ombildning af de kätterske bömiske folkhjältarna Johan Hus och Ziska, gjord i katolskt syfte för att efter katastrofen 1620 — då protestantismen i Böhmen dukade under för katolicismen — uttränga dem ur folkmedvetandet och ersätta dem med en rättrogen katolik. Skäl finnas för, att J:s af Nepomuk kult först under Ferdinand II (1619—37) kommit i gång genom jesuitiskt inflytande och att den historiske J. af Nepomuk blifvit dödad 1393. J. P. Johan af Paris, namn på flera kyrkliga skriftställare under medeltiden. Den mest bekante af dem är en dominikanmunk, äfven kallad Qui dort (den sofvande), som i striden mellan påfven Bonifatius VIII och konung Filip den sköne af Frankrike (i början af 1300-talet) uppträdde till försvar för den senare med skriften De regia potestate et populi (om konungens och folkets makt). I början hade han fakulteten i Paris på sin sida; men då han i skriften Determinatio de modo existendi corporis Christi in sacramento altaris alio quam sit ille quem tenet ecclesia angrep kyrkans förvandlingslära och påstod, att Kristi lekamen och blod äro närvarande i brödet och vinet, utan att dessa synliga element förvandlas till Kristi lekamen och blod, fråntog fakulteten honom rätt till offentlig verksamhet. Död 1306. J. P. Johan af Österrike. Se Juan d’Austria. Johanan (hebr. Jehōḥānān, Jōḥānān, grek. Ioanan, Ioanas), vanligt personnamn bland de senare israeliterna. Mest kända äro: 1. J., som förföljde Gedaljas mördare och anförde judarna vid deras flykt till Egypten på Jeremias’ tid (se 2 Kon. 25: 23, Jer. 40: 8 ff.; 41—43). — 2. J., öfverstepräst, son till öfversteprästen Eljasib (Esr. 10: 6) på Esras och Nehemias tid. E. S—e. Johan Filipsson, medeltida svensk storman. Se Blå 1. Johan Fredrik, kurfurste af Sachsen. Se Johan, kurfurstar af Sachsen 2. Johan från Köln, tysk arkitekt, som på 1400-talet fullbordade den 1221 påbörjade katedralen i Burgos i Spanien. Biskop don Pablo från Cartagena förde honom med sig från Tyskland, när han återvände från konsiliet i Basel, och J. utförde i en något tung fransk stil västra hufvudfasaden med mäktiga, genombrutna pyramidtorn, 1442—56, hvarjämte han äfven (enligt Lübke) 1487 byggde det präktiga 8-kantiga kapell, som bildar afslutningen af kyrkans kor och kallas Capilla del Condestable, emedan konnetabeln af Kastilien, don Pedro Hernandez de Velasco, var verkets upphofsman. C. R. N.* Johan från Salisbury [så̄’lṡbri] 1. latiniseradt Johannes Saresberiensis, engelsk skriftställare, f. sannolikt mellan 1115 och 1120 i Salisbury, d. 25 okt. sannolikt 1180, studerade omkr. 1136—45 i Frankrike, bl. a. under Abailards ledning, tjänstgjorde efter hemkomsten till England (omkr. 1150) som sekreterare hos ärkebiskop Teobald af Canterbury (d. 1161) och besökte under denna tid flera gånger Italien. Som ärkebiskop Thomas à Beckets anhängare måste han 1164 gå i landsflykt, liksom kort därpå Thomas själf, och återkom kort före denne 1170 till England. 1176 kallades han af konung Ludvig VII af Frankrike till biskop i Chartres. J. var en fint bildad man, framstående som filosof och historiker. Omkr. 1159 författade han de båda filosofiska arbetena Policraticus sive de nugis curialium et de vestigiis philosophorum, en kyrklig-politisk etik, och Metalogicus, där han klandrar skolastikens formalism; dessutom skref han lefnadsteckningar öfver ärkebiskoparna Anselm och Thomas à Becket. Hans samlade arbeten (äfven historiskt viktiga bref) utgåfvos 1847—48 af J. A. Giles. — Jfr biografier af Reuter (1842), Schaarschmidt (1862), Demimuid (1873) samt Gennrich, ”Die staats- und kirchenlehre J:s von S.” (1894). (G. W—k.) Johan från Wesel. Se Rucherath, Johann. Johan Georg. 1. Se Johan, furste af Anhalt-Dessau. — 2. Se Johan, kurfurstar af Brandenburg. — 3. Se Johan, kurfurstar af Sachsen. Johan Karlsson. 1. Medeltida svensk storman. Se Blå 5. — 2. J. K. till Vada (nu Södertuna) i Södermanland, höfvitsman, nämnes som väpnare 1404, som riksråd 1434. Han var en af Engelbrekts anhängare och sattes af honom till höfvitsman för belägringshären vid Nyköpings slott 1436. Sedan slottet s. å. gifvit sig åt marsken Karl Knutsson, var han dennes höfvitsman 1436—37. Vid Kristofers kröning (1441) blef J. riddare och 1442 höfvitsman på Stockholms slott samt var lagman i Södermanland från 1443 till sin död. 1450 deltog han i mötet i Halmstad och åtog sig, oaktadt sin höga ålder, på våren 1457 att resa till Danmark för att uppgöra med konung Kristian om hans inkallande, men dog s. å. — J. förde i vapnet två korslagda färlor. 2. B. S.* <img l>

Johan Kasimir, pfalzgrefve vid Rhen, hertig af Stegeborgs län, stamfader för pfalz-zweibrückenska regenthuset i Sverige, var yngste son af Johan I af Pfalz-Zweibrücken (stamfader för den yngre grenen af hertigliga zweibrückenska huset) och Magdalena, prinsessa af Jülich, Kleve och Berg, f. 12 april 1589, d. 8 juni 1652 på Stegeborg. Då pfalzgrefskapet efter faderns död (1604) delades mellan dennes tre söner, erhöll J. K. det lilla furstendömet Kleeburg (se d. o.), under det att den äldste brodern, Johan, kom att behålla det egentliga Zweibrücken och den andre i ordningen, Fredrik Kasimir, grundade landsbergska linjen. Efter tre års vistelse vid Heidelbergs universitet gjorde han 1608—09 en resa genom Holland, Flandern, Brabant och Picardie till England, där han en längre tid kom att stanna vid Jakob I:s hof, synnerligen väl upptagen af denne konung, och tjänstgjorde 1609—10 som volontär i de unierade ständernas armé, under befäl af markgrefven Joakim Ernst af Brandenburg, i det jülichska arfföljdskriget. Därefter begaf han sig ånyo ut på resor, genom Frankrike, Italien och Sicilien samt 1612—13 Spanien. På uppmaning af ärkebiskopen af Bremen, hertig Johan Fredrik, dåv. svenska änkedrottningen Kristinas af Holstein-Gottorp broder, reste han till Sverige och kom snart i det