återtog från sarasenerna hela Syrien, utom Jerusalem. Hans regering betecknar jämte efterträdarens, Basileios Bulgaroktonos’, det bysantinska rikets egentliga höjdpunkt. — 2. J. II Komnenos, son till Alexios I Komnenos, f. 1088, d. 1143, efterträdde 1118 sin fader som kejsare (se Anna Komnena) och kallades för sin ädla karaktär Kalo-Joannes (den ädle J.). Han förde lyckliga krig mot sultanen af Ikonion och andra rikets fiender samt understödde de kristne i Palestina. Hans minister och ungdomsvän, turken Axuchos, delar med honom äran af en efter bysantinska begrepp sällsynt lycklig och från grymheter fri regering. — 3. J. III Dukas Vatatzes, f. 1193, d. 1254, var förmäld med Theodoros I Laskaris’ dotter Irene, blef 1222 efter sin svärfader kejsare i östromerska rikets dåvarande residens, Nicæa, och förberedde genom lyckliga krigsföretag återvinnandet af Konstantinopel som rikets hufvudstad. — 4. J. IV Laskaris, den föregåendes sonson, ärfde, ännu omyndig, i aug. 1258 kejsarvärdigheten i Nicæa efter sin fader, Theodoros II, bländades 1261 af Mikael Palaiologos och dog i Italien 1274. — 5. J. V Palaiologos, likasom J. II kallad Kalo-Joannes, f. 1332, d. 1391, blef 1341 kejsare i Konstantinopel efter sin fader, Andronikos III, men kom i verklig besittning af sitt rike, först sedan hans medtäflare Johannes Kantakuzenos (se J. VI) 1355 dragit sig tillbaka och dennes son Matthaios 1356 nödgats taga samma steg. J. sökte 1359 i Västerlandet förgäfves hjälp mot turkarna, var i flera år undanträngd från tronen af sin son Andronikos (IV) och mot slutet af sin lefnad ånyo satt i trångmål genom dennes son Johannes (se J. VII). — 6. J. VI Kantakuzenos, d. 1383, var nära vän till kejsar Andronikos III och blef 1341 förmyndare för hans son Johannes (V), men upprättade 1347 efter en flerårig, af hofintriger framkallad partistrid ett eget kejsardöme med Didymotheichon (i Tracien) till hufvudstad, under det att myndlingen fick behålla kejserlig värdighet och mottaga J:s dotter till gemål. Snart blefvo dock de båda kejsarna oense. J. upptog sin son Matthaios till medkejsare, och ett fullständigt krigstillstånd fortfor till 1355, då J. uppgaf kampen och gick i kloster. Dessa långa, ändamålslösa, rent personliga strider uttömde det ålderdomssvaga rikets sista krafter. J. skref, under signaturen Christodulos, ett historiskt verk i fyra böcker, omfattande tidrymden 1320—56 (lättast tillgängligt i Migne, ”Patrologia græca”, vol. 153 f.) samt ett rätt betydande antal skrifter af teologiskt och filosofiskt innehåll. — 7. J. VII Palaiologos, d. 1408, furste af Tessalonika, var medkejsare åt sin fader Andronikos (IV), så länge denne genom inkräktning innehade Johannes V:s tron, samt senare, 1399—1402, medkejsare åt sin farbroder, Manuel II. — 8. J. VIII Palaiologos — äfven kallad J. VI, då man frånräknar usurpatorn Johannes Kantakuzenos och J:s kusin Johannes (se J. VII), hvilken aldrig var ensam härskare — den näst siste kejsaren i Östromerska riket, f. 1390, d. 1448, efterträdde 1425 sin fader, Manuel II. För att vinna Västerlandets hjälp mot de öfvermäktige turkarna medverkade han till den union, som 1439 på kyrkomötet i Florens (se Ferrara-Florens-konsiliet), hvilket han personligen bevistade, ingicks mellan den romersk-katolska och den grekiska kyrkan; men föreningen gick om intet genom grekiska kyrkans motstånd, turkarna utbredde alltmer sitt välde, och J. kunde vid sin död lämna sin broder Konstantin i arf endast några rester af Bysantinska riket, nämligen Morea, Konstantinopel med dess omnejd och spridda städer i Grekland. 1—8. (V. Lm.) Johannes, finska biskopar: 1. J. I var prior i dominikanklostret i Sigtuna, då han 1286 valdes till finska kyrkans styresman. Han var den förste af Finlands biskopar, hvars tillsättning skedde i enlighet med den kanoniska lagen. I motsats till sina företrädare i ämbetet, hvilkas utnämning af påfven merendels hvilat på konungens förslag, kallades nämligen J. till den finska biskopsstolen genom fritt val af domkapitlet vid domkyrkan i Räntämäki. I slutet af 1289 eller vid början af följande året kallades han till ärkebiskop i Uppsala, ett ämbete, som han redan tidigare (1281—84) innehaft. Han afled 1291, i Provence. — 2. J. II Petri, f. i Västerås, d. 1370. Sina tidigare år tillbragte han med studier vid universitetet i Paris, där han förvärfvade magistergraden och rönte den utmärkelsen att (23 juni 1366) blifva vald till högskolans rektor, hvilken befattning han dock endast en kortare tid innehade. Efter biskop Henrik Hartmanssons i Åbo död valdes han 1367 af domkapitlet till dennes efterträdare, men måste för att vinna den påfliga stadfästelsen företaga en resa till Rom och erhöll där utnämningen 8 nov. s. å. Som finska kyrkans öfverhufvud häfdade han med kraft kyrkans anseende och förmåner samt tvekade ej att till och med slunga bannstrålen mot en genom sitt ämbete och släktförhållande så inflytelserik person som höfdingen på Viborgs slott Sune Håkansson, emedan denne undanhållit kyrkan några af konung Magnus Eriksson till densamma skänkta gods. Särdeles mån om prästerskapets rättigheter, ålade han i stränga bref invånarna i Savolaks, Tavastland och Satakunta att ordentligt utgöra utlagorna till sina själasörjare. Såväl af påfven som af konung Albrekt förvärfvade han stadfästelsebref på alla åt finska kyrkan förut förlänade privilegier, hvarjämte han äfven af ärkebiskop Birger, då denne 1369 visiterade församlingen i Åbo, visste att åt sitt prästerskap förskaffa nya förmåner beträffande tiondeuppbörden. J. begrofs i Åbo domkyrka, som det uppgifves, vid sidan af den store biskop Hemming. — 3. J. III Vestfal skall ha varit född i Åbo (omkr. 1307), d. 1384. Han tillhörde en släkt Vestfal, som måhända urspr. inkommit från Tyskland, men af hvilken vid hans tid och något senare flera medlemmar såväl i Finland som i Stockholm framstodo som förmögna och ansedda borgare. 1359—68 omnämnes J. som kanik i Åbo och 1370 som domprost därstädes. Då Johannes II 1370 afled, valdes J. omedelbart till hans efterträdare och lyckades äfven erhålla påfvens sanktion, ehuru denne hade förbehållit sig att själf få bestämma om platsens besättande. Som biskop följde han i afseende å bevakandet af kyrkans fördelar sina föregångare värdigt i spåren. Han utverkade af påfven ett stadfästelsebref å samtliga den finska kyrkans privilegier och dämpade en i Nyland sedan gammalt rådande tvist mellan prästerskapet och allmogen rörande en kontribution, benämnd matskott. Med ärkebiskop Birger i Uppsala råkade J. i delo om en sak, hvaruti han till en