förtroligaste förhållande med svenska konungahuset, hvilket ännu mera befästes, då den kärlek, som han fattat för Gustaf Adolfs halfsyster, prinsessan Katarina, af henne fullt besvarades. Trots J. K:s reformerta trosbekännelse kom en äktenskapsförbindelse till stånd, och bröllopet firades på Stockholms slott 11 juni 1615. De nygifta begåfvo sig först i slutet af 1617 till sitt lilla furstendöme. Då detta emellertid snart utsattes för trettioåriga krigets härjningar, nödgades J. K. först inflytta till Strassburg, men då hans ställning blef alltmera hotad, ej blott till följd af hans släktskap med den besegrade kurfursten Fredrik V af Pfalz, utan särskildt på grund af de uppdrag han af honom mottagit att inleda understödsförbindelser med Nordens konungar, Kristian IV och Gustaf II Adolf, följde han 1622 den senares uppmaningar att för sig och de sina söka en tillflykt i Sverige. Den furstliga familjen tog sin fasta bostad på Stegeborgs slott, hvilket J. K. fick i förläning som underpant på sin gemåls innestående brudskatt. Gustaf Adolf skattade högt J. K:s stora förstånd och många redbara egenskaper samt gaf honom flera ansvarsfulla uppdrag. Så hvilade på J. K. under hela fortsättningen af polska kriget omsorgen om de svenska truppernas rekrytering, mönstring och utsändning samt öfverinseendet öfver krigsstaten i dess helhet. Och sedan konungen (1630) inlåtit sig i det stora tyska kriget, uppdrog han formligen åt pfalzgrefven uppsikten öfver kammarverket (finansväsendet) jämte fortsatt tillsyn öfver krigsväsendet. Enskildt i sina bref ställde konungen vidare på honom det anspråk, att han skulle hålla ett vaksamt öga på de allmänna ärendenas gång och deras kraftiga bedrifvande. Ehuru samtliga riksråden satte pfalzgrefvens insikter, duglighet och redbarhet mycket högt och några af dem voro honom personligen varmt tillgifna, kunde de ej lida, att den främmande fursten skulle intaga någon plats i Kristinas förmyndarstyrelse eller med stödet af sin nära släktskap med konungahuset tro sig berättigad till några förmåner i fråga om landets politiska förhållanden eller dess statsförvaltning. Emellertid yrkade man på, att han fortfarande skulle sköta kammarverket, tills en förmyndarregering hunnit ordnas och riksskattmästare tillsättas. Redan i midten af juni 1633 lämnade han dock befattningen, då han dels mottog ständiga afslag på sina framställda anspråk, dels såg utsikterna på riksskattmästarplatsen alltmera aflägsnas. Pfalzgrefvens sträfvanden afsågo emellertid vida mindre att för egen räkning vinna fördelar af större betydenhet än att bereda sin ätt arfsrätt till svenska tronen. Men hans planer mötte det största motstånd hos rådet, och den spänning, som häraf uppstod, bidrog att till en tid ganska mycket förbittra pfalzgrefvens dagar. Småningom lade sig dock oviljan på ömse sidor; rådet anförtrodde åt prinsessan Katarina drottning Kristinas uppfostran, och Axel Oxenstierna, pfalzgrefvens ifrigaste motståndare, när det gällde vinnandet af förmåner, som kunde få något slags politisk karaktär, tog sig an äldste sonens, Karl Gustafs, uppfostran och beredde honom tillfälle att besöka främmande länder. Nya konflikter uppstodo emellertid, då pfalzgrefven flera år senare dels återupptog frågan om successionen, dels sökte få Karl Gustaf anställd i statens tjänst, dels äfven syntes vilja framhålla planen på en förmälning mellan honom och drottningen. Hon löste alla dessa tvister, då hon i stället för sin hand skänkte Karl Gustaf sin krona. Själf emottog J. K. af drottning Kristina bekräftelse på ärftligheten af Stegeborgs län och upphöjdes af henne därjämte till hertig af nämnda län. Stilla och tillbakadraget förflöt hans lif, sedan han lämnat sin befattning med kammarverket och återvändt till Stegeborg, men ofta anlitades i viktiga fall hans kloka och mogna råd t. o. m. af hans forne motståndare. Den korrespondens, som under prinsessan Katarinas vistelse vid hofvet fördes mellan de båda furstliga makarna och som ännu till stor omfattning finnes förvarad i Riksarkivet, lämnar ej blott en klar inblick i bådas karaktär, utan innehåller äfven ganska värderika upplysningar rörande inre politiska förhållanden och verkliga kulturbilder i fråga om det enskilda lifvet. J. K. efterlämnade sönerna Karl Gustaf (se Karl, svenska konungar, 4) och Adolf Johan (se denne) samt döttrarna Kristina Magdalena, Maria Eufrosyna (se De la Gardie, 4) och Eleonora Katarina (se denna). En son och en dotter hade aflidit i späd ålder. O. v. F.* Johan Kasimir, konung af Polen. Se Johan, konungar af Polen 1. Johan Kristiernsson, riksråd. Se Vasaätten. Johan Kristineson tillhörde den ätt, som förde en sparre i vapnet. Han egde gods i Finveden, Västergötland och Skåne och var 1341 höfding (”advocatus”) i sistnämnda landskap. 1344 insattes han af konung Magnus Eriksson i den under konungens vistelse i Norge tillförordnade svenska regeringen och bar då titeln konungens högste ämbetsman (”officialis noster generalis”). 1346 nämnes han i konungens och drottning Blankas testamente som en af dettas exekutorer. Han lefde ännu 1359, men var död 1361. B. S.* Johan Manuel, spansk infant, författare. Se Juan Manuel. Johan Månsson till Göksholm, riksråd. Se Natt och Dag. Johan Månsson, sjöofficer, nautisk författare, d. 1658 ombord å skeppet ”Leoparden” i en drabbning mellan svenska och danska flottan i Öresund, var kapten vid amiralitetet och ”ålderstyrman” (lotsdirektör), då han 1644 utgaf Een siö-book, som innehåller om siöfarten i Östersiön, jämwäl om koosar, landkänningar etc., hvartill 1645 kom ett nytt Passkort öfver Östersjön ”i platt”. En 2:a uppl. af J:s ”Sjöbok” utkom 1677. 1725 blef den ”tre gånger uplagd” af en fortifikationsofficer M. O. Nordenberg samt hade ytterligare utkommit två gånger, då kaptenen vid amiralitetet Jonas Hahn 1748 utgaf en omarbetad och tillökad upplaga med titel: ”Johan Månssons uplifwade aska, eller des förnyade sjömärkesbok .... jämte tilökning öfwer farwatnen uti Kattegatt och Skagerack”. Arbetets behöflighet och värde framgå äfven däraf, att det under förra hälften af 1700-talet flera gånger utkom på tyska och en gång på danska. Johanna, astron., en af småplaneterna. Johanna, en af Komoro-öarna. Se Anjouan. Johanna, ”påfvinnan”, var en, enligt hvad forskningen uppvisat, mytisk figur, som allmänt af den senare medeltidens krönikor under namnet Johannes anglicus (den engelske) insköts i