riksdagen 1673 lät ändtligen af J. förmå sig till utomordentliga militära och finansiella åtgärder i enlighet med en af honom uppgjord storartad plan (”consilium bellicum”), som jämväl afsåg att förverkliga den i Polen länge impopulära tanken på en anti-turkisk liga, i hvilken vid Polens sida särskildt kejsaren, Ryssland och Persien skulle inträda; därmed hade J. gjort ett första afsteg från sin tidigare, af Frankrike inspirerade politik. För denna energiska krigspolitik vann J. en lysande triumf genom segern vid Chocim (11 nov. 1673) öfver turkarna, hvilkas hela läger föll i hans hand. På väg in i Moldau nåddes han af budskapet om konung Mikaels död (10 nov. 1673) och skyndade därför till Warschau. Under det nya interregnum arbetade J. i början för Frankrikes intressen, men då äfven kejsarens kandidat (hertigen af Lothringen) samlade ett stort antal anhängare och valet af en piast tycktes vara bästa utvägen ur dilemmat, lät han slutligen, påverkad också af den ärelystna Marysienka, uppställa sig som kandidat. Den väljande adeln gaf honom så mycket hellre sina röster (21 maj 1674), som ensamt han som polsk konung kunde väntas på allvar stäcka turkarnas (storvesiren Ahmed Köprilis) planer. Kampen mot dessa och Podoliens återvinnande blefvo sålunda hans närmaste uppgift som konung; kröningen uppsköts (till 1676) för detta angelägnare syfte. Under fälttåget 1674 återeröfrade han Bar; 1675 tillbakaslog han ett turkiskt anfall mot Lemberg; äfven 1676 var han i fält, men efter storvesirens död s. å. vann han några års lugn; Podolien förblef visserligen i turkarnas händer. — Hans yttre politik hade f. ö. präglats af ett fortsatt beroende af Frankrike, som bl. a. förmått honom