och Svenska teatrarna har J. visserligen utfört såväl stora som allvarligt lagda roller (Peter i ”Gyllene Eva”, Bellman i ”Två konungar”, Haffke i ”Midsommareld” o. s. v.), men det är framför allt genom sitt utförande af till omfånget mindre, företrädesvis komiska partier han vunnit sina framgångar och visat prof på en ganska betydande förmåga att karakterisera och mångsidigt detaljera. Bland hans bästa typstudier och komiska människoframställningar (ofta äfven med goda masker) äro Styver i ”Kärlekens komedi”, v. fanjunkaren i ”Tapto”, Basil i ”Figaros bröllop”, Jämmerling i ”Advokaten Knifving”, chauffören Henry i ”Mannen och hans öfverman”, artistslusken i ”Agnete” och Laroque i ”Den okända”. A. L.* S. S—n. Johansson, Lars, kallad Lucidor, skald, föddes 1638 i Stockholm. Ända till vår tid har hans verkliga lif varit insvept i dunkel, emedan alltifrån slutet af 1600-talet en felaktig anteckning föranledt en förväxling mellan honom och en student af samma namn (men af släkten Humerus), hvilken 1668 ålades att äkta en adlig jungfru, Magdalena Siöblad. Hvad som framgått af nyare undersökningar är följande. J. var troligen styfdotterson till amirallöjtnanten Lars Strusshielm, hvilken vårdade sig om hans barndom. Högst sannolikt var det sedermera Karl Gustaf Wrangel, som bekostade ynglingens studier och lät honom företaga en längre utrikes resa. Att han blef student i Uppsala 1656, synes säkert, och hans vistelse utrikes upptog sannolikt några år kring och efter midten af det följande årtiondet. Men 1668 var han i Stockholm, och från den tiden begynner ett starkare ljus falla öfver hans öden. Han författade åtskilliga lyckönsknings- och andra dikter samt egnade sig, enligt egen uppgift, någon tid åt språkundervisning i Uppsala, där han ”som en annan professor tillstånd haft att intimera”. Vid midten af 1669 bosatte han sig i hufvudstaden, flitigt sysselsatt med versskrifvande, men sannolikt äfven med andra, mer inbringande värf. Emellertid råkade han illa ut, då han i nov. s. å. utgaf ett bröllopskväde öfver Konrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparre, hvilket han gaf titeln Gilliarekvaal. J., som redan förut antagit och sedan jämte andra pseudonyma namn företrädesvis begagnade skaldenamnet Lucidor, anklagades nämligen att ”hafva gjort pasquill”, häktades och dömdes i jan. 1670 i underrätten att ”hålla sig ifrån denna stadsens societet och gemenskap på år och dag”, således ett slags förvisning. Emellertid försatte honom hofrätten på fri fot och förklarade, att han var tillräckligt straffad med det rannsakningshäkte han redan utstått. Till hans bekanta hörde Samuel Columbus, hvilken i sin anekdotsamling "Måål-roo eller roo-måål" bevarat några karakteristiska drag och yttranden af skalden, hvilka visa oss honom som en starkt själfständig natur, obekymrad om att göra lycka och nöjd med en tarflig utkomst. Att han kallar J. ”en svensk Diogenes” har väl varit en af huvudanledningarna för senare biografer till att utmåla denne som en cynisk och i lekamlig uselhet nedsjunken person. De fel man förebrått J:s dikter, ”att han nämligen prydt dem med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras ideala sfär ned i smutsen af sitt eget hvardagslif; att hans rim lifvas af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni mellan skaldens alla inre krafter” o. s. v., visa sig blott bero, på ett förbiseende af den sanningen, att J. är 1600-talets djärfvaste och mest fantasirike svenske humorist, att, med andra ord, hela hans skaldskap utgör ett första utbrott af det egendomligt svenska skaldelynne, som sedan i Bellman finner sin högsta och märkvärdigaste uppenbarelse. Detta framträder i synnerhet i hans ”världsliga visor”, bland de första rent lyriska dikter, som den karolinska tiden har att uppvisa. Men hans humor skymtar äfven i hans lustiga bröllopsskämt; ja, ej ens hans grafskrifter äro alldeles fria från ett humoristiskt betraktelsesätt, hvilket dock i dessa och i hans ”andliga visor” förmäler sig med ett ofta djupt gripande religiöst och sedligt allvar. (J. är författaren till n:r 465 och 467 samt antagligen äfven till n:r 463 i Sv. psalmboken.) Af utlandets skaldekonst (t. ex. tysken Fleming) tog J. starka intryck. Hans tyska dikter ha en mycket ledigare och otvungnare språkform än de svenska. J:s skaldebana vardt för öfrigt redan tidigt stäckt. 12 aug. 1674 på aftonen inkom J. jämte några bekanta på en källare vid Kindstugugatan, och under natten kom det till ett ordskifte mellan honom och en löjtnant Arvid Storm, hvilket slutade därmed, att J. vardt nedstucken. De först i våra dagar uppdagade handlingarna redogöra utförligt för förloppet samt för dråparens rymning ur häktet. — J. utgaf själf endast ett stort antal strödda tillfällighetsdikter. Många af dessa samt hans rent lyriska stycken samlades af en viss Johan Andersin, som 1689 utgaf dem under titeln Helicons blomster (tryckår 1688). Tyvärr är denna samling synnerligen ofullständig och slarfvig, och dess omtryck 1869, i tionde delen af Hansellis stora samling, har ej minskat behofvet af en fullständig och riktig upplaga. Som bekant väckte omtrycket af det ofvannämnda ”Gilliarekvaal” anstöt, hvadan i flertalet exemplar B-arket, där detsamma förekommer, blef uttaget. — 1909 lät Svenska akad. slå en medalj öfver J., hvarjämte E. A. Karlfeldt skref hans minnesteckning. Hans lif har flera gånger gjorts till föremål för dikt, bl. a. skådespel af K. O. Wijkander 1854 och V. Stenström 1908 samt en roman af tysken O. Hauser 1905. Se J. Linck, ”Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige)” (1876), Wrangel, ”Det carolinska tidehvarfvets komiska diktning” (1888), Schück, ”Bibliografiska och litteraturhistoriska anteckningar” (1896), E. Wester i ”Samlaren” 1898 och G. Castrén, ”Stormaktstidens diktning” (1907). —rn.* Johansson, Johan, publicist, en af den svenska politiska pressens grundläggare, f. 25 aug. 1792 vid Norns bruk i Dalarna, d. 10 febr. 1860 i Stockholm, blef student i Uppsala 1803 och tog starkt intryck af B. Höijer, bland hvars få ”begripande lärjungar” han räknade sig. Filos. kandidat 1817, promoverades han 1818 till filos. magister och flyttade till Stockholm, där han inskref sig i ett par ämbetsverk, men fann sin egentliga verksamhet som tidningsman. Till en början var han medarbetare i den af Cederborgh och Scheutz utgifna tidningen ”Anmärkaren” och dess fortsättning ”Anmärkarne”. Då denna tidning upphörde, utgåfvo Scheutz och J. från nov. 1820 halfveckopublikationen ”Argus, politisk, litterär och commerciell tidning”, som var Sveriges mest betydande