början såg sig tvungen att vika. Frågan gällde norra gränsen mellan Uppsala och Åbo stift. Redan under biskop Hemmings tid hade tvist uppstått därom, men man hade då i godo enats om, att Torneå socken skulle höra till ärkestiftet, Kemi däremot till Åbo stift. Ärkebiskop Birger väckte efter sitt ämbetstillträde det oaktadt anspråk på, att Kemi socken (som vid denna tid omfattade hela landsträckan mellan Torne och Ule älfvar) skulle räknas till ärkestiftet och stödde sina anspråk därpå, att Hälsinglands gräns fordom sträckt sig ända till Ule älf och träsk. Detta påstående sökte åter J. gendrifva med vittnesmål såväl af invånarna i Satakunta som af rådet i Åbo, hvilka intygade, att Kemi sedan urminnes tid hört till det finska stiftet. Konung Albrekt afgjorde målet 1377 till ärkebiskopens fördel. Men den mäktige drotseten Bo Jonsson intygade, efter ytterligare anställda undersökningar, den finske biskopens rätt, och denna förklaring omintetgjorde konungens utslag samt lämnade J. i ostörd besittning af det omtvistade området. På samme Bo Jonssons anmodan nödgades J. i sin ordning att tills vidare åt Padis kloster i Estland återgifva den af konung Magnus Eriksson till detsamma skänkta, men af J:s företrädare återtagna patronatsrätten öfver Borgå församling i Nyland. — 4. J. IV Olofsson, f. (året ej kändt) i Pargas socken, Åbo län, d. 9 juni 1510 på Kustö slott, studerade vid universitetet i Paris och blef där 1486 promoverad magister. Hemkommen, blef han ärkepresbyter vid domkyrkan i Åbo och valdes 1506, ”via scrutinii”, till den på hösten s. å. aflidne biskop Lars Suurpääs efterträdare. 1507 invigdes han i Uppsala i sitt ämbete, sedan han dessförinnan åt sig utverkat påfvens stadfästelse å domkapitlets val. Den tid J. stod i spetsen för den finska kyrkan är minnesvärd hufvudsakligen genom de svåra hemsökelser landet då hade att utstå af de danska sjöröfvarflottor, som härjade Sveriges och Finlands kusfer. Sorgligt ryktbart är särskildt den danske fribytaren Otte Ruds nattliga öfverfall på Åbo stad, 2 aug. 1509, då bl. a. domkyrkan blef plundrad på en mängd af sina dyrbarheter. 14. R. H. Johannes, ärkebiskopar i Uppsala. Se Johannes, finska biskopar, 1, Johannes Haquini och Johannes Jerechini. <img l>

Johannes, kejsare af Abessinien, f. 1832, hette eg. Kasa l. Dedjah Kassai och var ståthållare i Tigre under furst Gobase, men förklarade sig 1867 för oberoende furste där, underhandlade 1868 vänskapligt med engelsmännen under deras expedition mot kejsar Teodoros och lyckades efter blodiga strider 21 jan. 1872 Axum blifva krönt till ”Etiopiens kejsare” (negus negest, ”konungarnas konung”). Om hans af inbördes strider och krig mot egypter och från 1885 äfven italienare fyllda regering se Abessinien, sp. 44—45. J. stupade i ett fältslag mot de mahdistiske dervischerna vid Metemma 9 mars 1889. Johannes (ry. Joann) af Kronstadt, rysk präst, f. 1829, d. 1908, hette eg. Ioann Ilitj, var son till en kyrkvaktare i guv. Archangelsk och blef efter prästvigningen under namnet Sergiev kyrkoherde i Kronstadt vid Andrejevska katedralen, där han i hela sitt lif tjänstgjorde. Hans predikningar och uppbyggelseskrifter utkommo 1890—94 (6 bd, hvaraf några i nya uppl.). Bland hans öfriga skrifter märkas Njeskolko slov v’ oblitjenie lžeutjenija grafa L. N. Tolstogo (Några ord till vederläggning af grefve L. N. Tolstojs irrläror, 1898) och Pravda o Bogje, o cerkvi, o mirje i o dusje tjelovjetjeskoj (Sanningen om Gud, kyrkan, världen och människosjälen, 1900). 1882 grundade han i Kronstadt ett arbetshem, som anses för ett af de bästa i sitt slag i Ryssland. Oförvitlig i sitt lefverne och strängt ortodox i sin religiösa uppfattning, åtnjöt J. en oerhörd popularitet som själasörjare, filantrop och ”undergörare”. Efter honom har uppkallats Johanniternas religiösa sekt, en samling af ofta tvetydiga individer, som återupptagit raskolnikernas gröfsta fantasier om antikrist, världens undergång m. m. och som på samvetslöst sätt missbrukat den hjärterene, men godtrogne ”Kronstadtskijs” namn. Se A. Jensen, ”Tsardömet vid skiljevägen” (1905). A—d J. Johannes af Gud. Se Barmhärtiga bröder. Johannes anglicus. Se Johanna, påfvinna. Johannes Bothvidi, biskop, f. 7 okt. 1575 i Norrköping, d. 24 okt. 1635 i Linköping, son af stadsskrifvaren i Norrköping Botvid Hansson, företog 1603 en studieresa till Tyskland och prästvigdes 1604. Försedd med ett stipendium af Stockholms stad, gjorde han en ny utländsk resa, under hvilken han (1616) blef hofpredikant hos Gustaf II Adolf. 1617 promoverades han till teol. doktor, och s. å. utnämndes han till konsistorialråd och förste hofpredikant hos konungen, hvilket senare hade till följd, att han kom att vara denne följaktig under hans många fälttåg. 1630 kallades han till biskop i Linköping, men strax efter sin vigning (1631) måste han åtfölja Maria Eleonora till Tyskland. 1632 fick han förordnande att i Sachsen vidtaga anstalter till den evangeliska religionens bästa samt att upprätta konsistorier i Magdeburg och Minden. S. å. tillträdde han sitt stift, ”där han utmärkte sin styrelse genom bemödandet att anskaffa skickliga och lärda prästmän samt genom den omsorg han drog för skolors och hospitals välstånd”. Han lyckades äfven att i Linköpings stift införa ordningen med s. k. dubbla prästmöten, det ena för kyrkoherdarna, det andra uteslutande för stiftets obefordrade präster. — J. B. började sin författarverksamhet som matematiker; men hans Arithmeticæ vulgaris libri duo (1613, tr. i Tyskland) är föga mer än en omskrifning af ett utländskt arbete. Sin största berömmelse vann han som predikant; knappast kan han dock jämställas med t. ex. Rudbeckius eller Rothovius. Stort uppseende väckte hans Jubelpredikningar i Stockholms slottskyrka 1621. En samling af hans liktal utkom 1628 under titeln Fyra och tiugu lijkpredikningar; de äro skäligen matta. Bättre äro hans krigspredikningar; högst nådde han likväl i sin gripande Likpredikan öfver konung Gustaf Adolf (1634), ett prof på mäktig och ädel andlig vältalighet. J. B. tillhörde den skola af svenska teologer, som i Tyskland utbildade sig