hofpredikant hos hertig Karl. Af honom sändes J. 1592 till Polen, som rekommendationsbrefvet angaf, i studiesyfte, men sannolikt faktiskt för att söka utforska Sigismunds planer, och han lyckades vinna anställning som predikant hos prinsessan Anna vid polska hofvet, hvarifrån han obemärkt brefväxlade med hertigen och flera hemmavarande prästmän. Sedan denna brefväxling röjts för Sigismund af sekreteraren Olof Sverkersson, blef J:s ställning vid polska hofvet snart ohållbar; han återvände hem i juni 1593 och utnämndes af sin gynnare hertig Karl till dennes biktfader. J. var sedan ständigt i Karls närhet, följde honom bl. a. till Linköpings riksdag 1600 och på krigståget till Livland 1605, under hvilket han dog i Wenden. J. utgaf bl. a. nya upplagor af några bland Olaus Petris smärre skrifter. Johannes' evangelium, det fjärde evangeliet i nya testamentet, skiljer sig i både innehåll och framställning mycket från de tre första, de s. k. synoptiska, evangelierna. På flera ställen synes detta evangelium förutsätta de föregående och enligt regeln upptaga endast sådant, som icke är i dem omtaladt eller beskrifvet. Under det att de synoptiska evangelierna behandla Jesu verksamhet i Galiléen samt endast obetydligt hans verksamhet i Jerusalem och Judéen, är det hufvudsakligen kring den senare Johannesevangeliet rör sig. Och under det att de förra evangelierna omtala företrädesvis Jesu underverk, är det egentligen Jesu tal, som det fjärde evangeliet framställer, och af dessa mest sådana, som ha Jesu gudamänskliga personlighet till sin medelpunkt. Bland de underverk, som Johannesevangeliet ensamt omtalar, är Lazarus’ uppväckande det förnämsta. Egendomlig för det fjärde evangeliet är dess s. k. ingress, framställningen af Kristus som det eviga ordet (logos), ”som i begynnelsen var hos Gud och var Gud”. Denna logoslära påminner starkt om den alexandrinske juden Filons logoslära, men skiljer sig i väsentliga punkter från denna. Såväl denna ingress som evangeliets hela hållning låter förmoda, att dess författare skrifvit med tanke på såväl cerinthisk-gnostiska (jfr Johannes, aposteln) som ebionitiska läror om Kristi person. Evangeliets afslutning sker redan i 20:e kap., och 21 kap. får därför anses som ett tillägg, en efterskrift. Författaren nämner ingenstädes sitt namn, men betecknar sig bestämdt som ögonvittne, och den gamla kyrkan ansåg honom vara aposteln Johannes. Denna betviflade aldrig evangeliets apostoliska ursprung, hvilket dock var fallet med 2:a och 3:e s. k. johanneiska brefven och Uppenbarelseboken. Den s. k. Tübingenskolan utströk det fjärde evangeliet ur de apostoliska skrifternas led. En vidlyftig strid utspann sig därom. Bland försvararna af dess äkthet är den bekante textkritikern Tischendorf en af de förnämste. — Om tiden för författandet kan ingenting med visshet sägas. Helt säkert är det dock skrifvet långt efter Jerusalems förstöring. Om ”den Johanneiska frågan”, d. v. s. striden om Johannesevangeliet se Bibelkritik, sp. 240. J. P. Johannes Fastaren (J. IV Jejunator), patriark i Konstantinopel (582—595), invecklades i den ödesdigra titelstriden med påfvarna Pelagius II och Gregorius I med anledning af titeln ”ekumenisk patriark”, som patriarkerna i Konstantinopel redan förut burit. På en synod 587 i Konstantinopel gafs åt J. denna titel, hvilken påfvarna ansågo innebära ett anspråk på primatet inom kyrkan och hvars antagande af J. Gregorius I i ett bref jämförde med Lucifers själfupphöjelseförsök. J:s namn inskrefs i den österländska kyrkans helgonkalender. Flera skrifter tilläggas honom. J. P. Johannes Fidanza, skolastiker, mystiker. Se Bonaventura. Johannes från Capistrano, italiensk predikant. Se Capistranus. Johannes från Gaëta. Se Gelasius, romerska påfvar, 2.

Fig. 1. Den gamla Johannes kyrka (1871).

Johannes församling (Sankt Johannes församling) i Stockholm, som bildades vid delningen 1 maj 1907 af Jakobs och Johannes församling, omfattar nordöstra delen af Norrmalm. J. utgör ett regalt pastorat, som utom egen kyrka har längst i n. af området, i Vanadislunden, en kapellkyrka, benämnd Stefans kapell, som invigdes 1904. J. hade vid 1908 års slut en folkmängd af 24,401 inv. Den plats, nordligaste delen inom församlingen af Brunkebergsåsen, där Johannes kyrka är uppförd, tillbytte sig Magnus Ladulås 1286 af ärkebiskopen i Uppsala och anlade där ett hospital jämte kapell, som fick namnet Sankt Görans kapell. Detta nedrefs 1527 af Gustaf I. Sedan stod kapellgården, som blifvit upplåten till kyrkogård åt Jakobs församling, utan någon åbyggnad till 1636, då ett jordfästningskapell af trä uppfördes, som fick namnet Sankt Johannes-kapell. Regelbunden gudstjänst började hållas där 1671 för dem, som bodde närmast omkring kyrkogården och hvilka några år äfven bildat egen församling; kapellkyrkan blef 1675 ett kapell under Jakob. Den erhöll efter hand åtskilliga tillbyggnader, men enär man med skäl ansåg det lilla trähuset opassande som kyrka i hufvudstaden, beslöt man 1783 att uppföra en korskyrka af sten. Grunden till densamma lades af Gustaf III 1783, men arbetet afstannade snart, och den gamla träkyrkan (fig. 1) kvarstod ännu ett århundrade (söndagen 9 nov. 1884 firades där sista gången gudstjänst); dess pittoreska klockstapel, äfvenledes af trä (se fig. 1 o. 2), kvarstår ännu i dag. I träkyrkans ställe uppfördes 1884—90, hvilket sistnämnda år invigningen skedde, enligt ritningar af nuv. öfverintendenten K. Möller en härlig tempelbyggnad af tegel i fullt genomförd gotisk stil (fig. 2). Den treskeppiga kyrkan har ett