”Norrköpings minne” (1798) och Personalia, bifogade en af J. författad skrift om kyrkodisciplinen, tryckt 1638. <img l>

2. J. (Olliequist), den föregåendes broder, biskop, f. 29 dec. 1592 i Västra Husby i Östergötland, d. 18 febr. 1670 i Stockholm, studerade i Uppsala, tillhörde där Messenius’ studentkrets och promoverades 1617. Efter en resa i Tyskland, där han studerade vid Giessens universitet i två år och på nära håll fick se den olyckliga striden mellan lutheraner och reformerta, kallades han i slutet af 1621 eller början af 1622 till den nyinrättade poëseos professuren i Uppsala. Redan efter ett halft år begaf han sig emellertid åter ut på resor och vistades därunder hufvudsakligen i Holland, England och Frankrike. Han lärde där känna den inom reformerta världen starka strömningen till praktisk fromhet med tillbakaskjutande af konfessionsstriderna (”reformerta pietismen”), och hans eget ireniskt lagda sinne bestämdes för framtiden däraf. Däremot besökte han ej Helmstädt eller knöt förbindelse med Calixtus och hans synkretism. Efter hemkomsten 1625 utnämndes han till professor vid den s. å. i Stockholm upprättade läroanstalten för adelns söner, ”Collegium illustre”. På uppdrag utarbetade han ock en plan för läroverkets studieordning, Ratio studiorum (1626), genom hvilken han trädde i främsta ledet af Sveriges pedagoger under 17:e årh.; här möter först större hänsyn till barnets psykologiska utvecklingsgång. S. å. utgaf han ock en katekes, Libellus puerilis, som är en af 17:e årh:s bästa; den undviker frågoformen, och uppfattningen är luthersk, men irenisk. Joh. Rudbeckius uppfattade katekesens studium nästan som ett ofelbart verkande nådemedel, J. betonade kristendomsstudiets gagnlöshet utan verklig fromhet — däri karakteriseras efter hufvudmännen lättast de två motsatta strömningar, som då rörde sig inom den svenska lutherdomen. — I striden om Consistorium generale (se Consistorium) stod J. också på Gustaf Adolfs sida gentemot Rudbeckius m. fl. 1629 utnämndes han till konungens hofpredikant, åtföljde konungen under tyska kriget som fältpredikant och utsågs i sept. 1632 till Kristinas lärare. J. stod nära Gustaf Adolf i dennes religiösa vidsynthet; men han egde ej den mäktiga personlighet, som behöfdes för att efter konungens död bära upp hans åskådning. Han begränsade sin verksamhet till sitt uppfostringskall; 1635 erhöll han formlig fullmakt som drottningens ”præceptor och äldste hofpredikant”. Honom jämte Axel Oxenstierna tillkommer förtjänsten af den utmärkta uppfostran, som drottningen erhöll; han skref ock för hennes räkning flera pedagogiskt utmärkta läroböcker. Som hofpredikant lade han grunden till hofkonsistoriet (se d. o.) och Stockholms fulla kyrkliga organisation. Kristinas uppriktiga tillgifvenhet förvärfvade han och bibehöll den, äfven sedan hon blifvit myndig; hon korresponderade intimt med honom, använde liksom Karl X Gustaf honom vid deras äktenskapsförhandlingar, gaf honom en mängd förläningar (bl. a. 1645 adelskap för hans barn, under namnet Olliequist) och utnämnde honom 1643 till biskop i Strängnäs. Där fick han stor betydelse som den drifvande kraften i svenska undervisningens omorganisation (1649 års skolordning) och i sträfvan att skapa ny kyrkolag. Han gjorde själf flera utkast, men fördes därigenom ock in i en upprifvande strid. I början af 1640-talet hade han haft besök af den till Sverige komne store pedagogen bömaren Comenius; denne förde äfven till Sverige ökadt intresse för de ireniska och rent synkretistiska sträfvandena rundt om i Europa; och så lät J. synkretism skymta fram, då han 1644 i lätt bearbetning utgaf bömiska brödernas kyrkoordning under titeln Idea boni ordinis in ecclesia Christi (2:a uppl. 1659). En häftig ovilja väcktes hos det ortodoxa prästerskapet; man ville som mothugg vid 1647 års riksdag införa konkordieformeln som symboliskt bindande för svenska kyrkan, och endast genom drottningens mellankomst kunde striden för tillfället biläggas. På nytt råkade han i strid med en stor del af prästerskapet, då han vid 1650 års riksdag uppträdde till försvar för adeln och dess förläningar och som medlem i kyrkolagskommittén genomdref konkordieformelns utelämnande som symbolisk bok i dess lagförslag 1650; det var t. o. m. fråga om att utesluta honom ur ståndet. Karl X Gustaf, som i mycket var Gustaf Adolfs arftagare, uppskattade J:s ireniska ståndpunkt, men hade ej tillfälle att själf, som J. ville, arbeta för en union mellan lutheraner och reformerta. J. började då dels för detta måls nående, dels för att rättfärdiga sig själf, utgifva Rami olivæ septentrionalis (det nordiska olivträdets grenar) 1656—61. Oviljan mot honom och fruktan för det synkretistiska kätteriet fingo öfverhanden, då han med Karl X:s död förlorade sin vän, men 1661 utgaf en ny samling häften af arbetet; regeringen nedsatte en kommission för att granska arbetet (1662) och utfärdade, på grund af dennas utlåtande, förbud mot läsandet af J:s samtliga skrifter. Vid 1664 års riksdag förklarade prästeståndet, att det icke kunde anse författaren af ”Rami olivæ” för en nyttig lärare och medbroder i prästämbetet eller förman i församlingen. J. nödgades begära afsked från biskopsämbetet, hvilket beviljades honom för ”hans ålderdom samt goda meriter och kvaliteter” 25 aug. s. å. Jfr Hj. Holmquist, ”Joh. M. Gothus” (1903) och N. Rudbeckius, ”Personalia till likpredikan 1670”. 1 o. 2. Hj. H—t. Johannes Nepos, tysk skald. Se Enenkel. Johannes Nicodemi, ämbetsman. Se Lillieström. Johannes Petrus, pseudonym. Se Wallin, J. P. Johannes Physiohilus, pseudonym. Se Born, I. von. Johannes Presbytern. Se Johannes Prästen. Johannes Prästen, J. Presbytern, en apokryfisk personlighet, som omtalas i åtskilliga medeltidskrönikor. Enligt sägnen var han en kristen konung, som lefde på 1100-talet och hvars rike förlades än till östra Asien, än till Indien (han kallas ”Indorum rex”, indernas konung), än till östra Afrika, Etiopien eller Abessinien.