högt, åttkantigt torn. På kyrkogården hade skevikarna (se d.o.) sin begrafningsplats.

Fig. 2. Johannes kyrka, invigd 1890. Vyn tagen från Johannes brandstations torn. (T. v. uppsticker gamla klockstapelns spira öfver trädmassorna.)

Johannes Haquini (Johannes l. Jöns Håkansson), ärkebiskop i Uppsala, d. 9 febr. 1432, var skolmästare i Söderköping, kanik i Linköping, inträdde 1411 i Vadstena kloster och sändes af klostret 1418 på en viktig beskickning till Rom, hvarifrån han återkom 1420. Vadstenadiariet berättar, att efter Johannes Jerechinis afgång 1421 domkapitlet i Uppsala till konung Erik ingifvit förslag till ärkestolens besättande och att Erik bland tre föreslagna utsett J.; han utnämndes 23 mars genom påflig provision och invigdes 28 juni s. å. J. var en verksam stiftsherde; han höll 1423 en stiftssynod i Arboga, häfdade de andliges skattefrihet gentemot den världsliga makten och byggde 1430 det fasta ärkebiskopshuset, som förstördes under befrielsekriget 1522. Se Silfverstolpe, ”Klosterfolket i Vadstena” (1899). T. H—r. Johannes Hyrkanos, öfverstepräst. Se Makkabéer. Johannes Håkansson, ärkebiskop. Se Johannes Haquini. Johannes Jerechini (Jöns Gerekesson, Gericksson, Jerekesson, Jerichsson), ärkebiskop i Uppsala, var dansk till börden, tillhörde familjen Lodehat och var brorson till drottning Margaretas rådgifvare biskopen af Roskilde Peder Lodehat. Han hade studerat i Prag, var kanik i Aarhus och konung Eriks af Pommern kansler samt blef af honom efter ärkebiskop Henriks död 1408 uppsatt på Uppsala ärkestol med undanträngande af kapitlets kandidat Andreas Johannis. J. synes ha varit en begåfvad, men hänsynslös, härsklysten och lastbar man och blef fördenskull — och väl äfven på grund af sin danska börd — mycket hatad. Under sin ämbetstid höll han två stiftssynoder och sökte häfda svenska kyrkans oberoende gentemot Lundsärkebiskopens anspråk på primatet öfver svenska kyrkan. J:s egenmäktiga förfarande i en stockholmsk äktenskapssak, hans vägran att åtlyda påfvens dom i detta mål, hans upprepade öfvergrepp mot underordnade ämbetsbröder, hans stridigheter med domkapitlet ledde omsider till en af ärkebiskopen i Riga på påfligt uppdrag företagen undersökning, hvarefter J. inför konungen på Rönö 1421 afstod från sin ärkebiskopsstol mot en årlig penningsumma. Redan 1426 utnämndes J. till biskop i Skálholt på Island (han tillträdde dock först 1430 sitt nya ämbete), men gjorde sig äfven där hatad och blef af den förbittrade befolkningen insydd i säck och dränkt 1433. Litt.: G. Djurklou, ”Jöns Jerekesson ärkebiskop i Uppsala 1408—1421” (i ”Hist. tidskr.”, 1894). T. H—r. Johanneskristna, oegentlig benämning i st. f. mandéer (se d. o.).

Johannes Magnus sigill.

Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, f. 19 mars 1488 i Linköping, d. 22 mars 1544 i Rom, hette eg. Jöns Månsson, latiniserade sitt namn till Johannes Magni, men skref sig vid äldre år Johannes Magnus, hvari man senare trodde sig se ett anspråk af honom och hans broder Olaus Magnus (se d. o.) att tillhöra den gamla Store-ätten (Store i lat. öfv. = Magnus). Såväl J. som hans broder omtalas stundom i samtida handlingar med släktnamnet Svinefot. Han var son till Linköpingsborgaren Måns Petersson, uppfostrades i sin födelsestad och blef vid 18 års ålder kanik i både Linköpings och Skara stift. Han studerade sedan teologi och kanonisk rätt vid flera utländska universitet, bl. a. i Louvain, där hans studier leddes af sedermera påfven Hadrianus VI, och i Köln, ultramontanismens dåvarande stamort. Som riksföreståndaren Sten Sture d. y:s befullmäktigade ombud vistades han därefter en tid i Rom och begaf sig efter dennes död (1520) till Perugia, där han förvärfvade sig teol. magistergraden. Efter Stockholms blodbad vederlade J., med stöd af underrättelser från Sverige, inför påfven och kardinalerna den vrängda framställning Kristian II gifvit dem af denna tilldragelse. Af Hadrianus VI, hvilken 1522 blifvit påfve, sändes han 1523 som påflig legat till Sverige med uppdrag bl. a. att bekämpa det lutherska kätteriet. Vid sin ankomst